What I forgot to say

Det går ganska bra, men har inte skrivit så mycket en.

Kul!

Ok, längtar sjukt mycket ^^ Du skriver verkligen superduperjättemegabra!!!!!!!

Tack! Vi får se när kapitlet blir klart, mkanske på måndag eller tisdag. Eller, om ni har tur, senare ikväll.

Ok

Väntar tills det är färdigt!

Det blev klart idag Det blev inte ett så långt kapitlet, men jag fick med det jag ville Hoppas nu tycker om det.


Kapitel 2.

De luktade starkt av bacon i hela huset. Men Lee, som var otroligt hungrig, hade inte gått ner för att äta en. George hade fortfarande inte vaknat, trots att han väckt Lee så många gånger under natten. Hans skrik efter Fred var alltid lika svår hanterliga. Lee hade om och om igen fått trösta, säga att det var okej och att det snart skulle vara över. Men han visste att George aldrig skulle bli av med sina drömmar. De skulle alltid finnas där, vissa gånger värre en andra.

Det gjorde ont att se på George. Han var så lik Fred. Men Lee höll masken. Han kunnde inte sluta vara med George, hans allra bästa vän, för att han liknade sin tvilling. Det var uppenbart, och Lee hade levt med det hela sitt liv. Fast, allt var annorlunda nu. Lee´s liv var inte på riktigt längre. Inte utan Fred.

George ryckte till, och han bruna ögon öppnades snabbt. Han tittade direkt mot Freds säng, som om han hoppades att Fred skulle sitta där och vänta på att han skulle vakna. Smärtan syntes klart i hans ögon, då han la sig på kudden igen.

- Ska du med och äta? Frågade Lee när han var säker på att George vaknat ordenligt.

George skakade bara på huvudet och la sig på sidan igen. Lee suckade, Geroge hade knappt ätit på hela veckan.

- Okej. Säg till om du vill ha något, sa Lee och öppnade dörren för att gå ner.
- Lee! Tror du att du kan hämta upp någon macka? Och en hink, mår inte så bra, sa Geroge, och det hördes tydligt hur dåligt han mådde.
- Ja, självklart. Vill du ha något att dricka? Le stannade upp i dörren och tittade på den röd håriga figuren i sängen.
- Bara vatten tack, sa George.

Lee skyndade sig ner för trappen. Hela familjen sat redan och åt, förutom mr Weasley som var på jobbet.

- God morgon, lille vän, sa mrs Weasley och log mott honom.
- God morgon mrs Weasley, svarade Lee.
- Ville inte George komma ner? Frågade hon oroligt och kollade mott trappen.
- Nej, han mådde tydligen inte så bra. Han bad mig att hämta någon macka och en hink till honom, sa Lee.
- Men kära nån då, sa mrs Weasley och började genast smöra en macka åt sin son.
- Ron, hämta en hink från tvättstugen, sa Mrs Weasley.

Lee tittade på den yngste brodern som skyndade sig för att hämta en hink. Han gick bort och fyllde ett stort glas med vatten, som han sen ställde på en bricka han hittade i en av lådorna.

- Tack, mrs Weasley, sa Lee och ställde de tre smörgåsarna på brickan.

Ron räckte Lee en stor, vinröd hink, innan han satte sig ner igen. Lee tackade åter igen, innan han skyndade sig upp för trappan igen.

George låg fortfarande nedbäddad i sin säng, men nu sittandes.

- Här, Lee räckte honom brickan och ställde hinken nedanför hans säng.
- Tack, sa George och gjorde ett försökt till att le, men det såg mer ut som en stel grimas.

Lee började gå där ifrån, då George började prata igen.

- Jag drömmer om honom varje natt. Att han pratar med mig. Bara pratar. Men sen försvinner han alltid. Sprängs bort, sa han med gråten i halsen.

Lee stelnade till. Han visste inte om han ville prata om det, eller inte. En del av honom sa åt honom att inte säga något och bara gå där ifrån, men en annan del, en starkare del, sa åt honom att prata med George om det.

- Jag… han finns i mina drömmar med. Jag ser honom, och han börjar gå mot mig, men kommer aldrig fram. Det är oftast det som händer. Jag ser honom komma mot mig, och vill säga något, något viktigt, men kommer aldrig kunna komma fram till mig, sa Lee tyst.
- Jag kan inte fatta att han aldrig kommer komma tillbaka, sa George och tårarna rann ner på kinderna.
- Jag… du vet att han alltid finns kvar, inom dig. Han har aldrig lämnat oss. Jag kan känna hans närvaro, sa Lee och slog sig ner på sängkanten.
- Jag med. Men jag vill kunna se honom, prata med honom. Nu finns bara en tom känsla kvar, George torkade sig i ögonen, och harklade sig lite.

Lee visste inte vad han skulle säga. Han ville inte längre prata om det här, han ville inte råka försäga sig. Han ville inte att George skulle få veta det, inte än.

- Vad… hur känns det för dig? Det var ändå Fred som blev din vän först. Ni har har... hade något specielt mellan varandra.
- Tomt. Allt känns så väldigt tomt, sa Lee och tog mod till sig för att se på Geroge.

George tittade honom, någrant, som om han försökte förstå de hemligheter Lee hade.

- Jag kommer aldrig kunna bli Fred. Jag kommer aldrig kunna ersätta honom, sa George och började gråta på riktigt.
- Det är jag glad för. Du är inte Fred. Du är George, sa Lee och lade en hand på George skakande axel.

De sa ingeting mer. De behövdes inte sägas något mer. De var nöjda med deras korta samtal, de behövde inte säga något mer. Allt de hade sagt, var allt som behövdes säga.

Jag menar jag stört grinar varför måste du skriva så bra? Soffan kommer svämma över av tårar jag menar det...Ja är också faktiskt ledsen super ledsen!! Jag menar det!!

Underbart kapitel jag måste bara berömma din skicklighet på att beskriva det kändes verkligen som om jag var i rummet med de! Så himla sorligt men verkligt! Än en gång var jag nära tårar. Du skriver otroligt bra! Kram

Men varför är du alltid NÄRA tårar medans jag börjar stört gråta?