Från olika världar Rollspel

Juste, han måste ju vara 15. haha omg vad dålig jag är :<

Men jag orkar inte att han är vampyr, så han får vara human c:

hahah kaaay vi kan säkert börja då va? ifall nån annan vill vara med kan den ju hoppa in sen.. :'D

Jaop, jag tror vi kan börja c:

Ja, vi kan börja. 8D Men jag tänker inte börja... ._.

Sly stirrade ner på vakten från sin plats uppe på hustaket. Han hade intagit sin plats för flera minuter sedan, medan Bentley och Murray gjorde sig klara på sina platser för att kunna slå igenom med kuppen. Sly hade aldrig varit speciellt tålmodig, vilket syntes tydligt där han satt och lekte med tanken att stjäla nyckeln i vaktens ficka innan han blivit tillsagd att göra det.
Precis som han fått tecknet av sin gröne vän på hustaket bredvid att det var dags att ta nyckeln, så kändes det som om hela tiden runtom honom stannade. Sedan uppenbarades en grön portal ovanför vaktens huvud, Sly rynkade förskräckt pannan och försökte dra sig därifrån men kunde inte. Istället drogs han in i portalen och landade långt bort ifrån Venedigs trånga gator.


(( varför är jag inte förvånad AlexZz^^ ))

"Jag ska bara vara borta i några månader, sedan kommer jag hem igen" Det gjorde knappast Damons broder gladare, snarare tvärt om. Stefan satte sig ner på stolen bredvid sig och stirrade dystert framför sig, som om en hemsk olycka nyss hade inträffat, som om han hade varit där, men inte hunnit rädda den från att inträffa. Damon skakade på huvudet, han satte sig på huk bredvid honom. "Hörru du, Stef. Ryck upp dig. Jag kommer hem snart. Dessutom ska du ju få tillbringa tiden med Mrs Flowers, är inte det fantastiskt?!" Han brast upp i ett stort leende i ett desperat försök att få Stefan göra likadant. Stefan tittade ner i marken, ville inte höra mer. Sedan brast han, vilket förvånade Damon, upp i ett skratt. Stefan skakade på huvudet. "Du är så dålig broder" Han ställde sig upp och la handen på Damons axel. "Du lovar väl att komma hem igen?", frågade han lågt. "Jag lovar" Damon nickade.

(Jag börjar ibland! XD)

Gaara reser sig från stolen och lämnar rummet. Temari har fått fnatt igen, deras förra uppdrag hade gått bra men av någon anledning så ska hon gå på om säkerheten och vad de gjorde fel. Kankuro skulle ha följt med honom, men varken Temari eller Kankuro har nog vant sig vid hans nya jag. Även om det "nya han" funnits i snart två år så kan de inte hjälpa att förvänta sig att han ska bli det där sandbaserade monstret och ta livet av alla han ser. Ärligt talat, är även Gaara rädd för det. Han tar ett djupt andetag och ser hur en sandstorm bildas, inte så allvarlig men trots det så verkar det nästan som att sanden dras till där han står och han blinkar till några gånger. I ena stunden skyms hans synfält av sand och i nästa är han någon helt annanstans.

(Hur ovanligt är det inte på en skala på 1 till 100 att det är fler killar än tjejer xD)

Ce Nedra gick tyst genom sin fars palats, eller prinsessan Ce Nedra av Tolnedra, den titeln hade gjort henne tvungen att gifta sig med en man , en kung från Riva, en som säkerligen inte skulle finnas, han hade inte funnits på flera år. Och sen skulle hon ändå bli tvungen att bli bortgift.
Men nej det tänkte hon inte, tänkte hon egensinnigt då hon drog på sig den svarta manteln med huva på över den korta uringade tunikan och gav sig ut i nattens mörker.
Då hon gick in i stallet och letade på sin häst kände hon det, som om hennes mors röst (Som hon för övrigt aödrig hade hört) kallade på henne, Ce Nedra lystrade och kändes hur hon drogs in, in i det mörka okända och lämnade palatset, kungariket, ja världen bakom sig.

Jag är gärna med, om det är okej att hoppa in lite sådär försent? :'P

( väääldigt ovanligt O.o DreamOFC mate! )

Sly slog genast upp ögonen då han återfått medvetandet. Den kala brisen som förut hade slagit honom i ansiktet hade upphört och ersatts med varma vågor nerifrån. Han låg på något hårt, något som kändes som ett golv och... rörde han på sig? Det hördes som ett tåg, men han var inte säker.
Rummet var inte precis stort, med två bänkar mitt emot varandra och en dörr samt ett fönster. Kvickt hoppade han upp på fötter och drog efter andan då han inte såg sina vanliga ben, istället hade han ett par svarta byxor på sig! Paniken grep tag i honom som ett slag då han såg sin egen spegelbild reflekteras i fönstret, han var en pojke, en människa. Med blont hår och ljusblåa ögon. Han drömde, det var den enda förklaringen.