Är du onormal ?

Förlåt, avskyr begreppet normal lika mycket som onormal.

Finns inget som säger vad som gör en "normal", so why even use that expression.

Basically.

Jag är min egen person, and there's that.

Jag är onormal.

Är väl lite av en pojk-flicka..
Men onormal... Det låter bara fel..

Jag tycker faktiskt att det är härligt att vara lite "onormal".
Jag menar vem vill vara normal, som alla andra?
Det är väl mycket roliga att vara sig själv och stå ut.
När någon kallar mig konstig, så tar jag det som en komplimang. Varför vara som andra vill att man ska vara, när man kan vara sig själv.
Som någon vis person nånstans sagt
Var dig själv, för alla andra är upptagna.

I'm sorry, men det finns inget H i varken psykologi, psykolog, psykmottagning eller psykhem

*petig*

Samma här, är snart 18 år och har inte varit på någon riktig fest.

Well ... om du med onormal menar att jag är eller håller på med saker som kanske inte är överdrivet vanligt (eller överdrivet i vanligt i min ålder) sååå ..

Jag läser allt intressant jag kommer över; biologi, historia, samhällskunskap, saker om olika miljöproblem, om djurrätt, om olika dieter, om olika djur, typ vad som helst. Vilket gör att jag känner till en massa saker som de flesta andra i min ålder, typ 15, kanske inte är överdrivet intresserade av. Typ miljöproblem eller första världskriget eller geografi. Dessutom är jag väldigt intresserad av språk och tycker om att hålla en god språkkvalité även på internet - dock kan det spåra ur på tumblr ibland Samt är något av en hardcore fangirl, dock inte av "vanliga" saker som typ One Direction eller vad som helst, utan typ Doctor Who, NCIS, konstiga böcker folk aldrig har hört talas om, instrumental musik och gud vet vad.

Åh, och så var det det där med att jag blir jätteawkward runt folk i min egen ålder (förutom mina närmaste vänner då) och känner mig bekvämast med folk som är äldre eller yngre, samt är nykterist och aldrig har försått vad som är vitsen med "fester".

Och det är bara några av mina konstigheter.

Så nej, jag skulle inte klassa mig själv som "normal" eller "vanlig" (väldigt klumpiga uttryck egentligen) utan snarare som ganska udda - eftersom jag sticker ut en del.

Jag är "onormal" (skulle snarare kalla det udda i mitt fall, men men ^^) och jäkligt stolt över det! Jag försöker gå min egen väg och är ganska egen om man jämför med många andra i min ålder. Det är lite Luna Lovegood över mig.

Jag brukar säga att om att vara "normal" innebär att vara som alla andra så är jag mer än gärna tvärtom! Det verkar urtråkigt att vara på något annat sätt än på mitt sätt.

Hög igenkänningsfaktor här för mig också.

Och rätt onormalt att vara normal