Sirius Blacks dotter

Jag håller med twisted, det är just de vardagliga detaljerna som gör din historia så bra! Hoppas du skriver mer snart, det ska bli spännande att se vad som händer!

Okej! Jag är tillbaka!
Här kommer fortsättningen!


Kapitel 4:
Det var Harry. Harry Potter, pojken som överlevde, satt på en trästol bredvid mig och åt på en macka med apelsinmarmelad.
”Hej” mumlade jag.
”Hej”svarade han. Rösten var grötig av apelsinmarmeladen.
”Så du är alltså Harry Potter. Trevligt att träffas.” fortsatte jag. Harry suckade.
”Ska du också börja gå på om ’vilken ära det är att träffa dig! Du ser exakt ut som din far, men har din mors ögon’ grejen.” stönade han. Jag fnissade.
”Nja, inte exakt. Jag tänkte mer fråga om du sovit gott och sådant där tråkigt, du vet.”
Han kastade en snabb blick åt mitt håll och log.
Sedan skyfflade han in hela mackan i munnen, torkade av händerna på tröjan och reste sig upp.
”Hej då, jag måste nog gå nu” sade han.
”Vart ska du?” undrade jag. Jag vet, jag vet. Nyfiken i en strut.
Harry ryckte på axlarna. Sedan skyndade han sig ut ur rummet.
”Jag skulle också vilja gå någonstans” tänkte jag drömmande. Då slog det mig att jag faktiskt kunde göra det, att jag var fri nu.
Ivrigt reste jag mig upp för att gå upp till mitt rum och sätta på mig några skor och en kofta.

När jag kom upp såg jag att det låg något vitt på sängen. Nyfiket skyndade jag mig fram för att få se vad det var.
Det var ett brev.
”Okej??” tänkte jag besviket. ”Borde det inte vara något mer storslaget? Hallå? Vi är i trollkarlsvärlden!”
När jag väl fått upp kuvertet så såg jag att det var en shoppinglista på vad jag skulle ha med mig till Hogwarts. Jag orkade inte fundera mer, så jag bestämde mig för att gå och köpa allt på en gång.
I kuvertet låg också lite pengar som mamma hade skickat hemifrån. Mamma. När jag väl tänkte efter saknade jag henne väldigt mycket.
Jag sköt undan tankarna och började gräva i kofferten efter en kofta att ha på sig. Till sist hittade jag en turkosfärgad hoody med ett tryck på The Beatles, ett av de få mugglarband jag gillar.

Ute sken solen från en blå himmel, täckt av några få små molntussar. Luften var ren och härlig att andas in.
Mitt första stopp var bokhandeln Flourish and Botts.
En vänlig man hjälpte mig med allt (ärligt talat, jag hade inte klarat det själv, hehe).

När jag hade blivit helt utmattad och shoppingen var avklarad tyckte jag att jag kunde få en liten belöning.¨’

Därför gick jag till djuraffären, ett ställe som jag trivdes totalt i. Jag har alltid haft god hand med djur, de liksom söker sig till mig.
En fluffig vit katt kom fram och strök sig mot mina ben.
Jag blev helt kär i den, tro mig! Eftersom jag hade sjutton galleoner kvar bestämde jag mig för att köpa katten, en resebur och övriga tillbehör för tio galleoner.
Lycklig lämnade jag affären och återvände till den läckande kitteln med en katt i handen. Wow.

På Den läckande kitteln var det precis lika sjaskigt som när jag lämnade den i morse, om inte ännu mer.
”Hermione, håll det där monstret borta från Scabbers!” hördes en pojkes upprörda röst.
Katt? Jag kastade en snabb blick i min egna bur och såg att det inte var min katt de menade. Tur.
”Det är en katt, Ronald. Det ligger i deras natur att jag råttor och möss!” vrålade en flickröst.
Jag kikade fram bakom dörrkarmen. En rödhårig pojke med en skakig råtta i handen stirrade ursinnigt på en flicka med en orange katt tryckt mot sin stickade tröja.
”Titta på honom!” vrålade pojken. ”Han är magrare än han någonsin varit! Din så kallade “katt” har gjort honom sjuk!”
Flickan skulle precis svara något när Harry kom in i rummet.
”Åh, Harry! Vi hade bara fått höra att du var här, så vi bestämde oss för att gå och möta dig! Har du haft en bra sommar?” utropade flickan lyckligt.
”Jodå. Det har varit okej” svarade Harry. Lite för undvikande.
”Jag hörde att du råkade blåsa upp din faster (Ron, det är inget att skratta åt!) Harry. Det var inte särskilt smart! Du kunde ha blivit relegerad!” fortsatte flickan upprört.
”Det var inget, Hermione. Jag bara tappade kontrollen” mumlade Harry, men blev avbruten av Ron som vrålade av skratt.
”Blåste upp din faster? Hur lyckas du få så spännande somrar, Harry? Det mest spännande som hände på min Egyptenresa var att Fred och George försökte stänga in Percy i en pyramid. Tyvärr kom mamma precis i tid. Jag tror att George fortfarande har ett sår på örat.” flinade han. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja gapskratta okontrollerat. Hermione bara suckade, skakade på huvudet och började gå upp för trappan.
Jag stod kvar och flinade dumt, men sedan gick jag upp till mitt rum.

