What I Forgot to say.

*bevakar* Ska läsa den i morgon Verkar superbra! :3

Aw, tack

Oj jäklar vilken ff!! :O gud vad bra den är, sorglig förståss och väldigt hjärtskärande! Men bra!!!
Kul att läsa en ff om nått helt nytt, inget illa mot alla dramione eller romione ff:s för dom är också bra!

Men gillar verkligen ditt sätt att skriva, bevakar verkligen ♥

Åh, tack Vad glad jag blir! Haha, jag tycker att det är roligt att skriva om någonting nytt, alla mina Dramione och Drarry fanfics börjar bli tråkiga

Tack igen ) Blir så glad och motiverad till att skriva när jag får fina komentarer

Åhgud vilken awesome ff! Den är verkligen otroligt bra!

Kapitel 5.

Inne i kråkboet var den en spänd tystnad. Det enda som avbröt den trängande tystanden var Mrs Weasley som stod och diskade några kastruller, som inte alls behövde diskas. Framför den öppna spisen satt Ginny och blandade en kortlek med knallkort, Ron satt i soffan och stirrade på Mrs Weasley vägklocka, där George visare stod på ”Dödlig fara”. Percy, som hade tagit ledigt ifrån jobbet så fort han fått höra vad som hänt, satt med slutna ögon vid köksbordet och viskade tyst för sig själv:
”Inte George. Inte han också”
Om och om igen.

Två stycken trollkarlar från ministeriet satt och kollade i några papper, medans de undersökte George ben. Mrs Weasley ryckte till hela tiden då någon av dem sa någonting, och man kunnde höra små snyftningar från henne.

Ute på altanen stod mr Weasley och Lee, och pratade med en annan trollkarl från ministeriet. John Smith, chef för Departementet för magiska olyckor och katastrofer, verkade prata mer med mr Weasley, än med Lee. Men det gjorde Lee inget. Han hade ingen större lust att prata om det. Han såg hela tiden bilden av när George ben vinglade till, och sedan föll omkull. Lee hade tagit upp benet och sedan sprungit till Kråkboet, där han kräktes på dörrmaten, och skrämma livet ur Mrs Weasley. Som tur var förstod Mr Weasley genast vad som hade hänt, och snart hade trolldomsministeriets trollkarlar anlänt.

- Exakt var och när transfererade han sig? frågade Mr Smith vänd mott Lee
- Vid den lilla kyrkogården här, för 1 timme sedan, sa Lee och Mr Weasley
- Det tar ungefär tio minuter att gå ditt, och med tanke på att Lee sprang kan de ha tagit 5 minuter, sa Mr Weasley
- Hur kommer det sig att han transfererade sig? frågande han, fortfarande vänd mott Lee
- Eh, John, som du kanske minns gick min son bort för ett par månader sen… Sa Mr Weasley och skruvade lite besvärat på sig
- Jag förstår, sa Mr Smith kort och vände sig mott Mr Weasley igen
- Tyvärr måste jag meddela att det vi inte fått några rapporter allas på ministeriet om någon som har transfererades sig vid den tiden idag. Så som det ser ut just nu, verkar det som om unge herr Weasley har… fastnat, sa Mr Smith och såg uppriktigt ledsen ut
- Vad menar du med fastnat? Frågade Lee, medans Mr Weasley gav ifrån sig ett litet läte, och sjönk ner på en stol
- Ibland, väldigt sällan, händer det att man hamnar någonstans mellan liv och död, när man har transfererat sig. Det finns bara en trollkarl som kommit tillbaka, och det var efter att ha varit där i 500 år. Han är nu över 100 år, och helt och hållet gaggig, sa Mr Smith

Lee stirrade på honom. 500 år? Det kunnde inte vara sant… Han skulle aldrig mer få se George. Han hade svikit Fred.

