Besvärjelsen som slog fel [SV]

Ok

Haha fast det fanns inte så mycket feedback att läsa. xD Well well, som sagt tidigare är ALL feedback och konstruktiv kritik välkommen, positiv som negativ!

Förresten ser det ut som att jag hinner skriva ett kapitel till innan träningen, skulle det vara uppskattat eller slöseri med tid? xP

Inte slöseri med tid skriiiiiiiiv!

Aw tack så mycket! Positiva kommentarer engagerar en verkligen att skriva, ska se om jag kan slänga ihop nåt om en liten stund.

Jaaa!

Superbra! c8 Give me more. ;P

Awesome! du är ju jätteduktig!

"Bevakar"!

Wow tusen tack! Ska åtminstone börja på Kapitel 2 nu, sen får vi se om jag hinner klart.

Kul!
längtar!

Kapitel 2
Jag fick sätta mig på väskan för att kunna stänga den, och den såg oroväckande mycket ut som att den höll på att sprängas. Mamma hade tjatat om att jag skulle packa "i god tid" i flera veckor men ändå rusade jag nu runt i sista minuten och slängde ner nödvändiga och mindre nödvändiga saker i en stor resväska. När jag var så säker jag kunde bli på att allt var med tog jag tag i väskans handtag och började släpa den nerför trappan och ut genom dörren, där mamma och pappa otåligt satt och väntade i bilen. Mamma trummade med sina naglar mot bilens instrumentbräda och jag fördubblade mina ansträngningar och slängde in väskan i bilen så snabbt jag kunde innan jag själv gick in och drog igen dörren.
Mamma gav mig ett ogillande ögonkast i backspegeln, och trots att jag försökte att inte bry mig gjorde det ont. Pappa startade bilen - senaste årsmodellen - och backade ut från uppfarten. Jag kunde inte vänta tills jag satt på tåget.

"Är du säker på att du har allt nu, Merida?" sa mamma stressat, men hon lät inte som att hon brydde sig särskilt mycket. Ideligen kollade hon vad klockan var och det syntes att hon ville lämna mig här och gå så snart som möjligt.
"Ja jag har allt." sa jag. "Hejdå mamma, hejdå pappa. Jag älskar er." sa jag lydigt som jag visste att de förväntade sig. Pappa gav mig ett frånvarande "Hejdå gumman." och mamma gav mig en känslolös nick. Ingen försäkran om att de älskade mig. Ingen som sa att de skulle sakna mig, att jag måste skriva och att visst skulle jag komma hem på lovet? Jag steg på Hogwarts Expressen, men när jag vände mig om för att vinka var dem redan borta.

~~~

Här är då kapitel 2, inte heller det särskilt långt och inte särskilt bra heller... Lite svårt nu i början, jag är ganska säker på att kapitlen kommer att bli lite bättre när jag väl kommit igång. Tycks?