Roll mellan Shaana och Stevie Rae ^^

''En död korphärmare.'' sa jag, sedan såg jag hennes ansiktsuttryck. ''Och nej den var inte död när den skadade dig, men den är död nu.''
Hon såg lite mindre oförstående ut. ''Har du Kramishas nummer? Vänta, hennes nummer har jag redan. Det var inget.'' jag grävde i min handväska medan jag försökte ignorera huvudvärken som synen hade gett mig. Jag fiskade upp telefonen och letade upp Kramishas nummer.
''Hallå?'' sa Kramisha.
''Jag har haft en syn om Shaunee, och nu säger hon att du vet vad Nyx sade till henne.''
''Jaha. Jag skrev just ner den.''
''Usch. Jag hatar dikter. Bara kom hit med den. Sjukstugan.''
''Visst.''
Nu skulle vi få veta vad det var. Tjoho. Jag kände att det inte skulle båda gott. Det och en mördande huvudvärk.

Tankarna rusade runt som myror i en myrstack inuti huvudet på Shaunee och hon såg utryckslöst på när Afrodite tog fram sin mobil telefon som för den delen såg rejält dyr ut tänkte hon.
Afrodite satte luren mot örat och efter ett kort meningsutbyte Afrodite och Karmisha emellan så lade Afrodite på och stoppade mobiltelefonen i fickan med en min som avslöjade att hon definitivt hade varit med om roligare dagar.
Efter en stunds tyst väntan så öppnades dörren och Karmisha kom instigande i rummet.
Hon hade påsar under ögonen och såg rätt irriterad ut, hon hade en dubbelvikt papperslapp i handen. Dikten.
"Alltså, jag börjar bli seriöst trött på hela den här dikt skiten" sade hon retligt.
"Får jag se den?" frågade Shaunee och sträckte ut handen mot Karmisha som stelt och utan ett ord räckte den ihop vikta papperslappen till Shaunee.
Shaunee vek försiktigt upp lappen och stirrade på den.

Gudinnenämnd under livets träd
En till höger och två till vänster, där hittar ni trädets säd
På gränsen mellan liv och död
När hennes syn börjar glöda röd

En ritual
Under valvet i dödens sal
Vid graven hos den som en gång uvalt var
Den som lämnade dem med så många frågor kvar

Blod från förstnämnd
Och ritualens andra steg är hämnd

DNA från den som från ljusets väg avvek
När förrädaren är som mest vek

När nymånens strålar kysser dess krona och allt ligger i skenet som är mulet
Träd då in och placera det som varit stulet

Stig sedan ut
Och tiden har tagit slut

Shaunee lutar sig matt tillbaka. Dikter så himla typiskt.

--------------------------
vi kan ändra på dikten om den blev för luddig?

Universums bästa dikt! ^^
_____________________________

''Fan. Jag hatar dikter.'' sa jag. Darius gav mig en vattenflaska. ''Så ni får lista ut vad den betyder.'' fortsatte jag.
Kramisha gapade.
''Aldrig i livet! Vid gudinnan ska du vara med!'' skällde hon.
''Hallå!'' sa jag och pekade på mina ögon, ''Syn. Seriöst.''
Jag såg hur Kramisha tittade på Shaunee.
''Dikten?'' sa hon irriterat.
''Det med 'Gudinnenämnd under livets träd' är väl ganska självklart. Shaunee, visst sa Nyx att du skulle prata med Kramisha? I alla fall så tror jag att Kramisha är den gudinnenämnda.'' sa jag.
Shaunee och Kramisha stirrade på mig.
''Och i så fall måste det betyda att trädet är galgeträdet i dungen på Sgiachs ö. Skye.'' fortsatte jag.
''Och 'Vid graven hos den som en gång uvalt var
Den som lämnade dem med så många frågor kvar' måste väl ändå vara Zoeys... Grav.'' klämde Kramisha fram.
''Det borde det.'' sa Shaunee tyst. Sedan fortsatte hon med klarare röst.
''Men 'När hennes syn börjar glöda röd' är ju självklart. Det är du Afrodite.'' sa hon.
''Och du var precis 'På gränsen mellan liv och död'.'' sa jag frånvarande.
''Var du?'' frågade Kramisha.
''Jaja.'' Shaunee viftade avfärdande med handen.
''Jag kom just på en sak.'' sa jag. De tittade på mig.
'' 'DNA från den som från ljusets väg avvek
När förrädaren är som mest vek'. Det är självklart.''
''Hur då?''
''Vi behöver DNA från Neferet.''