- Mannen som kommit tillbaka… vet man hur han kom tillbaka? Frågade Lee med tunn röst
- Han sa att man måste minnas. Men ingen förstår riktigt hur han menar, sa mr Smith


George

I början var allt väldigt mörkt och suddigt. Sen blev det lite skarpare, men fortfarande lika mörkt. George ruskade på huvudet och försökte komma ihåg vad som hade hänt. Men allt han minns var Lee´s ansikte. George reste sig upp, och skrek till av förfäran, men inget ljud hördes. Men George brydde sig inte om att det var alldeles tyst, allt han kunnde bry sig om var att hans ben som var borta. Han sträckte försiktigt ut sin hand för att försöka röra vid den tomma luften, där han ben borde ha suttit, men det fanns inget där.

Någonting fladdrade förbi honom, men så fort George vände på huvudet, var det borta. Vart var han? Varför hade han kommit hit? Vad hade hänt? Alla dessa frågor som han inte kunnde få svar på. Det var då han fick se det, en man, eller pojke, sprang framför honom. George kunnde bara se hans bakhuvud, men av någon anledning kände han igen huvudet.
- Kom, Viskade en röst
- Jag kan inte gå, mimade George, och kände sig genast lite fånig
- Du klarar det, forsatte rösten

Kroppen framför George vände sig plötsligt om, mycket sakta om. George hoppades att få se ett vänligt ansikte som skulle hjälpa honom, men det fanns inget ansikte. Bara ett sudd av hud.

- Kommer du inte ihåg mig? Frågade rösten, som nu verkade komma ifrån

- Fred? George tog försiktigt ett steg framåt, och märkte till sin förvåning att han kunnde röra sig.


Ett fräknigt ansikte började ta form på pojken framför sig. Ett glatt leende, strålande ögon och det mest iögonfallande; rött, spretigt hår.

Mörkret och dimman började försvinna. Fred log mott George, vinkade och försvann. George började falla. Och innan han visste ordet av det, låg hon på marken, bredvid Freds gravsten. George försökte resa sig upp men så fort han rörde sig, kom smärtan ikapp honom. Han kollade försiktigt ner mott sitt ben, men det fanns fortfarande inte där. Han förstod att han inte skulle klara av att komma hem igen. Inte utan hjälp.

Han höjde försiktigt trollstaven och fix röda gnistor att lysa upp himlen. Om han hade tur skulle någon kanske hitta honom. Om han hade tur skulle allt bli bättre snart. Men bara om han hade tur…

AWESOME

AMAGAD VILKEN CLIFFHANGER!! Mer snart kära du!

Kapitel 6.

Det George inte visste om var att det hade gått 5 år sen han försvunnit. Lee hade slutat att gå till kyrkogården, ihop om att hitta George där. Mr Weasley hade slutat att fråga Mr Smith om de hade hört något om George. Mrs Weasley hade kommit ut från sin chock, och grät nu bara om nätterna, då hon såg Freds och George foton ovanför sängen. Ron hade fått annat att tänka på, eftersom att han och Hermione börjat flytta ihop. Percy sågs inte till längre. Det var bara Ginny som fortfarande gick till kyrkogården för att kolla om George hade kommit tillbaka. Och det var tur det, eftersom att han hade förblödit om hon inte hade märkt gnistorna.

Så fort Ginny hade set det, förstod hon att det var George. Hon hade sprungit upp till Lee och dragit ner honom för trappen, utan att förklara varför. Och tillsammans hade de fått George hem till kråkboet.

Så fort de kom innanför tröskeln, skrek en höggravid Fleur av blandat lycka och förvåning. Molly tog flampulver, och tillsammans med Bill åkte de iväg till Sankt Mungos sjukhus.

Stämningen var förvirrande i Kråkboet. Ginny fick gång på gång förklara vad som hänt för familjemedlemmar som kom ditt. Och sedan en gång till när Harry, Ron Hermione och Luna kom ditt. Ingen visste egentligen riktigt säkert vad som hade hänt, bara att George hade kommit tillbaka, det var det enda som spelade någon roll just nu.

