Gatubarnens överlevnad

Fredrika ler roat åt pojkens kurrande mage och hungriga blick på munken, "Kom vi letar reda på ett lungt ställe att vila på." ler hon och försvinner iväg mot en av de närmsta parkerna. Varför visste hon inte men hon hade fastnat för den lille tanige pojken och dessutom hade hon sett hans flinka fingrar, de kunde bli ett sagolikt par, tänkte hon roat och la sig ner på ryggen i gräset i parken och njöt av munken och undrade vad pojken tyckte om hennes plan.

((Har en aning svårt för konversationer. Vet inte varför but bear with me. ))

Jack förvånade sig själv genom att följa efter den rödhåriga pojken. När ljuset låg rätt såg det nästan ut som pojkens hår brann men var inte löjlig tänkte Jack för sig själv. Något i pojkens ögon hade fått honom att kanske inte lita på men i alla fall tro att han inte skulle göra honom något ont. Med munken i ett fast grepp tog han en stor tugga och föll ner jämte den andra pojken på gräset. Munken smakade nästan lika ljuvligt som han föreställde sig och funderade lite på att spara tills senare men ångrade sig och så slank den sista biten ned den med.
”Vem har lärt dig att trolla så?” Kunde Jack inte hjälpa att fråga.
Trotts att han själv hade snabba fingrar som kunde nappa åt sig en plånbok här och ett fickur där hade han aldrig ens fått ihop hälften än vad den äldre pojken tjänat på bara några timmar. Att inte den äldre pojken var klädd i de finaste kläder och smycken, åt den bästa maten som fanns och sov på de finaste ställena.

(Haha xD lungt det, "Man lär så länge man lever." )

Fredrika kisade mot pojken när han tilltalade henne och åt upp det sista av sin munk, hon började slicka av sockret och flottet medan hon funderade på ett svar. "Ja, man måste överleva vet du. Jag rymde från min far när jag var ungefär 7 eller 8 år. Kom till ett gäng, de tog hand om mig lärde mig om Londons gator." sa hon med sin breda snabba Londondialekt som så många från landet hade svårt att hinna med vad hon sa. Hon berätta inte heller orsaken till att hon rymde, hennes far söp och slog henne, priset tog då han våldförde sig på henne. Efter det hade hon klippt av flätorna, bytt klänning till byxor och sedan levt på gatorna som pojke.
"Men de lärde mig ett och ett annat, en kunde trollkonster och jag blev skicklig på det. Men nu lever jag själv, jag är kung över gränderna." flinar hon lite roat. Och ser på honom igen, "Och du då? Du har flinka fingrar, varför tog du inte från damerna då du hade chansen?" frågar hon på sitt rättframma sätt och kommer på som i förbifarten, "Jo förresten jag heter Fredrik, men du kan kalla mig Fred."

Jack visste inte vad han skulle svara. Inte kunde han väl erkänna för Fred att han misstrott honom. Istället försökte han undervika frågan.
”Det är något jag alltid varit bra på.” Sade han med ett brett leende och syftade på de flinka fingrarna. Än idag mindes han kicken han fått då han tagit en av de andra pojkarnas bröd på barnhemmet. Han hade aldrig ätit brödet utan sparat det ända tills det började lukta då han kastade det till grisarna. Efter det hade de fortsatt och när han och de andra pojkarna rymt hade det fallit naturligt att ta ifrån dem som hade alldeles för mycket. På torget som tunnades ut kunde han inte hjälpa att följa en stor, tjock man med blicken. Han var klumpig och både hans portmonnä och fickur såg lättplockliga ut.
”Fred,” Sade han, ”du kan kalla mig Jack.” Han kastade en blick på Fred och önskade han hade en lika fin mössa som honom och en dag kanske han skulle det. På snabba fötter reste han sig och började gå emot mannen.

Fredrika sa inget om att Jack inte svarade på hennes fråga, hon misstänkte att Jack inte hade litet på henne. Och det var fullt förståligt, det skulle man inte heller fullt, gjorde man inte det klarade man inte sig på gatorna. Fredrika kanske inte litade på Jack, men hon var större och starkare och kunde säkerligen med lätthet vinna över pojken.
"Trevligt att träffas Jack." säger hon och följer honom roat med blicken då han går mot mannen hon gissade att mannen snart skulle vara en portmoä och ett fickur mindre. Hon skrattade roat för sig själv, drog mössan ner över pannan och slöt ögonen, hon hade gjort sig förtjänt av en vila i solen, tyckte hon själv.

När Jack gick förbi mannen och snappade han åt sig hans näsduk som stack ut ur hans ytterrock. Med ett förvånat tillrop låtsades Jack hitta näsduken på marken.
"Herrn!" Ropade han och småsprang tillbaka emot mannen. "Du tappade den här."
Jack höll upp näsduken emot mannen som förvirrat sökte i sina fickor men fann inget. Medan mannen tackade Jack tog han både hans feta börs och fickuret som hängde så lockande i innerfikan på rocken. Med ett brett leende över sina läppar gick han tillbaka till gräsplätten där Fred hade låg och blundade med huvudet riktigt mot solen.

((Har lite svårt att sätta mig in i 1800-talets london. Haha, hoppas det inte blir för mycket fel i alla fall. Har lättare för de andra rollet då jag är mer insatt i skogens hemligheter. ))

"Gick det bra?" flinade Fredrika när hon hörde Jacks steg och kisade upp mot honom där hon låg. Med tanke på Jacks leende gissade hon att det hade gått ur vägen. "Du är duktig du." kommenterar hon lätt men erkännande, pojken var skicklig, mycket skicklig.....hon tänkte på det hon funderat över innan.
"Jack?" sa hon och satte sig upp, "Du skulle få ihop mer under mina föreställningar, då allas uppmärksamhet är riktat mot mig."säger hon och kliar den brunbrända fräkniga näsan som hade börjat att flagna.

(Haha, lungt det ^^ har typ ingen aning heller hur det är, så vi hittar helt enkelt bara på typ ;P )

((Får man joina eller är det privat?))

(Vad tycker du? Mort ^^ )

((För mig är det helt okej att du joinar. ))