De två folken.

Eletha gjorde stora ögon vid mannens ord men visade inte på något annat vis att hon vart förvånad över detta. Hon såg sig om och blicken for snabbt över rådsmedlemarna och hon insåg att hon var den enda kvinnan närvarande, sällan det var så, tänkte hon lite sarkastiskt för sig själv. Vad gjorde hon egentligen här? Var det inte ens vanhelgande eller något att ha kvinnor närvarande? Tankarna strömmade genom hennes huvud och hon märkte att hon hade issat en hel del när rådsmedlemmarna vände sina ansikten mot henne och den yngre av alverna. Hon försökte erinra sig vad de sagt, något om amuletter och stulna och hämta, återfinna dem, skulle hon ge sig ut med en alv? Nej, det kunde de väll inte menat?

"Och vad vill ni att vi ska göra åt detta?", frågade någon, en människa, gissade Raven, med tanke på personens okunnighet. Varför de samlats där var en självklarhet.
"Meningen med detta råd, är att utse några villiga, alver och människor, för att finna de saknade amuletterna. Dessa föremål representerar freden mellan folken, och utan dessa, så kommer det att bli krig. Föremålen måste finnas och återlämnas, och den skyldige måste straffas. Tiden rinner ut, vi måste agera, och det snabbt!" För ett ögonblick var allting tyst, men sedan började började gruppen att samtala, högljutt och alla på en gång. Deras oändliga tjatter fick Raven att vilja slå huvudet i en av stenpelarna.
"Jag ska göra det!", hörde han sig själv säga, högt och tydligt. Gruppen blev ännu en gång tyst, och Raven första känsla var lättnad. Men sedan insåg han vad han hade sagt. Han motstod impulsen att bita sig i läppen. Han fick inte se besvärad eller rädd ut. Han hade valt att anmäla sig till uppdraget, vare sig det var för att få den högljudda gruppen att hålla tyst eller inte. "Jag ska göra det", upprepade han, den här gången med lägre tonfall. "Jag ska hitta dessa amuletter och återlämna dem till er."
Det här kan vara min chans att göra far stolt, insåg han. Jag må vara äldst, men jag har fortfarande inte bevisat att jag är en värdig arvinge. På det här viset kan jag bevisa det för honom.
"Då var det bestämt", sa en av Rådets ledare. "Men gruppen är ännu inte komplett. Det behövs mer frivilliga."

[Jag ber om ursäkt för mitt sega svar! :c Skolan har varit en bitch, så jag har varit ganska upptagen. Men nu är det ju lov, så då kan jag nog vara mer aktiv. Ska försöka svara i det andra rollet i morgon.]

Eletha såg på mannen som talat, ja vad trodde han att det var något teparty eller? Det var väl allt för uppenbart varför de var här. Även om hon undrade vad hon gjorde här, eller egentligen var det uppenbart det med.
Sedan börjar alla att tjattra, ett fasligt liv, Eletha som inte är van med så mycket ljud på en gång känner nästan att hon skulle vilja hålla för öronen. Men något annat får dem att tystna, mannen, nej alven hade anmält sig frivilligt. Eletha blickar smått förvånat på honom, hon trodde inte han var den typen han verkade mer vara någon hög kunglighet som var bortskämd så till den milda grad. Men skulle han göra det skulle hon inte vara sämre dessutom gissade hon att det var därför hon kallats dit.
Då de åter tystnat tar även hon till orda, "Även jag anmäler mig till detta uppdrag." sa hon klart och tydligt utan att en darrning på rösten.
De äldste nickar vist och leende, "Bra, då har vi våra två frivilliga." och Eletha känner en darrning drar genom kroppen, du fanns ingen återvändo.

