En Förändring. [Privat Rollspel. Måntass & Tamburlaine

Cecilia reste sig upp och plockade ihop sina saker.
Egentligen borde hon stanna, fråga runt lite. Skaffa information.
Kanske kunde hon fråga Keyden där? Eller inte?
Det var länge sedan hon festat på riktigt, fast inte egentligen där heller. Tankarna virvlade runt i skallen på henne då hon snabbt plockade ihop de sista ägodelarna innan hon stängde av micken och mötte hans blick.
"Ja gärna." hörde hon sig själv säga.

Kayden betedde sig ofta impulsivt, och att fråga en reporter med var ett gott exempel. Champagnen spelade också en del, ty han hade druckit redan fyra glas.
Då Cecilia hade packat ihop sina saker log Kayden brett.
"Då går vi", sade han och började visa vägen mellan människorna. De flesta vände sig om då han passerade, och Kayden hälsade artigt, men stannade inte för att tala med någon. Det var inte förrän någon grabbade tag om hans arm som han faktiskt tvingades stanna och vände om. Det var styrelseordförande Goldblatt.
"Vart är du på väg?" krävde han argt, men försökte hålla rösten låg. Kayden ryckte loss sin arm.
"Bort härifrån", svarade han inte lika lågt. "Jag ordnade festen och visade upp mig, du borde vara nöjd."
"Jag skulle vara nöjd om du betedde dig som en man någon gång", fräste Golblatt, men Kayden hade redan svängt om och fortsatt mot helikoptern. På vägen plockade han med sig en silverbricka med smått tilltugg på och en flaska champagne.
Andra piloten hoppade ut ur helikoptern och höll dörren öppen för Kayden och Cecilia, medan den andra startade machinerna och gjorde sig redo att stiga igen. Kayden satte sig tungt och tog på sig de stora hörlurarna innan han log och räckte fram brickan mot Cecilia.
"Hungrig?"

Cecilia orkade inte grubbla över det lilla utbrottet, inte nu, utan roa sig lite.
Hon log ett brett leende och visade sina vita tänder. Någonting som hon var noga med.
"Faktiskt," sade hon och lossade på den hårda knuten i nacken. Håret föll ur, och landade lätt på hennes axlar, och ramade in hennes ansikte.
"Så är jag framför allt törstig." hon tog flaskan och försökte vinna tid genom att granska den.
Antingen kunde hon ta ett av glasen och hälla upp ett glas, eller, så gjorde hon som förr. Drack ur flaskan.
Hon sneglade fundersamt mot glasen, och bestämde sig för att låtsas att hon inte sätt dem.
Så hon gjorde som förr.

Kayden log då hon öppnade håret; hon såg vacker ut med lockarna fria. Då hon tog flaskan och drack rakt ur den vidgades hans leende; hon var förvånansvärt avslappnad med honom, han kunde inte påminna sig att någon reporter hade någonsin vågat bete sig så. Någon person över huvudtaget.
Med ett skratt kastade han ut glasen, som föll och splittrade sig mot marken nedanför. Helikoptern hade börjat lyfta, men Kayden undvek att se ner mot folkmassan. De flesta skulle se förvånade ut, vissa kanske imponerade. De åldre männen, såna som Goldblatt, skulle dock vara rasande.
Då Cecilia druckit tog han flaskan från henne och följde hennes exempel. Kayden tog flera djupa klunkar, och beklagade sig tyst över att han inte hade tagit en till flaska med sig.
"Stephen Corrs takvåning ligger alldeles i Manhattans centrum", berättade han åt Cecilia via mikrofonen. Utan hörlurarna skulle de inte ha kunnat höra något över vinden. "Det är dit vi är på väg."