Shaunee stirrade mållöst på Afrodite, hade alla dem där orden just forsat ur Afrodites mun? Afrodites? Av alla människor? Hon antog att hon borde sluta med att underskatta Afrodite. Hon var ju nästan smart. Nästan var nyckelordet.
"Och inte närsomhelst heller, det låter som om vi måste ta DNA från henne när hon är som svagast, men hur ska det gå till? Jag menar hon är ju ganska mäktig...väldigt mäktig" rättade sig Shaunee "jag håller med om nästa allt ni sade men det är en sak som inte stämmer" Afrodite fnös "okej flera men den jag har i åtanke", hon gav Afrodite en mördande blick som dock inte var i det kraftfullaste laget med tanke på vad hon gått igenom, hon fortsatte "är att du sade att du trodde att den där raden om 'gudinnenämnd under livets träd' är Karmisha men jag tror inte att det stämmer, jag tror att det är du som är den gudinnenämnda Afrodite. Ditt namn är ju Afrodite, eller hur? Och..." Afrodite avbröt henne "Jag hoppas att det inte var en uppriktig fråga." Shaunee fortsatte oberört "Och då är du ju uppkallad efter en gudinna, du är gudinnenämnd" avslutade hon nöjt.

''Nämnd kan faktiskt vara både namngiven och att någon har nämnt dig när den pratat.'' sa jag.
''Jag tror ändå att det är du.'' sa Shaunee.
'' 'Blod från förstnämnd' då?'' sa jag.
''Du ska skänka blod.'' sa Kramisha elakt.
''Nej. Nej, nej, nej.'' fräste jag.
''Men hallå! gudinnan vill att du ska göra det.'' snäste Shaunee.
''Hämddelen kan jag göra, men aldrig i livet att jag åderlåter mig själv!'' nästan skrek jag.
Du måste, min dotter...
''Hörde ni någonting?'' frågade jag tyst.
''Förutom ditt utbrott? Ingenting.'' svarade de.
''Fan.'' muttrade jag till mig själv. Nyx ville att jag skulle ge blod.
''Jag går och lägger mig.'' sa jag.
Sen gick jag.
_______________________

Förlåt för kort text... T_T

det är lugnt

------------------------------

Shaunee kollade misstänksamt på när Afrodites ryggtavla försvann ur hennes synfält.
Varför hade hon undrat om de hade hört något?
Hon visste inte och hon orkade ärligt talat inte bry sig heller. Fast det var inte likt Afrodite att ge sig självmant i en diskution.
Hon vände sig mot Karmisha som stirrade på dörren som Afrodite hade försvunnit igenom "Vad var det med henne?" frågade hon vilket Shaunee tyckte var en väldigt dum fråga "Hon gillar väl inte tanken på att skänka blod till en ritual, man kan ju knappast klandra henne."
Hon släppte ämnet och började på ett nytt "Det där med 'stig sedan ut och tiden har tagit slut' alltså det låter som om vi bara har en begränsad tid på oss, tycker du inte?" Karmisha nickade trött och sade sedan "Du jag ska nog också gå och sova lite." Shaunee nickade sitt medhåll med en blick på påsarna under Karmishas ögon.

'Haha' tänkte jag när jag låg i sängen. Gudinnan vill att jag ska använda mitt eget blod till en ritual. Borde inte hon veta att jag är livrädd för blod? Mitt eget blod, då. Hon skulle vara den enda som visste i så fall. Fint. Bara fint. Jag är sååååå glad. Inte. Maleficent kom intassande till mig.
''Hej fina gumman.'' sa jag mjukt. ''Kom till matte.''
Hon hoppade upp på min säng och började spinna.
''Vad fin du är.'' mumlade jag till henne. Ja, jag vet att det är patetiskt, men min katt får mig att känna mig trygg. ''Ska vi gå och hälsa på Zoey?'' viskade jag till Maleficent. Jag kunde ju i alla fall leta upp Zoeys katt. Stackars Nala. Jag hade ingen aning om vart hon kunde hålla hus så jag vandrade bara planlöst runt och ropade på henne. Efter en stund gav jag upp och började gå mot Zoeys grav. När jag kom fram till den snövita gravstenen som stod i benediktnunnornas trädgård kunde jag inte stoppa tårarna som kom. Och vid hennes gravsten satt Nala och tjöt. Jag satte mig ner bland blommorna som omgav graven och grät med Nala. Efter nästan en timme frös jag in i märgen. Det var snö ute och jag hade suttit på marken, på kvällen. Plötsligt blev jag bara så trött. Blod, ritualer, Neferet. Det skulle vara så underbart skönt att bara här och nu sitta kvar och aldrig vakna igen. Jag sjönk ihop mot Zoeys grav. Den var också iskall, men vid det här laget brydde jag mig inte längre. Mobilen var på ljudlöst, men nu hörde jag den surra. Den fick ringa. Jag slöt ögonen.