(Lugnt det ^^ förstår det där ;P Aaa, det är det iaf för er ;P men gör det tycker ja )

Raven kvävde en suck när han hörde människokvinnan tala. Toppen. Han hade anmält sig till ett uppdrag där hans enda allierade var en oduglig människa. Hon skulle antagligen få dem dödade på den allra första dagen, men vad kunde han göra åt det? Om han protesterade skulle han framstå som en gnällig snobb, och det var det sista han ville, speciellt framför ögonen på sin kungliga far. Så Raven stod bara där, med ett missnöjt uttryck i ansiktet, utan att säga så mycket som ett ord. Rådet sa att de hade sina två frivilliga, och meddelade att de skulle ge sig av innan kvällen. "Det finns ingen tid att förlora", var deras förklaring. De frågade även om det fanns någon fler som skulle kunna tänka sig att anmäla sig, men ingen gjorde det. Kanske insåg de vilket självmordsuppdrag det var, hur dömda de var att misslyckas. Det fick inte Raven att känna sig bättre till mods.
"Ni kan nu lämna Morhat. Ni skall inte berätta om detta möte för någon. Det skulle innebära konsekvenser och att dra skam över era familjer. Vi kallade er till detta möte i tron om att ni inte skulle sprida detta vidare. Härmed förklarar rådet mötet... avslutat." Med de orden satte de stopp för mötet, och vände sig om för att gå.

Eletha kunde knappt dölja en fnysning, vanära och skam över vilken familj? de var ju döda. Och nu ut på ett självmordsuppdrag med en snobbig, bortskämd sate till alv som såg ut att avsky henne vid blotta ögonkastet.
Då de äntligen fick gå reste hon sig snabbt och smidigt och tog sig ner för berget, en stund till utan den där alven och alvkungen skulle vara skönt. Hon fick sina vapen och visslade sedan till sig Naaria, hennes bruna sto som strövade fritt bland kullens botten i den närliggande skogen. Men hon kommer glatt galopperande då hon hör hennes vissling och stannar med ett glatt hästskri och hälsar sedan på Eletha genom att de båda kysste varandra, mule mot läppar.

Att få lämna den förbannade kullen kom som en lättnad för Raven; han kunde inte vänta tills han kom därifrån. Om jag ändå slapp färdas med en oerfaren människa. Jag skulle föredra ensamheten. Han sneglade på sin far, som inte hade sagt ett ord sedan han anmält sig som frivillig till uppdraget. Vad höll på i hans huvud? Tyckte han att Raven hade gjort det rätta, eller skämdes han för sin son? Kungen betraktade sin son med en kall blick som inte avslöjade några känslor. "Du valde rätt, min son", sade han, som om han hade anat vad Raven tänkte på. Han saktade in, och Raven stannade tvärt. "Men den där människan, däremot..." Han plutade med munnen, en typisk min som han gjorde när han var missnöjd. "Låt henne inte komma i din väg. Hon får inte under några omständigheter hindra dig från att nå ditt mål." Raven nickade. Han kunde lätt få hennes död att se ut som en olycka, kanske ett anfall av rövare, om hon kom i hans väg. Det var allt annat än ärorikt, och det visste han, men ett mänskligt liv var obetydligt i jämförelse med amuletterna. Utan dem, så skulle hundratals, kanske tusentals, mänskliga som alviska, liv tas. Han kunde inte låta det hända.
Vid foten av kullen, stod människan tillsammans med sin häst. Han greppade sin svärd, och rynkade pannan mot kvinnan. Vad höll hon på med? Det såg ut som att hon kysste sin häst; hon hade sina läppar pressade mot dens mule.
"Kysser du din häst?", frågade han, utan att försöka dölja sin avsky. Alvkungen fnös, helt obrydd, och såg sig omkring efter alvhästarna. De kunde inte vara långt bort, och även om de var det, så skulle de anlända inom kort. Alvhästarna var tränade till att känna av när deras ägare behövde dem.

