Åren efter (privat)

"Det glädjer oss att höra, ty för alla faller det inte i smaken" sa Mirtha och nickade sedan. Hon förstod att det kunde vara svårt att se människor i ögonen, hon själv hade fått öva upp det när hon blev prinsessa. hon var från början blyg och är det egentligen fortfarande. men trotts det så hade hon inte ett så ut stickande utseende som Hel.
"Jag kan tänka mig att Faramir gör ett bra jobb" sa Legolas och snart var de uppe i en diskussion. Mirtha försökte hänga med i den men nickade mest leende när de såg på henne. hon funderade på att fråga Hel om något men hon visste inte hur hon skulle närma sig henne.

"Jag, gillar det mörka i rummet." säger hon och höjer blicken utan för den sakens skull se direkt på dem, hon vill inte göra dem osäkra, rädda eller vad nu än för andra känslor hennes ögon framkallade hos dem. Men hon var ärlig i det hon sa hon gillade mörker, ljus gjorde henne osäker och rädd. Hon hade en gång i sitt liv försökt passa in men gav sedan upp det då ingen ville ha henne nära. Sen den dagen bar hon alltid svart och sin blåamantel som hon fått tillskänks av Aragorn och la all sin lediga tid till vapenträning och att skola sig i all världens språk och kulturer, allt för att slippa umgås med folk som avskydde henne.
Aragorn och Legolas verkar vara inne i ett samtal och Hel vet inte vad hon skall göra vad pratade man med en alv om?

Mirtha nickade
"Jag har själv alltid föredragit mörkret" sa Mirtha och tittade på Hel "Till skillnad från många andra som tyvärr har lämnat denna plats eftersom de anser den för mörk" förklarade hon nästan sorgset. Hon mötte de där blåa ögonen och åter fick hon en känsla av att hon kände igen dem men hon var inte säker.
"Hur lärde du känna Lord Aragorn?" frågade hon tillslut Hel och hoppades att den frågan inte var för privat för att fråga. Hon själv gillade inte att prata om privata saker, hon höll det mesta för sig själv, med undantag för Legolas

"Jag älskar mörker." ler Hel mot Mirtha och upplever ett av de få tillfällen att hon har något gemensamt med någon. Att prata med någon som verkligen försökte att veta vem hon var, var så ovanlig för henne att ett snabbt spontant och uppriktigt leende kommer fram innan hon snabbt döljer det, bakom år av tränad att hålla sin mask inför andra.
Sedan möter hon Mirthas blick uppriktigt förvånand innan hon fäster uppmärksamheten nånstans bakom henne så att hon inte skulle känna sig obekväm. "Jag trodde alla visste? Till och med mitt namn hörs det ju på. Den kyliga från öst. En dag såg de mig helt enkelt ridande längs slätten utanför Gondor på mitt sto. Jag var liten då Aragorn tog hand om mig gav mig uppfostran inom slottet." sa hon och slöt sig sedan åter, det var vad de flesta visste och mer behövde de inte veta.

Mirtha skakade på huvudet "information som berör andre delar av världen når sällan hit. Och vi söker den inte heller mer än vad som behövs" sa hon och nickade sedan. från öst, vad var det som fick henne att reagera? Mirtha var förvirrad över att hon hela tiden reagerade på något men inte visste vad det var.
"Han är en vänlig själ, lord Aragorn." sa hon leende och såg på de båda männen, båda var vänliga själar men hon visste även hur kallblodiga de hade varit under striderna. det hade förvisso varit krig och mot ondskan själv, men att döda någon är fortfarande att döda någon.
"Trivs du i Gondor? att leva i ett slott kan vara påfrestande" sa Mirtha

Hel flinade till smått utav Mirthas förvirring över det hon sade. "Så bra du har ni heller inte hört alla ondsinta ryckten även om vissa förvisso kan vara sanna." säger Hel och följer hennes blick mot Aragorn och nickar mjukt och ler, hennes ögon är varma när hon ser på honom och all kyla är som bortblåst. "Det är han verkligen, han har försökt gjort allt för att jag skall trivas och passa in." ler hon och vid hennes nästa fråga drar hon undan blicken från Aragorn och möter öppet hennes och en kyla och en vrede som inte sett maken till syns i hennes ögon. "Förlåt." mumlar hon sedan och vänder bort blicken från henne, "Det var inte meningen att göra så mot dig." säger hon och biter sig i läppen, "Jo, jag trivs bra i Gondor." ljuger hon ty hon vill inte såra Aragorn. "Har du varit där?" säger hon sedan med en fejkad glad röst för att försöka släta över allt.

"Även om de gjort det lyssnar jag sällan till rykten" sa Mirtha och log lite när hon såg sättet Hel såg på Lord Aragorn, det var nästan på samma sätt som hon själv såg på Legolas. Mirtha var förvånad när hon möttes av kylan och vreden från Hel och hon försökte att inte rygga tillbaka.
"Gräms inte över det, ty jag tror inte det var din avsikt" sa hon så vänligt hon kunde. hon var mest förvirrad och inte arg. Hon lyssnade på Hels svar men förstod att hon ljög, men kommenterade det inte.
"Nej jag har aldrig farit utan för Mörkmården" sa hon enkelt och tittade ut över skogen

Hel försökte le lite, "Nej, det var inte min mening, det var inte riktat mot dig." säger hon lungt, hon skulle bara veta vad hon kunde göra med sin blick. Allt hade varit olyckshändelser då hon inte lärt sig att kontrollera sin kraft villket hon ännu inte kunde helt. "Om du undrar så tror folk att jag är barn till en av de blå trollkarlarna, men ingen vet, de är ju försvunna." säger hon och rycker på axlarna och tackar sedan alvtjänarna på alviska då de kommer ut med mat till dem.
Hon nickar åt Mirthas svar, "Jag har heller aldrig varit utanför Gondor, försen nu." ler hon lite och lägger sedan till i sina tankar, ingen vågar lämna mig utan uppsikt.

Mirtha nickar, hon hade förstått att blicken inte var menad personligen för henne. de blå trollkarlarna, hon kände igen det. hade hon läst det? nej det var något annat, något som hon inte fick ihop. Hon tittade upp när tjänarna kom och log vänligt men sa inget. Legolas mötte hennes blick och förstod att något inte stod rätt till och kramade hennes hand och hon log svagt. vad var det som fick henne att reagera? kunde man reagera utan att veta på vad? Hon vände sig sedan åter om mot Hel
"Du valde en udda färdplats att färdas till" sa hon vänligt

Nu var det Hel som inte hängde med vad var det som fick Mirtha...så osäker? Och Legolas sen, han tycktes ana att det var något. Hel må vara en tillbakadragen person eller någon som inte prata särskilt mycket, men hon märkte saker och ting som andra kanske med mindre skarp blick skulle missa.
Dock vid hennes ord måste Hel skratta glädjelöst åt det Mirtha sa. "Jag väljer inget, jag anses för farlig och mentalt rubbad för det." säger hon och Aragorn tar hennes hand för att hon skall lugna sig, "Aragorn bad mig få följa med." ler hon sedan smått åter med värme i de blå ögonen. "Hon är visserligen farlig, för sig själv och för andra, men mentalt rubbad som de säger har jag inte märkt av." viskar han till dem då hon ser bort ett ögonblick.