Norrland, frihetens land.

Bra bra ^^ xD

Namn: Sidra Mela
Kön: Kvinna
Ålder: 17 år
Utseende: Medellängd, mager med kanppt något fett på kroppen, men muskulös. Solbränd hy, gröna ögon och eldrött långt hår.
Kläder: Mörka byxor och slitna mörka kängor. Ett svart linne och en förstor skinnjacka som tillhört hennes döde broder.
Ett långt ärr längst högra kinden.
Vapen/Packning: En militärgrön ryggsäck med en vattenflaska i och en kniv/dolk som hon har hängande vid sidan.
Kommer från: Fångstläger...jobbat på åkrarna, hela sitt liv.

Omg, din blev så mycket bättre. Dx

Nej då xP det spelar ju egentligen inte så stor roll då vi bara ska rolla fram allt xD

Ja, det är ju sant. x Börjar du?

Jo....eller du om du vill ^^ spelar ingen roll men är inloggad på mobilen så får skriva imorgon.....idag xD
Men vi kan ju ta att de är utanför någon random stans utanför Stockholm xD

Det blir bra. Vi rollar.. senare idag då.
Ska se lite på TV innan jag typ går och lägger mig så god natt. x

(Satte våra mallar på första sidan så slipper man leta ^^ ;P )

Sidra tar sig snabbt fram mellan de förstörda husen och dess ruiner. Hon hör soldaternas fotsteg efter sig och deras tunga andhämtning. Att hon överhuvudtaget lyckades rymma är en bedrift, hon kom från det stora fångstlägret utanför huvudstaden. Det lägret som försåg huvudstaden med dess mat, men fick knappt något själv. Hon hade jobbat på åkrarna hela sitt liv vilket hade gett henne styrka, men matransonerna hade inte hett henne ett uns fett på kroppen och hon var mager så det skrek om det.
Och nu var hon på flykt, de hade märkt att hon rymt och hennes röda hår var ju inte till någon speciell hjälp när hon skulle gömma sig.
Snabbt springer hon in i ett hus som troligen har vart lägenheter en gång i tiden, hon ser ett hål fösent märker hon det och brakar rakt ner för de söndriga stentrapporna i det som troligen vart källaren. Grus och stenar far över henne, och hon skyddsr automatiskt ansiktet och hoppas att hon skall klara sig från allt förstora skador och att soldaterna inte skulle ha kommit sålängt att de hört raset av stenar.

Det hade inte funnits någon anledning till att fly. Armborstet vilade i hans hand då han sprang längst den smala grusvägen. Han vände sig om för att kasta en blick över axeln. Ingen syntes till.
Men när han hörde grus som knastrande under någons fötter stelnade han till. Det var någon som stod framför honom. Keith snurrade runt ett halvt varv. Runt omkring honom fanns inget annat än metershöga stängsel. Soldaten framför honom höjde sitt automatkarbin och höjde den.
I samma stund som soldaten började skjuta kastade sig Keith ur vägen. Han rullade runt ett halvt varv på den kalla marken och tog sig sedan på fötter. Röster och snabba fotsteg fick hans hjärta att bulta hårdare i bröstet på honom. Han var en rebell nu, det fanns ingen återvändo. Keith hade valt en väg emot frihet, istället för att vara instängd i huvudstaden tillsammans med sin alkoholist till far. Han hade fått nog.
Livet i lyx hade han lämnat bakom sig. Nu väntade en annat liv på honom. Han hade varit självisk, inte tänkt på någon annan än sig själv. Det skulle förändras. Bara han tog sig till fram till friheten som han garanterat kunde hitta i Norrland. Stegen kom allt närmare nu och han stod nu vid stängslets fot. Han såg upp på den snurrade taggtråden innan han började klättra. Bara han tog sig ut. Det fanns ingen anledning att ge upp nu, inte då han hade tagit sig till Stockholms utkant.
Keith hävde sig över den lilla muren av taggtråd och landade tungt på fötterna. Han var på den andra sidan.
Keith kunde se flimret ifrån ficklampor och höra höga röster. Åkrarna låg inte långt borta nu. Om han bara tog sig dit skulle han vara säker, för ett tag i alla fall.
Keith höjde armborstet och såg hur soldaterna såg sig omkring i förvirring. Medan han ändå inte hade blivit upptäckt började han springa, ljudlöst över det torra gräset. Han var ett snäpp närmare frihet.

Hon hör deras steg avlägsna sig och hon andas sakta ut. Nu var det bara att komma här ifrån, utan att få mer stenras över sig. Vad skulle annars hända? själv i en nedrasad del i en källare, någonstans, någon stadsdel utanför Stockholm. Att skrika var förenat med döden, då både soldater och fler stenar skulle rammla ner. Hon börjar med att försöka få loss benen, de hade hamnat under en tung bjälke. Men hon kan inte rubba den så hon får börja gräva bort stenar och grus under den för att överhuvud kunna röra benen. Då och då stannar hon upp om det skulle komma någon. Hjärtat sitter i halsgropen och hon är livrädd vid varje ljud hon hör, vad skulle hända om hon inte kom loss? Om någon hittade henne? Hon skulle vara dödens, och hon som hade kommit undan dem och allt.

Med hjärtat i halsgropen slog Keith sönder låset till vedluckan och slet upp den. Innan någon soldat hann hitta honom hade han tagit skydd bakom de små dörrarna. Han höll fast i en bjälke för att inte falla ned på det grusiga golvet. Det var då han hörde ett ljud. Det lät som att någon krafsade med fingrarna i gruset en bit ifrån honom. Ljudet fick honom att rycka till och han tappade taget om den smala, klena bjälken. Med en låg svordom slog han i marken. Damm kittlade honom i halsen och han hostade till, lågt.
Då fick han syn på henne. Eller rättare sagt hennes röda långa hår. Tveksamt och tyst tog han sig på fötter. Hon var alldeles för ivrig med att få loss sina ben för att lägga märke till honom. Ljudlöst hukade han sig intill henne. Hon hade ryggen emot honom, så chansen var liten att hon visste att han ens var där. När hon plötsligt stannade upp lutade sig Keith fram och lade en hand över hennes mun.
"Vad du än gör, skrik inte", sa han lågt. Han väntade tålmodigt på hennes reaktion. Keith bad en låg bön att hon inte skulle försöka slita sig loss och skrika. Med tanken på bjälken över hennes ben så skulle hon säkert skada sig rejält om hon försökte ta sig loss. Dessutom var hon säkert skrämd och uppjagad. Han hade en känsla av att han dessutom gjort saken värre för henne. Om hon fick ett sammanbrott, skulle det vara hans eget fel.
Keith hade aldrig varit speciellt optimistisk.