Bakom lås bom. [Privat mellan Måntass & AlexZz]

Ja, men regnbågar är det inget fel på ;D
__________

Ashton skakade de tjocka gallerpinnarna och stirrade ut i trädgården. Han pressade huvudet emellan två stänger och suckade lättat. Luft, luft att andas. Luft som kittlade i lungorna, stillade törsten efter syre och fick honom att känna sig ett snäpp mer levande.
Han drog in djupa andetag och slöt ögonen.
Luft påminde om frihet, om Suzanne och Rakel. Hans småsyskon.
Steg hördes i korridoren och han drog snabbt tillbaka huvudet och satte sig på den håra bänkkanten igen.

"Christina." En vag röst, avlägsen, kvinnlig. Hon känner igen den. Men Christina är borta nu och hon börjar skratta okontrollerat där hon nu sitter på det kalla golvet. Någon tar tag om hennes arm och drar upp henne på fötter. "Du är verkligen störd." Samma röst, skrattet fortsätter eka genom väggarna när hon leds till sängen, spänns fast. Men hon skrattar bara. Med slutna ögon och struntar i det här, ingen kan skada henne nu. Det finns inte.

En man kommer in och ser med vassa ögon på Ashton.
"Vad i helvete gör du uppe?" väser han mellan tänderna och tar några hotfulla steg frammåt.
Ashton backar inte, möter bara han blick med ett leende.
"Ingen har spänt fast mig än." svarade han med skrovlig röst och hostar.
Mannen tar honom i ett järngrepp runt halsen och drämmer ned honom på träavsattsen igen
"Käften ditt jävla miffo." sade han dåft. Ashton skrattade.
"Ska du spänna fast mig nu?" frågade han. Och det gjorde mannen.

När kvinnan lämnat Christina fastspänd i sängen börjar hon istället för att skratta göra konstiga ljud. Hon låter lite som ett barn, blandat med en val på ett väldigt udda sätt. Hon kan knappt röra sig, men leendet är kvar på hennes läppar när hon fortsätter med sina ljud och undrar om hon måste besöka den elaka stolen igen, det var inte trevligt. Inte alls. Men den elaka stolen är snäll som ibland kan vara elak mot de som sätter henne i den, och den elaka stolen trivs nog med sitt jobb. Det måste nog den elaka stolen göra.

"Du får ditt straff imorgon." sade mannen en aning lugnare och började gå mot dörren.
"Hur mycket är klockan?" frågade Ashton helt plötsligt ledsen.
"Halt två." svarade mannen och slog försiktigt igen dörren. Ashton blev arg. Rent av rasande.
"Vi ses idag. Jag ska få mity straff idag Ulden. Idag, inte imorgon för det har redan blivit dag. HÖR DU MIG!!? DET ÄR DAG NU!" utbrast han pch stelnade till. Ljudet av hans egen röstekade mellan väggarena och fick honom att skratta och gråa samtidigt.
"Idag. Idag inte imorgon. Imorgon är i övermogon för honom. Han har fel. Idag är imorgon. Det är framtiden. HALLÅ! IDAG ÄR IMORGON OCH IMORGON ÄR I ÖVERIMORGON!" skrek han så högt han kunde och fortsatte att vrida och vända på sig medan han skrattade och grät av förtvivlan samtidigt.
Idag är framtiden.

Christina blundar och drömmer sig bort till regnbågen. Där dess vackra färger omger henne med sitt ljus och hon behöver aldrig sitta i den elaka stolen igen, hon kommer bara sitta där. Vid den vackra bågen och bara vara. Det skulle vara trevligt, att bara få finnas för en gångs skull. Hon rycker och drar i remmarna och det skramlar och gnisslar om järnsängen när hon rör på sig, men det hör inte hon. Hon undrar bara om hon kanske kommer få chansen att dra i spaken imorgon. Det är kul att dra i den, och alla blir så uppspelta när hon dragit i den, och sedan brukar de släpa iväg henne. Det kommer bli roligt att dra i spaken.

När ingen svarade och de sista ljuden av liv försvann så slutade han att gråta. Det var kallt i rummet, hans andedräckt blev till rök och tillslut började hans fingrar bli röda precis som kinderna. Han nynnade på en liten sång han någon gång hört, då han inte satt här. Han såg på rökmolnet som kom ut ur hans mun.
Det var gift, det var han säker på. All rök som kom ut var giftig. Det var därför den kom ut. Därför blev det lättare att somna, för att det giftiga kom ut från kroppen så att man ofrivilligt genast sjönk i en sömn utan drömmar.
Kylan var snäll. Det visste han. För med hjälp av den blev han frisk, så var det.

Christina öppnar ögonen när det genom fönstret faller strålar av ljus. Det kanske inte är dags för att de ska spänna loss henne än, eller så har de glömt henne. Det har hänt förr, men det hade också varit en av de lugnare dagarna på det här stället. Kölden har trängt igenom kroppen och hon kan knappt röra på munnen, vad sorgligt. Hon ville ju välkomna strålarna till hennes simpla cell. De behövde ju inte titta in, det har hon lärt sig sedan många år när strålarna inte kom. Strålarna är hennes enda vänner... och spaken, spaken som får saker att hända.

Ashton vaknade av att det började bli varmare igen, igen rök flög omkring i luften, vilket betydde att han skulle få sitt straff snart. Han andades långsamt, det högg till innom honom när han tod för stora andetag.
En nätt liten kvinna kom in och såg gravallvarligt på honom.
"Vi har inte tid för dig nu. Men vi hämtar dig om tre timmar." sade hon hårt medan hon spände bort kedjorna.
Ashton skrattade.
"Nålarna? Snälla kan vi ta nålarna?" bad han och reste sig från träsitsen men blev genast nedknuffad igen.
Hon skakade på huvudet gick sin väg.
Han blev smått besviken, men fann sig snabbt och började räkna.
1, 2, 3, 4..

"Ey, blondie, vakna! Ser ut som att din tid blev lite i förtid... hur i helvete kom du loss?" Mansrösten som börjar med att skrika tonas ned märkbart när han ser Christina vid fönstret. Hon vet egentligen inte hur, men att använda timmar med att dra och slita i dem gjorde väl sitt och plötsligt satt hon vid fönstret igen. Christina vänder huvudet mot honom, hennes stirrande ögon och psykotiska min verkar få honom tveka. Christina har inget minne av honom. Inte alls.
"Vet du vem du är?" Frågar hon allvarligt.
"Huh?" Svarar mannen, hon börjar skratta.
"Du vet inte vem du är." Skrattar hon vidare och när han tar tag i hennes hår och släpar iväg henne mot källaren.