Antikens Rom, privat

Antonius nickade medhållande.
"Jag ska åka ut dit efter att festligheterna är över med några vänner för att... fortsätta med festligheterna. Du är välkommen att följa med om du vill", svarade han med ett leende. "Och om din far tillåter det", tillade han då han fick syn på senator Ormarna. Senatoren kom fram till dem och Antonius reste sig för att presentera sig.
"Antonius Marius Felix, senator", sade han och skakade hand med mannen.

Nicci log svagt mot Antonius
"Det vore en ära" sa hon glatt överraskade att han bjöd med henne "Det vore trevligt att få slippa stadens liv ett tag"
Hon tittade upp när hennes far kom fram till dem
"Nathan" sa hennes far och skakade Antonius hand och log mot Nicci. Hon visste vad hennes far tänkte men sa inget. han gick över till henne "Jag kan glädja dig med att den svarta hingsten snart står i vårat stall" sa han och hon kramade om honom
"Är det sant far?" sa hon och tonade ner sin glädje och log svagt
"Skulle jag ljuga för dig?" frågade han och hon log svagt. Hon la en hand på hans arm.
"Lord Antonius bjöd med mig till hans herrgård, med fars tillåtelse så klart" sa hon och log emot honom. Hennes far vände sig mot Antonius
"Kan du garantera hennes säkerhet?" sa han och gav Antonius en skarp hökblick

Antonius log artigt och betedde sig som den väluppfostrade ynglingen han var, en sida hans far önskade att Antonius skulle visa oftare.
"Givetvis. Soldater ur min faders livsgarde följer med oss, och vi kommer inte att lämnas ensamma." Antonius lade till det sista både för att försäkra Nathan om att Nicci skulle vara säker, och för att lindra misstankar över att de skulle ha en chans att bete sig... opassligt. De var trots allt båda ogifta och unga, och Niccis mödom måste bevaras till hennes make.
Marius Felix återvände vid det tillfället, och samtidigt blåstes ett horn som märke att de första kamperna skulle börja.

Nathan granskade honom och såg sedan på Nicci och log varmt
"Om det glädjer dig så följ med du. Du förtjänar att komma bort från staden" sa han och Nicci log svagt.
"Tack far. Att komma bort från staden en stund kommer glädja mig" sa hon och tittade ut mot planen när hornet blåste. Hon hann precis se en man köra ett svärd igenom en annan man. Hon vände sig bort och hennes far la en arm runt hennes axlar. Han tittade upp och såg Marius Felix kom fram till dem
"Jag hoppas jag att jag kan lita på er son" sa Nathan i en artig ton, trotts att en underton avslöjade att Antonius skulle ångra om något hände henne. Nicci tittade rakt fram. Hon var van vid hennes fars ton och valde att inte låtsas om den

Marius såg frågande på Antonius.
"Jag erbjöd Nicci att följa med ut till landegendomet efter festligheterna", förklarade han kort. Marius blick dröjde en stund vid Antonius, men han nickade sedan och vände sig med ett leende mot Nathan.
"Er dotter skulle inte kunna vara i säkrare händer", bedyrade han och satte sig sedan ner, och Antonius gjorde honom sällskap. Han kastade en sista blick mot Nicci innan han vände den mot sandplanen, där männen kämpade.
De följande timmarna fördjupade sig Antonius i kamperna. Han klappade åt vinnarna som visat skicklighet, men annars kunde man inte läsa mycket ur hans ansiktsuttryck eller hållning. Tjänare bjöd på bröd och vindruvor åt gästerna, och Antonius såg till att hålla sitt vinglas fullt. I kväll skulle han till Paulus, var fars var i Ostien och inspekterade sina skepp.

