Thoughtful [SV]

Jag är såå ledsen för att det tog så lång tid, men det har verkligen varit mycket. Hoppas ni står ut med mina dåliga uppdateringar. Här kommer den i alla fall:



____________________________________


Kapitel 4.

Korridorerna surrade av prat mellan förenade elever. Det var stor trängsel i huvudkorridoren på fjärde våningen när jag och Will försökte ta oss fram till vår lektion i förvandlingskonst, jag gick med näsan i den förvandlingskonstboken och försökte repetera det vi hade lärt oss förra året, utan att se var jag gick.
Plötsligt så stötte jag emot något hårt, tappade balansen, föll och landade hårt på det hårda stengolvet med knäna först, och fann mig stirrande upp i ett par underbara blåklintsögon som jag kände igen.
Ja visst ja.
Zachary Thomas, den nya eleven,
men det var något mer…


Jag sprang med lätta steg mot parken och gungorna.
Jag var omkring fem år, inne i min gungperiod, och jag hade flytt från mamma när hon vårstädade, smugit mig ut genom dörren, för att slippa hjälpa till med att damma av hela lägenheten.
Hon letade antagligen efter mig nu, men jag tänkte inte alls på det, fåglarna kvittrade, träden hade fått löv och det växte maskrosor längs trottoarkanten.
Jag tog upp en maskros, luktade på den, och lät den färga mina kinder gula, låtsades att jag var mamma som tog på sig rosch, att jag var stor.
Men sedan kom jag och tänka på parken och den härliga, kittlande känslan man kände när man gungade, så jag sprang obetänksamt över gatan, och fortsatte min färd mot de grönskande träden och buskarna i parken.
”Hörrudu! Var försiktig, du kunde ju ha blivit påkörd!” En man stoppade mig och ruskade mig i axeln.
Rädsla flammade upp och jag dök under hans arm, och ilade snabb som en vessla mot det första gömstället jag kunde hitta, en öppen dörr som ledde in till en liten bakgård med höga röda staket runt, jag gömde mig bakom dörren och kikade ut genom hålen i staketet för att se om kusten var klar att smyga ut igen.
Men när jag tänkte fortsätta ut igen så fångades min uppmärksamhet av någonting annat. Någonting glittrade.
Jag trippade fram och tittade bakom husknuten, och bakom busken så hände det igen, några gnistor susade inom synhåll.
Det satt någon där.
En pojke, med svart rufsigt hår, samlade in gnistorna igen i handen, och sedan så stoppade han ner dem i fickan.
Jag var inte riktigt säker, men det såg ut som om han gjorde det i alla fall.
”Hej” pojken tittade upp, rakt in i mina bruna ögon.
Hans var klarblåa som himlen, nej, det var blåklintsögon.
Blå som blåklint.

”Hallå, gick det bra?”
Exakt samma ögon, jag var säker, det var han.
Det fanns inga mer blå ögon i världen.
”Det är okej…”
”Jag är så ledsen…” Han kastade en blick på min bok, som pärmen hade lossnat på.
”Jag fixar det” fortsatte han och tog upp boken från marken och lagade den med en enkel sväng med staven.
”Tack” svarade jag uppriktigt.
Han tittade ner på sina skor.
”Zachary Thomas förresten” sa han och skakade min hand.
”Kate Morey” svarade jag.
”Måste gå till min lektion. Vi ses.” sa han och återvände till sina vänner.
Eller nja, kanske inte vänner, jag skulle nog säga fanclub.
Jag undrade om han kände igen mig också? Inte så troligt igentligen, när det var för typ 9 år sen, men kanske.
Hoppades jag?
Jag visste inte.



___________________________________
Vad tycker ni? Och jag har ingen aning om hur rosch stavas, förresten, jag bara skrev det som verkade vettigast

Awesome!

Jag älskar det!

Awesome!

Ny läsare! *bevakar*

ÅÅÅ Gud...
Är helt förälskad i din berättelse!
Du skriver så fantastiskt!!!
Ny bevakare här, som bevakar med ett stort B.