Lee, som ingen hade lagt märke till, smög ut på gården, där han sjönk ner på marken. Han kunde inte fatta det. Alla dessa smärtsamma år som gått. Men trots det hade hoppet inte försvunnit helt och hållet ifrån honom. Han hade inte åkt ifrån Kråkboet, utan bosatt sig där, och ordnat så att Weaselys Vassa Varor levde igen. Han och Angelina hade en dag öppnat de dammiga dörrarna och vänt på skylten, så att det var öppet. Både hade kommit fram till att det var det Fred och George hade velat. Trots att deras skratt hade dött, så skulle de vilja att andra skulle glädjas. Angelina hade inte varit sig själv. Hennes så vanliga Svarta, glänsande hår var lite tovigt, och hennes vackra bruna ögon såg trötta ut. Som om hon inte hade sovit på länge. Först trodde han att det var för att hon, precis som han själv. Fortfarande älskade Fred, men fick reda på att hon hade en pojkvän, och kommit över Fred för länge sedan. Tydligen så besökte hemska drömmar henne sen kriget. Lee hade inte sagt någonting om det, då han visste att hennes pappa och syster hade dött framför hennes ögon.

Lee hade kontaktat Angelina att George var tillbaka, så hon anlände också till kråkboet. Det blev trångt i det lilla köket, så Fleur schasade ut alla på gården, där du dukade upp till middag. Ginny hjälpte Fleur i köket, där de lagade en enkel köttsoppa, som räckte till alla. Ingen sa någonting. Det var som om alla trodde att George behövde tystnad, trots att han var många mil hemifrån. När maten slutligen var slut, sat de alla kvar runt bordet, förutom Hermione och Harry, som erbjöds sig att diska. Ginny bröt plötslig den kvävande tystnaden.

- Han såg precis ut som jag minns honom, sa hon lite fundersamt
- Vad menar du med det? Frågade Harry som tillsamans med Hermione slog sig ner vid bordet igen
- Det hade ju trots allt gåt 5 år. Jag tre att han kanske hade åldras lite, sa Ginny och rynkade pannan
- Där George befann sig finns det inget som kallas tid. Han har inte alls utvecklas, men eftersom att han kom tillbaka så tidigt, borde inget ha hänt med hans hjärna, sa Percy som torkade sig om munnen med en vit servett
- Jag undrar hur han mår, sa Angelina nervöst
- Botarna kan ta hand om honom, sa Hermione, som själv jobbade som Botare på Sankt Mungos
- Det har du säkert helt rätt i, Sa Ron och tog hennes hand, som för att få tröst av hennes beröring
- Sa mamma när hon skulle tillbaka? Frågade Ginny

Och som svar på hennes fråga såg man ett grönt sken ifrån vardagsrummet fönster, och Mr och Mrs Weasley kom ut på gården, med båda lite sot på deras näsor

- Hur är det med honom? Ropade Ginny och skyndade sig att kliva upp från stolen
- Bara bra. De hittade ingen skada på honom, sa mr Weasley och drog ut en stol till Mrs Weasley, men hon ville inte sätta sig ner
- Vi får åka ditt imorgon. Alla som vill, det vill säga, sa Mrs Weasley
- Vilken tid? Frågade Angelina, som varken ingen av paret Weasley hade lagt märke till
- Angelina, lilla vän, så trevligt att se dig igen, sa Mrs Weasley och log mott henne, men leendet räckte in riktigt upp till ögonen, men Angelina tog inte illa upp; hon förstod att det var en svår stund för alla i familjen Weasley
- Jag hade tänkt hälsa på er tidigare, men så kom det saker som förhindrade mig, sa Angelina
- Ja men självklart… vilken tid ska vi åka Arthur? Frågade Molly
- Så tidigt som mjöligt. Kring 8 skulle jag tro, sa mr Weasley
- Visst är det okej att jag kommer? Jag och George är vänner och så, så jag vill väldigt gärna träffa honom, sa Angelina och kollade lite tvekande på den stora familjen
- Ja men det är klart! George vänner är alltid välkomna! Sa mr Weasley
- Jag tror att det är dags att gå för mig. Det var trevligt att träffa er, sa Angelina, och med ett högljutt pang försvann hon


ett ganska kort kaitel, men i nästa kommer det vara mycket om George och sjukhus besöket Hoppas ni gillade det

MER MER! Har suttit och väntat jätte länge på ett nytt kapitel ju