The ring who survived

Same fortsatte kasta blickar över axeln hela tiden de red, och först när skymningen föll började hon slappna av igen. Antagligen var det som Pippin sagt, ett djur eller någonting annat ofarligt. Inget att oroa sig för.
Hon höll sig nära sin far och de två hoberna, mörkret gjorde henne ingenting. Hon trivdes bra i skogen, dag som natt. Hellre träd än stenmurar.
Så hörde hon hästhovar, och strax efter det en röst ur mörkret.

Aragorn höjde blicken och såg mot de främmande männen som närmade sig. En människa och en alv, som det verkade.
- Ja?
Han lät kort, antagligen kyligare än vad han tänkt sig också. Men efter vad han hört var det bäst att vara försiktig, vare sig det gällde män eller alver eller annat.

Jau vände snabbt på huvudet och fick syn på alven och människan. Alvens svarta hår var uppsatt i en låg tofs och hans grå ögon var fästa på Same.
"Vilka är det där?" frågade han Pippin.
"Jag vet inte." Sa Pippin. "Men mannen påminner om någon..."
Jau granskade mannen varefter han vände blicken mot herr Aragorn.
"Vad skall vi göra, mäster Aragorn?" frågade Jau försiktigt och ganska lågt.
Yttligare en gång tyckte han sig se två ögon, men även denna gång försvann de snabbt.

Lakmitar bet sig i läppen, de borde varit försiktigare, men gjort var gjort, som han mor brukade säga.
"Ursäkta mina herrar, vi borde presentera oss." sa Greg artigt. "Jag är Grego Okule, son till just Okule."
Det blev en pinsam tystnad och Lakmitar förstod att greg väntade sig att HAN skulle fortsätta. Han harklade sig.
"Jag är Lakmitar, sonson till högvids man Faramir. Vi söker några ryttare som ska till Vattnadal."
"Eller till fots" fyllde Greg i.
"Ja," sa Lakmitar och ryckte på axlarna. "är det dem vi nu har funnit?"

Same mötte alvens blick men såg ganska snart bort igen. Hon lät blicken svepa snabbt över mannen, han såg inte ut att vara många år äldre än hon själv.
När hon sedan hörde vems barnbarn han var sken hon upp en aning. Hon hade träffat Faramir flera gånger och tyckte bra om honom.
- Far, jag tror...
En snabb blick från Aragorn tystade henne genast och lämnade henne med ett något frågande ansiktsuttryck.

Efter att ha gett sin dotter och de båda hoberna en kort blick såg Aragorn tillbaka på mannen och alven igen. Han visste om att Faramir hade en sonson, och visst var mannen slående lik sin farfars bror Boromir. Men han ville ändå inte börja tala allt för öppet om varför de var på väg till Vattnadal här och nu. Kanske var det bara ett djur som Same och Jau hade hört, men å andra sidan brukade Same inte missta sig. Även om Lakmitar och alven Grego var vänner, så betydde det inte att alla i närheten var det. Och att Gondors konung plötsligt är ute och riden i skogen med sin dotter och flera andra rådsmedlemmar behövde inte bli allmänt känt, speciellt inte nu.
- Ja, ni har hittat rätt sällskap. Vi är på väg till Vattnadal.

"Vilken lättnad, men jag tror att herr Elrond väntar oss." sa Alven Greg.
De orden fick Jau att rycka till, hade inte Pippin sagt att Elrond hade seglat iväg med alvfrun och Frodo och dem?
"Seglade inte herr Elrond iväg?" frågade Jau Pippin.
"Jo, men skeppet vände då de fick höra det...här, jag ser fram emot att få prata lite med Frodo."
"Vaddå?"
"Om...hans...ehh...uppdrag som...lämnade...en...eller, några...spår kvar, och den här...saken, nåja, inget att bekymra sig om."
Avslutade Pippin med en min som tydligt sade: "Håll tyst nu unge, du är för nyfiken för ditt eget bästa."
Jau teg och red vidare med böjt huvud.

Lakmitar red tyst vid alvens sida, alven sjöng lågt med ord som Lakmitar inte kunde uppfatta, han kollade sig omkring. På sidorna fanns många stora, högvuxna träd, som hade kommit undan "Farsans" anhängare, en berättelse som nått ända till lakmitars öron. Små maskrosskott växte igenom grusvägen, och trots mörkret nästan lyste deras klargula färg.
Då red ett av barnen upp honom. "Faramir, att jag inte kunde gissa det!"
Lakmitar höjde på ögonbrynen, hur kunde det här barnet känna hans farfar?
"Hur känner du honom?" sa Lakmitar, och det kändes som om han var lite otålig.
"Nån man räddat livet på glömmer man inte i första taget!"
Den förklarlingen fick bara Lakmitar att bli ännu häpnare .
"Oja, jag glömde, känner du till namnet Peregrin Took?"
Lakmitar nickade, han hade hört historier om "Halvingarnas prins" som kommit innan det stora slaget.
"Nåja, det är jag, vi är hober, halvningar, detta är min brorsson, Jau."
Lakmitar nickade åt denne jau och allt blev lite klarare för honom. Fast i denna tid verkade sagor säga mer än sanna ord.

Same red efter sällskapet, fortfarande med en ganska förvirrad min. Elrond, Frodo, Galadriel, var de alla på väg tillbaka? Betydde det att även Gandalf skulle komma? Same höll på att spricka av nyfikenhet, men höll sig trots det tyst. Då och då sneglade hon mot alven, men sade ingenting.

Aragorn lyssnade halvt till vad Pippin och Lakmitar samtalade om. Efter att ha försäkrat sig om att både Same och Jau inte var inom hörhåll vände han sig mot de båda med allvarlig min.
- Hur mycket har ni fått veta?

Jau försökte lyssna på de äldres samtal, dock lyckades han ej så bra och han han bara höra ordet "Ring" innan Pippin upptäckte att han lyssnade och schasade i väg honom. Alven Greg hade nu också anslutit sig till de som diskuterade det som han tydligen inte fick veta för allt i världen.

"En del, faktiskt." Säger Greg innan Lakmitar hinner yttra sig. "Jag har hört att en ring, jag minns inte vilken, men i alla fall tror de att den enda ringen kan återskapas om en av Hans tjänare får tag i den." Lakmitar nickar, det är ungefär vad han fått höra. "Fast jag har hört att de nio, eller de åtta som man borde säga har återuppstått, men man skall väl inte lita på allt man hör antar jag?" säger hoben som visat sig känna Lakmitars fars far.
"Och ni, konung?"

Även Same gjorde sitt bästa för att försöka lyssna till samtalet, och nu lyckades hon faktiskt snappa upp en hel del. Att ha alvblod i ådrorna kunde verkligen vara användbart.
- Jag förstår inte... varför vill de ha oss med till Vattnadal, om vi nu verkligen inte får veta någonting?
Hon vände sig mot Jau med en frågande blick. Visst hade hon så när på tjatat hål i huvudet på sin far, men ändå. Hade han verkligen inte velat ha henne med så skulle hon inte vara här nu.

Aragorn slängde ännu en blick tillbaka mot sin dotter och den yngre hoben innan han svarade. Han förstod att Same antagligen lyssnade, men visste samtidigt att han inte kunde hålla det hemligt hur länge som helst.
- Ungefär samma sak. Vilket antagligen betyder att andra också har hört det. Har vi otur, så...
Han tystnade för en sekund, innan han fortsatte.
- Har vi otur, så är den hittad av någon annan. Men om fel personer haft den borde vi väl ha vetat det.