Privat [luna_rav, Hp luna]

Jag håller Jennas armar framför hennes kropp. Hon gråter och jag sänker dom långsamt.
Hon tittar ner på gatorna igen.
"Tänk om vi är de ändå?" säger hon.
"Vad menar du?"
"Tänk om vi är de ända karriäristerna som inte vill vara med att döda? Då kommer dom döda oss va? Direkt?"
Jag tog tag i hennes händer.
"Du kommer inte dö, hör du det? Du kommer överleva. Du kommer inte dö direkt. Förstår du?"
Hon vrider huvudet mot mig och nickar svagt.
"Dom tog ut oss att bli de frivilliga av en anledning. I distrikt 2.
Dom kunde lika gärna sagt åt två andra personer att dom skulle bli frivilliga men dom valde oss och vet du varför? För att vi är starka."
Hon nickar. "Starka" snyftar hon fram.
"Och orädda" säger jag och ler lite.
"Orädda." upprepar hon. "Vi ska ta dom. Vi ska döda dom."
"Nej..." säger jag. "du ska."
Hon börjar gråta igen.
"Hej, du där. Du är orädd. Kommer du ihåg?"
Jag ser på hennes ögon hur trött hon är. Hon somnar snyftande i min famn.

Jag låg stel på golvet med öppna ögon. Blod rann ner från läppen ner på hackan. Jag var kritvit och hade ingen känsel kvar. Jag kunde bara höra några ord och några som sprang nära mig. Men efter en stund dog allt bort. Jag kände hur någon bärde mig, men det dog också bort. Jag log för mig självmen leendet dog också bort. Jag såg mig själv med ett leende och mitt jusa hår som fläktade. Mina läppar som var rosa. Jag som för en gångskull hade färg på min hud. ögonen som var tårfylld med glada tårar. Men helt plötsligt ändrades bilden. Jag var vit... min mun var torr och mitt hår hade blivit ruffsigt av smällen. och blodet som rann ner från munnen. Mina ögon öppnades och tårar rann ner från kinden. Jag låg i min stylist famn och pojken från mitt distrikt kollade på mig. Min stylist, Ray la ner mig på sängen.
''Vad tror du håller på med?''Frågade han sakta. Jag gnuggade mina ögon... gud hade svikit mig... eller så var det så att jag skulle klara tävlingen.
''....Inget.'' Sa jag och satte mig upp. Jag tittade på klockan som var 04.15.
''Inget? du kunde ha dött!'' Fortsatte han och kramade mig.
''... Ja men det lär jag ju ändå göra.'' Sa jag och tårarna rann ner mer och mer.
''Du kommer inte förlora! Vi håller oss borta från de andra okej!'' Hörde jag pojken säga... pojken som hette Blay. Jag nickade och log mot honom.

Jag vaknar av att Jenna rör på sig lite. Klockan är 10 i 7. 10 minuter ensamhet innan jag skulle bli fixad och skickad till arenan. Jag lägger långsamt ner Jennas huvud bredvid mig i fönstret. Hon vaknar långsamt och sätter sig trött upp.
"Godmorgon" säger jag tyst.
"Godmorgon" svarar hon. Hon kollar ut. "Det är idag det händer? Visst? Det är idag allt börjar?"
"ja." svarar jag.
"Bra. Nu dödar vi alla. Alla. Ingen får fly. Alla ska dö. En blodig och oväntad död. En grym död. Jag vill döda alla..."
Väckarklockorna ringer och alla kommer ut ur sina rum. Frukosten är serverad på några minuter. Vi alla äter. Jenna pratar hela tiden om hur hon ska döda alla. Hon var nog menad att vara en karriärist ändå. Kanske jag med. Vad gör det om man dödar någon?
Resten av morgonen är fylld med att tvättas, duschas och fixas. Innan jag vet ordet av är det dags att gå in i svävaren.

Jag hade blivit som vanligt igen. Jag tog bara en macka, gick till duschen, borsta tänderna, håret klä på mig och träna lite. Jag gick snabbt ner i spagat och splitt. Efter en stund märkte jag att vi skulle åka upp till arenan. Jag tittade på Blay som tittade tillbaka. Dom räknade ner...

[va, asså är dom i tubarna nu eller?]

. Det kan du själv välja. Du kanske vill börja någon annan stans? Och kör dit... För jag är där just nu. Men om du vill kan du skriva att dom inte är det först om du förstår vad jag menar? Du kanske skriver att dom är i tuberna i slutet på det du skriver (Det kap du ska skriva just nu)

[fattar Undrade bara om det där med nedräkningen.]

Det gör ovanligt ont att få spåraren i armen.
Det ser ut att göra ont för alla. Jag är helt inställt på att döda. Jag tittar runt efter de svaga att döda först.
När vi är framme går vi till tubarna.
"Lycka till. Jag tror på dig, det vet du va?"
Jag nickar.

Jag skackade. Jag vill inte döda... jag vill inte döda... Jag tänker inte döda! När jag kommer upp struntar jag i allt och klättrar upp i träden!... Jag kommer att klara det här... försökte jag att lugna mig själv. En liten tår rann ner från kinden och jag åkte upp.

25, 24, 23, Första titten runt arenan. Mycket träd och grönt.
22, 21, 20, Första blicken mot hornet.
19,18, 17, En pilbåge ser väldigt frästande ut.
16, 15, 14, Första blicken på deltagarna.
13, 12, 11, Killen från 7 och tjejen från 10 är båda små och lätta byten.
10, 9, 8, ett kniv bälte fångar min uppmärksamhet.
7, 6, 5, jag tittar runt på karriäristerna.
4, 3, 2, jag springer in i hornet istället och tar de bästa vapnen.
1 alla karriärister ler.
0, gonggongen ekar i mina öron.
Jag springer in i hornet tillsammans med några andra karriärister. Snabbt slänger jag upp en pilbåge på ryggen och ett par kastknivar runt magen.
Ett snabbt kast mot killen från 12 hjärta och han är död. Och så fortsätter blodbadet.
Jag tar ett svärd och svingar runt det. Tjejen från 5 faller till marken.
Jag ler mot Chloey, tjejen från 1. Hon ler tillbaka innan hon dödar båda deltagarna från 7. Jag dödar en liten 12 år gammal kille från 11 innan jag tittar mig omkring igen.

Jag sprang... Men jag var tvungen att vända mig och kolla så att Blay hade klarat sig. Det hade han. Men innan jag visste ordet om det kom det en kniv och gjorde ett märke i armen. Det sved men jag to bort kniven och fortsatte springa. Mina händer fick tag i en gren och jag svängde mig upp. Jag klättrade och klättrade så mycket som min lilla kropp klarade. Jag stannade på en ganska stor och hållbar gren. Jag tog några gröna löv och la dom på soret. Mitt hjärta gjorde ont men det fanns inget jag kunde göra åt det nu.