Sercrets [sv]

SKITABRA!!

Ny läsare!! *Bevakar*

Jättebra!!!

JÄTTEBRA!!!
skynda dig att skriva ett nytt. Måste få veta vad om händer sen!

Jättebra!! *Bevakaaaar*

Såååå braaaa

Nu, mina tösar och pogar, kommer det spännande



Kapitel. 5


Jag vaknade när pappa gick in i rummet. Jag hade inte sovit så mycket, eftersom jag var uppe och skrev dagbok. Pappa lät mig ligga kvar en liten stund, men kom sedan in igen och sa till mig. Så jag gick upp och agerade som om det var som en vanlig dag.
”Jag går senare idag, Emilia är sjuk”, sa jag när jag satte mig.
”Okej”, pappa nickade och fortsatte att läsa tidningen. När jag var färdig gick jag in på mitt rum och sms:a till Emilia:
’Jag är sjuk och kommer inte till skolan idag eller imorgon’. Sen gick jag och satte på mig jeans och en tjock tröja. Pappa ropade:
”Hejdå!” och gick ut.
”Hejdå!” ropade jag efter honom. Även om jag visste att han redan stängt dörren.
Nu var det fritt fram. Jag sprang in i garderoben, där hittade jag sovsäck, ficklampa och min tjockaste tröja. Sen gick jag ut ur garderoben. Jag tog tandborste och tandkrämen, min kudde, min mobil och min dagbok. Sen gick jag ut i köket och gjorde iordning lite mackor och saft. Jag hittade lite pannkakor i kylen så jag tog dem och lite frukt. Jag letade igenom skafferiet och hittade lite godis. Det tog jag. Jag hittade mer saft, det tog jag med. Om det andra tog slut skulle det var bra att ha. När jag var färdig tog jag väskan och gick ut i hallen. Jag la ner mössa och vantar, sen tog jag på jackan och mina kängor. Jag klappade Charlie på huvudet och sen gick jag ut. Jag sprang mot busshållplatsen och hoppade på bussen. Där satt jag, längst fram på bussen. I en och en halv timme.

När jag äntligen kom fram var det långt att gå. Men ju snabbare jag gick, desto närmre kommer jag huset. Jag stannade för att dricka lite. När jag druckit färdigt gick jag lite mer. Det är tröttsamt att gå så långt, men när jag gått lite längre kommer jag fram till en grus stig var det en skyllt, på den stod det ”Barnhemmet Grankvist 100 m”. Ja! Bara hundra meter! Jag springer den sista sträckan. När jag kommer fram ser jag ett barnhem. I hyfsat skick, också. Gården är fin, rabatterna är till och med kvar. Jag går in i huset och känner att en våg av stinkande lukt far över mig. Urk. Jag slår upp några fönster för att vädra i rummet. Sen går jag runt och tittar på allt. Det är i en enda röra. Mycket ligger på golvet och många saker är förstörda. Det ligger ett foto på golvet, jag tar upp det. Det föreställer en flicka som ler, flickan svävade. Bilden var förmodligen redigerad. Då kom jag på en sak, det hade inte kommit några sms idag. Som att personen visste att jag var här. Som att personen kan titta på mig, hela tiden. Varje minut, varje sekund. Jag fortsatte att titta mig omkring, jag gick ut i något jag trodde var ett klassrum. Blir barnhemsbarn hemskolade? Eller fick de inte gå i den kommunala skolan av någon anledning? Jag gick upp på ovanvåningen, där det var mycket sovrum. Och ett annat rum, jag gissar att det var föreståndarens rum. Jag gick och kollade igenom alla sovrum. Det var ett, som jag nästan kunde gissa vems det var. Min mammas. Vem annars skulle bedda sin säng så prydligt, och lägga papper på bänken så fint? Jag gick in och tittade. Rummet var väldigt mysigt. Jag fattar att mamma har många minnen härifrån. Det satt bilder på väggarna. Bilderna föreställde de andra barnen, tror jag. Ovanför sängen satt det ett collage på bilder av saker barnen gjort. Jag fattar inte att mamma någonsin tagit mig hit. Som om det var en hemlighet eller något. Jag fattar inte varför ett barnhem skulle vara hemligt? Som att det var skumt. Det är väl inget fel att visa sitt barn ens gamla, men övergivna, barnhem. Jag gick ner igen och gick in i köket, det låg mat på golvet och det stod odiskade tallrikar vid vasken. Mamma hade rätt när hon sa att de flytt, man kunde se det. Och nästan känna det. Det kändes fortfarande som att någon bodde där. Som att någon snart skulle städa upp röra barnhemsbarnen gjort. Jag fortsatte gå runt i huset. Allt var stökigt och dammigt, men på något sett var det ändå fint. Hemtrevligt.
När det var lunch städade jag undan lite tallrikar från bordet och satte mig för att äta. Pannkakorna var goda. Men jag åt inte alla, det var ju middagen kvar. Jag antecknade i dagboken: Huset är trevligt, men smutsigt. Inga intressanta saker, men inga sms. Som att någon vill att jag ska vara här.
Jag kände hur stökigt det var, så jag tvättade lite tallrikar, och sopade upp möglig mat i en påse, som jag sedan slängde. Det såg i alla fall bättre ut än när jag kom. Sen gick jag in i vardagsrummet och plockade upp alla saker på golvet, rätade till mattan och flyttade tillbaka soffan, som stod nästan mitt på golvet. Huset var verkligen helt evakuerat. Alla hade flytt, och de som inte hann ut blev dödade av någon, eller något. Jag förstod det, för det låg ett skelett i hallen. Det såg jag när jag skulle hitta något att sopa upp maten med.

Dagen fortsatte, helt normalt. Nu slog klockan sju och jag sms:ade pappa. Han svarade att det var okej och att jag inte skulle vara uppe för sent. Jag måste ändå vara tillbaka imorgon. Jag kan inte bo i ett ruckel hela veckan. Jag går upp och bäddar till mamma säng, så att jag kan sova på den. Jag vill inte sova med de sängkläderna. Jag sätter mig på sängen och spelar spel på min mobil och äter lite godis. Huset är ändå ganska mysigt, särskilt nu när det är rent och luktar gott. Jag tog upp dagboken igen och antecknade:
Har städat. Lite besviken på att det inte är något mystiskt eller något här. Hade hoppats på det faktiskt. Så att jag vet lite mer om sms:en.
Och så är det, jag är besviken. Jag trodde att det i alla fall att det skulle finnas något mer än en redigerad bild. Men när jag tittar på alla bilder på väggarna verkar alla andra bilder också redigerade. Men kunde man redigera väl inte redigera bilder på den tiden? När jag somnar är den frågan fortfarande obesvarad.

Mitt i natten vaknar jag av att det hörs saker nere i huset. Jag reser mig och går ner. När jag kommer ner står det en kvinna där. Hon tittar frågande på mig och säger:
”Ursäkta mig, men vad gör ni i mitt barnhem?”


------------------------------------------------------------

Spännande?

Ja!!!!!!!!!!!!! Mer!!!!!!!!!!!! Nu!!!!

Håller med hermoine 1234....
................ ASBRA!!!

Jättebra!! Du beskriver allting jättebra C:

BRAIG