Peärres!

Lovisa strök undan håret som kommit framför ögonen och backade sakta. Hon visste att hon inte skulle kunna stanna där hela dagen.

"Vem är du?" säger Ignis då hon ser att kvinnan...lovisa börjar backa undan, "Och vad gör du här?"

- Det har du inget att göra med, sa Lovisa lugnt och stannade.
- Och är det inte uppenbart, precis som du flyr jag, sa hon sedan efter att ha läst Ignis tankar

Ignis stelnade till och såg misstänktsamt på henne, "Jag har inte sagt att jag skulle fly." sa hon och en misstanke började fara genom hennes huvud, vem var hon egentligen? Och Ignis ögon började bli röda, men hon hindrade det, att sätta eld på vad det än var, var inte lägligt i en skog.

-Nej jag vet, sa Lovisa med ett litet flin på läpparna. Hon tog försiktigt av sig luvan och såg förvånat på Ignis ögon som skiftade röda ett litet tag.

När hon tar av sig luvan vet Ignis vem det är, prinsessan från grannlandet, hon känns igen på födelsemärket, hon har gåvan, gåvan att läsa andras tankar. Tänker Ignis och försöker direkt att tänka på något annat hennes tankar var faktiskt privata.

Lovisa skrattade för sig själv åt att hon började tänka på nåt annat.
Hon strök håret framför axlarna.

Ignis illsknar till åt hennes skratt och ögonen blir åter röda, hon borde ta henne till fånga det borde hon verkligen, men å andra sidan hade hon inte fått order om det och att komma tillbaka efter hon rymt, det ville hon inte. Ignis känner den välbekanta hettan inom sig och hon vet att ögonen är röda, röda som eld, röda som hennes hår.

Lovisa ryggade bakåt och tystnade snabbt.
- Trevligt att ses då, sa hon snabbt och vände på klacken.

Ignis sa inget utan bara föll ner på en sten i ansträgningen för att hålla tillbaka, för att kväva elden inom henne, hon måste, hon måste.