Halvvägs i trappan började min katt (jag funderade på att döpa henne till Creamy) att vrida sig något enormt, så jag släppte henne. Hon försvann genast upp för trappan och hela vägen runt ett hörn.
”Creamy!” ropade jag. Jag började jaga efter henne.
Mitt i korridoren fick jag syn på en vit svans som försvann runt hörnet till sällskapsrummet.
Jag muttrade tyst för mig själv och skyndade mig efter.
”Men, Krumben. Kom nu” hörde jag. Krumben?
Jag gick in i sällskapsrummet och såg Hermione sitta på knä och locka på den där orangea katten, som nu lekte med Creamy.
”Hej” sade jag. Hermione tittade upp och log.
”Hej. Jag menar inte att vara oartig eller något, men vem är du? Jag har aldrig sett dig på Hogwarts.” sade hon med ett litet leende.
”Åh. Jag är Evangeline White. Det är inte konstigt att du inte har sett mig förut. Jag ska gå mitt första år i år.” svarade jag.
Hermione synade mig kritiskt från topp till tå.
”Du ser inte ut att vara elva.” muttrade hon.
Jag log.
”Nej, jag var hemmalärd till nu. Mamma ville att jag skulle få börja på Hogwarts i år.” svarade jag och Hermione nickade.
Det var allt som behövdes. Sedan den dagen har Hermione och jag varit oskiljaktiga.

”Så. Din mamma. Vad jobbar hon som? Vem är din pappa?” frågade Hermione intresserat när vi satt vid middagsbordet tillsammans med Harry och Ron (som jag också hade blivit vän med).
Aj, aj. Nu blev det svårt. Jag letade febrilt i min hjärna efter något bra svar.
”Ehm… Min mamma är hemmafru.” svarade jag lite undvikande. Snälla, snälla. Låt henne inte fråga om det där.
”Din pappa, då?” frågade Hermione.
Åh. Du. Store. Hippogriff.
”Han är… död.” mumlade jag och tittade ner på min gaffel.
”Oj, förlåt. Jag beklagar” viskade Hermione. Harry tittade medlidsamt på mig. Oh, lord. Vilka skuldkänslor jag fick. Det var min pappas fel att Harry aldrig fick leva med sina föräldrar. Jag skakade på huvudet.
”Gör inte det. Jag var så liten. Har aldrig träffat honom, inte som jag minns.”
Det där var ingen helt riktig lögn. Det var visserligen sant att jag var så liten när allt hände, men jag hade
träffat honom flera gånger i Azkaban. Senaste gången förra julen.
”Ledsen för att jag tog upp det” började Hermione, men jag viftade avvärjande på handen.
”Jag går och tar en portion till!” log jag.
Det var först när jag kom tillbaks med en tallrik till brädden fylld med ostpaj som jag upptäckte att Ron stirrade på mig.
”Vad?” undrade jag irriterat.
”Whoa, hur kan du vara så smal när du äter så där?” undrade han imponerat.
Jag himlade med ögonen och började skyffla in paj i munnen. Mitt i en tugga hejdade jag mig.
Jag kastade en blick på Ron (som skrattade åt sina bröder) Hermione (som skakade på huvudet åt Ron) och Harry (som kämpade för att inte börja gapskratta).
Jag tyckte om dem allihop. Mina vänner.
De första vänner jag haft.


Okej, kapitlet kanske blev lite kort.
Borde komma ett till i eftermiddag

Jättebra! Det enda är att Harry väl egentligen inte är sådär öppen som jag minns det. Men det är ju bara en saga.
Det verkar vara något spännande på gång, känn dig bevakad.

Jättebra

Superbra!

Tack allihopa!!!
Jag har också funderat på det där med Harry i boken och min historia. Men jag hoppas att han kommer öppna sig lite mer ju längre historien förflyter

Jag har redan börjat skriva på kapitel 5

Jaaaaaa

Då kommer det då!!!

Kapitel 5:

Tre dagar senare

Den första september. Luften var kall och klar.
Alla gator i Surrey låg öde. Inte en enda människa syntes.
Nej, inte en enda människa. Men en stor svart hund tassade fram över den tomma esplanaden.
Hunden sniffade i luften. Inte en enda doft av mat.
Hunden gnydde lite svagt och fortsatte sin väg framåt.
Vilken idiot som helst skulle kunnat se att det här var en hund som var mycket, mycket hungrig.
Sättet den rörde sig på, ja till och med ögonen, avslöjade att var flera dagar sedan den åt.
Om någon människa hade mött den här hunden skulle den genast ha skyndat åt motsatta hållet.
Den svarta pälsen var smutsig och full av tovor.
Svansen var full av loppor, och hundens ena baktass försökte febrilt kila bort plågan.

