Ondskefull kärlek. (Privat)

Cosmos sätts i ett stort rum, det är smått möblerat men det fyller inte ut det stora rummet så det ska kännas bekvämt. Inte som hans hus som fyllts med det han behöver och det är så litet att det blivit trivsamt trångt i det. Fast nu är ju vinden såpass full av hans halvfärdiga uppfinningar, fullskrivna dagböcker och halvfärdiga skrivelser och filosofier som han under alla förhållanden inte vill att någon ska ta del av. Fast materialet han skrivit och skissat upp är varken eller så bra om det kom ut eftersom det var extremt utstakade fantasier och helt enkelt osedvanliga teorier som inte borde platsa i ett rika som detta. Så att han blivit tillsagd att sätta sig i ett rum och vänta i, han vet inte hur länge och det enda han faktiskt har att underhålla sig med är en tillbringare med vatten, en bricka och några glas. Som han inte är sen med att börja leka och fippla med. Följaktligen så har han därför hällt vatten på den djupa brickan som står säkert på tre glas och ovanpå flyter en liten pappersservett till båt omkring, styrd av Cosmos som sakta blåser den fram och tillbaka. På något underligt sätt tycks det vara tillräckligt för att underhålla honom, speciellt när han bygger om ställningen hela tiden.

Athe spände blicken i sin spegelbild och log, suckade och började vissla på en kort melodi.
Ormen kom genast slingrande uppför benet på henne, och utan att titta ned sträckte hon ut armen och lät ormen gripa tag och slingra sig runt hennes axlar.
Ilskan i hennes ögon kokade och hon skakade av hat när hon helt plötsligt insåg hur svag hon såg ut i sin smaragdklänning och fick lust att slå sönder spegeln.
Hon skulle precis ta ned den och kasta den så hårt hon kunde när den stora saldörren öppnades försiktigt.
Athe slöt tålmodigt ögonen och vände sig långsamt om. Hon öppnade ögonen och stirrade på mannen.
"Ja?" sa hon med en oroväckande lugn röst.
"Heh.. Jo.." Mannen föll på knä och försökte samla sig något.
"Nästan alla är redo, hu-hur ska vi ta in dem åt dig? H-hur ska du välja?"
Han svalde krampaktigt samtidigt som hon lugnt stirrade på honom.
Sedan log hon elakt.
"Ta in dem allihop, de ska vara här så fort som möjligt. Vilket betyder att du måste springa." Hon vred lite på huvudet och gick närmare.
Han reste sig tafat upp och sprang.
Athe vände sig om igen och mumlade någonting ohörbart till sin orm, som snabbt kilade iväg.

Cosmos hade fått nya kläder, det skrämde honom att de gav honom nya kläder och dessutom försökte ta av honom hans glasögon. Fast Cosmos hade sagt nej och bestämt haft dem på trots deras protester. Han hade någon konstigt lätt vit skjorta på sig, svart väst, svarta byxor han inte kan förstå att det är byxor för de han har är oftast inte helt svarta och oftast inte glänsande. Dessutom har han skor han inte har han riktiga skor på sig. Vilket han inte misstycker till men det är lite skrämmande. Varför ska han kläs upp? Varför är han ens i slottet? Cosmos suckar för sig själv men rätar på sig och kväver sucken när någon kommer in.
"Du ombeds följa med, sir." Säger mannen som kommer in och han verkar mer nervös än Cosmos vars hjärta säkert kommer hoppa ur bröstet på honom om han har riktig tur. Det skulle vara just snyggt. Cosmos svarar inte men reser sig och gör sig redo att följa efter honom. Mannen lämnar rummet och Cosmos följer efter.

Cosmos får dock till sin lättnad se att det inte bara är han som blivit kallad till slottet och är glad över att inse att det är åtminstone ett par andra som också blivit kallade. Han har aldrig sett någon av de andra och känner sig väldigt udda i mängden. Som om de andra borde vara här och han inte gjort något. Vad har han gjort egentligen?

Athe satt på sin blodröda siden tron och stirrade med tom blick rakt in i väggen.
I utkanten av hennes synfält kunde hon se när de kallade kom in. En, efter en, efter en.
Hon drog lite på munnen när hon tänkte på hur rädda och osäkra de måste vara i detta ögonblick.
I en okänd miljö, utan en aning om varför de befann sig i den och bryskt ditförda.
Hon skrattade nästan när hon tänkte på hur vilsna de måste känna sig, som om det fanns någonting komiskt i det.
Hon fingrade med sina långa svarta naglar på det pampiga armstödet och väntade otåligt på att de alla skulle ställa sig på rätt plats.
När hon kände någonting ringla sig uppför hennes arm så förstod hon att de var klara.
Hon log så vänligt hon kunde, utan vidare resultat.
Med hög stämma såg skrattade hon ett kort elakt skratt och spände ögonen i dem.
Försökte urskilja vilka som låg närmast till ett sammanbrott.
De var nio stycken utvalda som stod mitt på salsgolvet framför henne.