"Jag litar på ert ord" sa Nathan och log innan de gick tillbaka till sina sittplatser. Nicci slog sig ner bredvid sin far. Hon fick fram en matbricka och koncentrerade sig på den för att slippa se människor dö. Hon hörde publiken jubla men hon fann det inte roande. Hon tog en lätt tugga av en ostbit och hennes far studerade henne noggrant.
"Mår du bra min kära?" frågade hennes far "Du ser lite blek ut"
"Jag gillar inte blodet" erkände hon och han nickade.
"Det passar inte en dam" sa hennes far och kallade till sig några av vakterna. "Jag tror ett besök i stallarna kommer göra dig gladare"
"Då kan jag ge hästen en morot" sa hon och log glatt. Hon reste sig försiktigt upp och vakterna slöt sig runt henne och de började gå mot stallarna

"Hur kom det sig att du bjöd senator Ormarnas dotter med er?"
"Hon sade att det vore skönt att lämna staden."
"Senator Ormarna är en inflytelserik man, och om något händer hans dotter-"
"Jag kan beskydda henne."
"Det är inte det jag är oroad över. Jag kan mycket väl gissa vad du gör då du är ute på nätterna, och jag vill inte att något liknande händer med senatorns dotter.
"Ja, far." Antonius suckade, och tänkte på alla de senatorernas döttrar han spenderat natten med, vars fäder inte visste något om det.
Men i ärligheterns namn hade hans motiv då han bjöd Nicci att göra dem sällskap varit alldeles osjälviska. Han kunde inte säga vad det var, men hon var fascinerande och på något sätt olik än andra kvinnor.

Nicci dolde ett stort leende när de klev in i stallarna. Doften av hästarna, höet och spånet.
"Hästen är här borta" sa en av vakterna och hon nickade. De gick ner för en av stallgångarna. Hon stod framför den svarta hästen och hon skulle öppna boxdörren när en av vakterna stoppade henne.
"Frun ni kan skada er om ni går in" sa vakten och hon log svagt.
"Han är söt och om jag går in är det nog ingen fara" sa hon gick in i boxen trotts vakternas protest. Hästen spetsade öronen när hon gick fram mot den. Hon log, hästen var vackrare på nära håll. Hästen frustade nöjt när hon kliade den mellan öronen. Hon gav den en morot och undrade hur hästen skulle vara att rida hästen

Då de överlevande gladiatorerna ställde sig på rad var jublet bedövande. Antonius var något besviken på spelen, han hade inte sett många män som påriktigt var skickliga.
Nicci hade lämnat balkongen efter de första kamperna. Antonius visste inte vart hon hade gått, men han gissade på stallet och den nya hästen.
De lämnade balkongen tillsammans med de andra, alla angelägna om att komma bort från hettan och den sandiga luften. Antonius tänkte be om ett bad, och spendera resten av dagen i det svala vattnet.
Marius skickade efter deras hästar från stallet; inte det där deltagarnas djur stod, utan det för gästerna. Kvinnor klättrade in i sina lådor som bars av slavar, och drog för baldakinerna för att skydda sig för vimlet och dammet. Vissa av de fetare och äldre männen hade likadana lådor, men Antonius föredrog hästen.
Hingsten som leddes fram åt honom var mjölkvit, jättelik och kraftig, dess man tjock. Horus, som Antonius hade döpt hingsten, var ännu ung, knappt fyra år gammal. Han hade fått den som ett litet föl, och hade själv tränat djuret. Till och med fadern var förvånad över hur bra han hade lyckats.
Antonius grenslade djuret vant, och Horus lugnade ner sig något då Antonius höll stadigt i tyglarna. Han väntade på att fadern skulle vara klar, han hade åter träffat senator Ormarna och bytte några snabba ord med honom.

Nicci vände sig sedan om för att lämna hästen. Hon visste att det kunde verka misstänksamt om hon stannade hos hästen för länge.
"Hejdå hästen" sa hon och klappade den på halsen. Vakterna andades ut när hon stod utanför boxen i säkerhet. Hon började gå för att finna sin far, hon antog att spelen skulle vara slut för dagen. Hon såg hur han kom gående mot honom. Han hade verkat avslutat ett samtal med Marius.
"Nicci" sa hennes far och hon log.
"Hästen är jätte söt" sa hon och tittade på bärstolen som tjänarna bar fram. Hade hon fått välja hade hon ridit hem på den svarta hingsten men hon klev lydigt upp i stolen. Hennes far satte upp på en brun häst och red jämsides med henne.
"Vad vill du döpa hästen till?" frågade han och hon funderade.
"Jag gillar namnet Kaname" sa hon och hennes far såg lite undrande på henne men nickade.
"Det är ett vackert namn" sa han när de började röra på sig hemåt