Hunden kastade snabba blickar åt alla håll, som om den var nervös.
Sedan hände något oförklarligt.
Hunden förvandlades till en man. En man med trassligt svart hår, en man med stormgrå, plågade ögon.
Mannen började rota i en soptunna. Fiskben, äppelskrott och äggkartonger, inte det han sökte, for ut och landade på den dammiga asfaltem.
Mannen muttrade, kastade ut det sista bananskalet och kastade en snabb blick på botten.
Ingenting ätbart. Bara en ledsen gummianka.
Mannen suckade och blev till en hund igen.
Hunden tassade fram mot en godisaffär, ställde upp tassarna på fönstret och gnydde.
Godis. Han kunde känna smaken i sin mun om han blundade. Särskilt smaken av marsstänger.
När Silver var liten så var hennes favoritgodis marsstänger. Silver. Han saknade henne.
Ibland undrade han om hon visste att han var oskyldig.
Kanske hon inte gjorde det. Men den tanken var för plågsam. Han stod inte ut med den.
Hunden suckade och fortsatte sin tysta vandring över Surreys dammiga gator.




När jag vaknade kände jag direkt att någonting var fel.
Vad? Jag visste inte. Bara att något var mycket fel.
Just det. Det var den första september idag.
”Hogwarts, här kommer jag” tänkte jag glatt, och lyckades mota bort den hemska känslan. I alla fall för en stund.
Jag klädde mig in en grön kofta och ett par jeansshorts.
Jag ville inte ta på mig Hogwartsklädnaden som mamma skickat än.

Creamey låg och sov på min kudde. Jag väckte henne försiktigt och matade henne med lite kattmat jag fått av Hermione. Jag älskade redan den där katten, och den där katten älskade mig. Och Krumben älskade den där katten.
Vid frukostbordet var allt som vanligt.
Det vill säga, Hermione och Ron gnabbades och Harry satt trött och tittade på.
”Kan ni inte bara hålla tyst i tre sekunder?” röt han och
reste sig upp så häftigt att stolen välte.
Hermione hejdade sin vänsterhand (med vilken hon hade tänkt slå till Ron med) och stirrade på Harry.
”Jag går till Quidditchbutiken” mumlade han och försvann ut genom dörren.
”Ser du vad du gjorde Hermione!” vrålade Ron.
”Jag? VAD JAG GJORDE? Har du tittat på dig själv på sistone, Ronald Weasley!!” svarade Hermione och rusade ut genom dörren med tårfyllda ögon.
Ron fnös och fortsatte äta av sina ägg.

”Hermione, vänta!” ropade jag medan jag rusade efter hennes långa bruna hårman.
Suck. Ron och Hermione = Inte bästa vänner just nu, så mycket hade jag förstått.
”Hermione?” frågade jag när jag försiktigt knackade på dörren till damtoaletten.
En vek snyftning hördes. Åh Merlin.
”Hermione, det är bara jag. Evangeline. Får jag komma in?”
Steg hördes, följt av ett ljud av en dörr som låstes upp.
Hermione stod i dörröppningen och såg helt förstörd ut, med röda svullna ögon och flammigt ansikte.
Jag klev in och Hermione stängde kvickt dörren och sjönk ner på golvet, där hon började snyfta igen.
”Hermione? Vad hände egentligen?” frågade jag.
”Äsch, ingenting” sade hon mellan snyftningarna.
Det fick mig att förstå att hon inte var den svaga typen, utan den som alltid försöker vara oberörd och icke bryende.
”Hermione, jag märker ju att det är något.
Få se, du och Ron? Ni bråkar vid frukosten, du tänker slå till honom, men istället blir Harry sur och går.
Du springer iväg till toan. ’Det är inget’. Sällan” fortsatte jag. Hermione suckade.
”Det är bara det… Jag vill inte verka svag. Särskilt inte inför Ron och Harry.” mumlade hon.
”Jag brukar inte vara såhär. Jag vet inte vad som flög i mig.”
Hermione reste sig upp och började skvätta kallt vatten i ansiktet.
”Syns det att jag har gråtit?” undrade hon när hon torkat av ansiktet med en näsduk.
”Bara lite”
Hon nickade och sedan sade hon något som fick mig att känna mig som en otroligt dålig människa.
”Tack. Du är den första tjejen jag kan lita på, det är ju inte så att du har en livsavgörande hemlighet eller något!” skrattade hon.
”Men herregud! Jag har ju glömt läsa igenom skolböckerna vi fick! Jag måste gå och göra det på en gång!” utropade hon och hennes ögon spärrades upp. Jag log när hon rusade ut genom dörren och in i sällskapsrummet. Men leendet försvann snart.
”Det är ju inte så att du har en livsavgörande hemlighet, eller något!”
Hermione, Hermione, Hermione.
Hon visste inte hur rätt hon hade.

Jepp, Hermione brukar inte vara den typen som freakar ut, men jag tyckte att hon kunde få göra det nu.
Kanske lite kort, men men.
I nästa kapitel blir det HOGWARTS!!!!

Suppermegabra!

Hehe, Tack så mycket