Shaunee kollade tyst efter Karmisha och slöt ögonen medan hon lutade sig bakåt mot de inte direkt mjuka kuddarna. Hon längtade tillbaka till sitt rum, till sina mjuka dunkuddar, sitt tjocka varma och helt underbara täcke och hur trygg hon kände sig där... Någonstans mitt i sina längtande tankar måste hon ha somnat.
Hon var inte vaken när sjuksköterskorna kom in igen eller när de bände upp hennes fingrar som var hårt slutna runt papperslappen eller när de med ett gemensamt begynnande leende vek upp den lätt mosade papperslappen.
Och inte heller när dem kollade på varanndra och log segervisst för att sedan lämna sovsalen och Shaunee ensam, för att överlämna lappen till sin härskarinna. Den som en gång avvek från ljusets väg och istället började sin resa på fördärvets mörka gator kantade av höga valvbågar av skugga.
Shaunee vaknade senare upp utan att omedelbart inse att något var fel, men det var det ju. Allt var fel. Allt hade varit fel ända sedan Zoey hade gått bort. Gått bort lät vackert och samtidigt oändligt sorgset tänkte Shaunee.
Shaunee gäspade och sträckte på sig. Hennes gäspning tycktes eka i tysnaden som hade lagt sig över sjukstugan som ett täcke som dämpade och uteslöt verkligheten.
Hon var törstig så hon sträckte sig efter vatten glaset som stod bredvid sängen på ett sängbort.
Shaunee stelnade till och började treva efter lappen. Hennes händer grep bara täcket.
Hon svängde hastigt benen över sängen och struntade i yrseln, tvingade bort den.
Hon skakade ut täcket, kollade inuti det och kollade på golvet runt sängen. Ingenstans fanns den att hitta.
Insikten slog henne, mörk och hänsynslös.
Hon såg sig häftigt omkring och såg Karmishas svarta mobiltelefon på sitt skrivbord.
Hon tog den och knappade rutinmässigt in Afrodites nummer. När signalerna bara gick fram så ringde hon en gång till.

Jag hade somnat ute vid gravstenen. När jag vaknade hade jag femton missade samtal. Jag skakade av kylan och ringde upp numret. Det var Kramishas nummer, men det var Shaunee som svarade.
''Vad?'' huttrade jag.
''Va?'' sa Shaunee irriterat. Jag skakade så mycket med tänderna att det förmodligen inte gick att höra vad jag sa.
''Vad?'' sa jag långsamt och övertydligt.
''Dikten är borta.'' sa Shaunee.
''Har du tittat under ditt stora ego? Den kanske ligger där, gömd och förtryckt.''
''Skärp dig! Jag tror att sjuksköterskorna tog den!'' sa hon allvarligt.
''Jobbar inte de typ för Neferet?'' frågade jag.
''Men varför tror du att jag ringer! Vi måste stoppa dem!'' sa hon upprört. Det var då jag hörde det. Ett kusligt ekande skratt som hördes i vinden. Det lät precis som Neferet.
''Vad var det där?'' pep jag. Jag snodde runt men såg ingenting i mörkret.
''Shaunee. Hjälp mig! Jag tror att det är någon här.'' kved jag.
''Vart är du någonstans? Och var är Darius? Vem är...'' resten av hennes prat dränktes av mitt skrik när jag kände Mörkret runt mig. Jag tappade telefonen på marken när jag kände Mörkret bära bort mig ut i natten.
Jag kände hur Mörkret rev upp hål i min hud och slickade i sig blodet. Sedan såg jag Neferet hånle.
''Så trevligt att se dig... Afrodite.''

"Afrodite? Afrodite!? Om det här är ett av dina skämt så ska jag..." Shaunees röst tystnade när en hemskt välbekant sliskig röst slipprade ur telefonen och sände rysningar utmed Shaunees ryggrad.
Genom Afrodites skrik blandat med panik och skräck sade Neferets fylliga stämma hånfullt "Så trevligt att se dig...Afrodite."
Samtalet bröts och Afrodites skrik ekade i hennes huvud som ett rop i en grotta. Det ekade men istället för att bli svagare för varje eko så blev det starkare tills Shaunee trodde att hennes huvud skulle sprängas.
Adrenalinet pumpades ut från hennes hjärta och ut i hennes kropp.
Hon sprang igenom korridor på korridor desperats ropande på Darius eller vem som helst.
Hon såg en glimt av Darius som sprang igenom korridoren. Han ignorerade henne och ledd av sitt band till Afrodite så visste han var hon var.
"Hon är hos Zoey!" ropade han och för ett hemskt panikartat (mer än förut) ögonblick så trodde Shaunee att han menade att Afrodite var död men i nästa ögonblick så sprang hon mot Zoeys gravsten.