Eletha ser värderande på honom, "Nej, jag har en lektion i hövligt tal med henne." säger Eletha leende och med en ytterst hövlig och tillgjord röst. Sedan svingar hon sig lätt och graciöst på sin vän och ser ner på honom, "Ja, jag kysste henne och så hälsar mitt folk på sina vänner och hästar är vänner. Sen så talar vi med varandra en egenskap alverna för urminnestider lärt vårt folk och du har väl också den kunskapen?" säger hon och höjer ett ögonbryn åt sin färdkarat, om hon bara kunde få rida ensam, eller utan den här högfärdige tölpen till alv. Sedan ser hon alvernas hästar komma från skogen och ler lite, alvhästar var verkligen något extra de var underbart vackra. "Här kommer era hästar." sa hon i mjukare röst och ser dem stanna framför sina ägare.

Raven fnös. Hur vågade den där människan, den där kvinnan tala till honom på det viset? Han var en alvprins, och förtjänade att behandlas som en sådan. "Klart att jag vet hur man kommunicerar med en häst", sade han surt. "Men det betyder inte att jag kysser den. Hmfp. Trams." Han sneglade på sin far. Han hade inte rört en min.
"Sannerligen", sa alvkungen med sitt vanliga uttråkade tonfall när alvhästarna saktade in framför dem. Han plockade upp sina vapen, vilket var ett par matchande dolkar och ett långsvärd, och satt upp på sin häst på bara ett ögonblick. Han gav människokvinnan en lång, dömande blick uppifrån hästryggen innan han lät den vila på sin son. "Lycka till, min son. Jag måste nu återvända till Aendrilaur." Jaha, så nu var det dags. Han önskade nästan att han kunnat rida med honom hem, men eftersom att han visste att det var omöjligt, så rätade han bara på ryggen och gav sin far ett stelt leende. "Hälsa Adrian från mig", sade han, och alvkungen nickade innan vände sin häst och manade på den till galopp. Snart var både häst och ryttare utom synhåll.

Eletha kände den granskande blicken från den äldre alven, och hon kände att hon deffinitivt inte blev godkänd. Inte för att hon blivit det av den yngre, heller. Varför skulle hon bry sig om det? De var alver och alver var några hon sällan stött på, men egentligen hade hon inte så jättemycket emot dem, alverna då vill säga.
Hon ser den äldre alven försvinna i horisonten och blicken faller sedan på den yngre och hon försöker le lite, resan skulle inte kunna fungera om inte de var åtminstone artiga mot varandra så Eletha tänkte föregå med gott exempel.
"Så bäst att vi ger oss av, var tror du vi skall börja vårt letande." frågar hon artigt och ler och börjar rida lätt framåt för fram skulle de.

Väl uppe på hästryggen så kände sig Raven lite bättre till mods. Han kunde klara det här, han var ju trots allt en prins av Aendrilaur. Men vad jag ska göra med människan vet jag inte...
Människokvinnan gjorde ett försök till att starta en konversation, och Raven kunde inte längre hålla inne sin frustration. "Okej, såhär ligger det till - jag heter Raven, prins Raven av Aendrilaur. Jag är tvåhundra år gammal. Tror du inte att jag vet hur människor är? Oförsiktiga. Oförskämda. Opålitliga. Jag känner till alla era små tricks, så tro inte ens att du kan lura mig med några simpla artighetsfraser. Jag vill också upplysa dig att om du kommer i min väg på det här uppdraget, vilket jag är rätt övertygad att du kommer att göra, så kommer jag röja dig ur vägen. Och angående vart vi borde börja leta? Adtolak, ett av de mindre dvärgrikena. På Adtolaks tron sitter den girige dvärgkungen Gilmarggil, och han har all anledning att att avsky alver liksom människor. Vi alver stal hans makt, och ni människor stal hans skatter. Eller möjligtvis Rienan, ett av det där människorikena i norr. Jag har hört att där parar människorna sig med sina syskon och drottning Camille har ett rykte om att vara ytterst maktgalen." Han vände huvudet i hennes riktning och log mot henne, men leendet nådde inte riktigt hans ögon.