Hand i hand längs motorvägen (En Harry/Luna-saga)

Hih bra skrivet! Läser gärna mer c:

Detsamma

Ayaaa ♥ ju!

Kapitel 7

Inte här.
Inte där.
Inte här.
Inte där.
Inte pär. (Mellandimensionen mellan här och där)
Inte för att jag behöver Hökh (mitt honungsölskorkhalsband) men det är något som går sönder inom mig när han inte sitter runt min hals och ser sådär fin ut som bara han kan göra.
Men nu får det vara. Jag får inte komma försent till Försvar Mot Svartkonster, för det är den enda lektionen jag inte kommit försent på hittils i år, och lyckas man upprätthålla det mönstret så kan man ge sig själv en klapp på axeln.
Och klappar på axeln är sköna. (Om man når)
"Vart var du?", frågar Emily Wainwright utanför klassrummet. Jag insser att jag småsprungit till lektionen och är röd och flåsig - vilket slöseri. Pappa har små flaskor där man kan samla upp allt det varma från det rödiga och flåsiga och använda på vintern sen. Nu bara pyser det ut i den tolvgradiga skolkorridoren.
Harry Harry Harry.
Inget som får mig att bli kallare, direkt.
"God morgon barn!"
"God morgon, professor Umbridge!"
Professor Umbridge är, trots sin uppenbara ministeriekoppling, en av de bästa lärarna vi har. Hon låter oss läsa hennes bok och verkar inte bry sig om någonting. Fritt fram för drömmaren. Men så är hon ju från ministeriet och Pappa säger alltid att folk från ministeriet är:
a) korrupta
b) Senapssylt
c) korrupta, men gillar senapssylt.
Senapssylt är nämligen heliopaternas hat-ämne. Det är så de hålls på plats.
Jag försöker drömma mig bort till Lunaland, där det regnar pumpasaft och alla går omkring med blommor i håret, men Harry Potter dyker upp i Lunaland: Han passar inte in, för han har draken från förra årets trekamps-turnering med sig, och en lång dräkt med texten "GO APE!" på ryggen. Det stör mig lite; Harry Potter ska ju liksom passa in överallt i mitt liv.

Dock så kan jag inte låta bli att oroa mig för framtiden.
Framtiden är läskig. Man vet inte vad som händer, och vet man inte vad som händer kan man inte förbereda sig, och kan man inte förbereda sig så går det i 99.99% av fallen ganska illa.
Men vad är Nästa Stora Grej?
Egentligen?
Jag gillar Harry Potter. Men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Traska över till Gryffindors uppehållsrum och säga: "hej harry, vill du rida på en Humdring till Lunaland och hångla?"
Nej. Det är något som hindrar mig. Jag har inte svårt för att prata med folk på det sättet, men om en springmarsch till Försvar mot Svartkonster får mig att svettas så vill jag inte tänka på hur mer närkontakt med Harry Potter får mig att reagera.
Men.
Tänk om inget händer på, ja, år?
Och jag fortsätter gillar Harry tills jag dör?

Det räcker inte så.
Jag har känt det de senaste dagarna. Den fjäderlätta känslan i magen har blivit tyngre. Och mina svävande dagdrömmar har ersatts med ett hunger.
Ett hunger som slukar timmar.
Timmar som smälter ihop till små blöta pölar.
Blöta pölar av Harry Harry Harry.
Patricia, Tim och Sagan om Lilla Luna och hennes Hopplösa Utanförskap - tillochmed senaste lyriska brevet från Pappa som förkunnar nya framsteg i jakten på Snorkacken - allt bleknar i betydelse.
Nu kretsar hela mitt liv kring inte bara Harry Harry Harry - utan också Harry Harry Harry,
om jag inte får se minst en snutt av Dig Dig Dig
varje Dag Dag Dag
så blir jag Nere Nere Nere
och får Ångest Ångest Ångest.
Mamma-aktig Ångest.
Usch.

Men egentligen hinner jag inte tänflektera (som tänka och reflektera, fast samtidigt, och mer rosa) över det stora hela så mycket innan räddingen kommer.
Räddningen i form av Ginny.
Ginny.
Åh.
(Även fast jag propsat för att hon ska begålla sitt originalnamn Ginevra, för det passar ihop emd hennes prominenta knäskålar, det är det där v-et i namnet som liksom sticker ut på samma spetsiga sätt, lite som grantop..)
".. Luna, lyssnar du?"
"Va?"
Jag rycks tillbaka till verkligheten.
"Ja, jag tycker iallafall inte att det kämnns okej att gå runt utan att kunna försvara sig, med Ni-Vet-Vem på språng. Därför tänkte jag att det här vore en bra idé. Är du på, eller?"
"Va?"
"Luna!!"
"Åh, okej.. J-ja, jag antar det."
"Bra. Vi möts nästa Hogsmeadeutflykt utanför Tre Kvastar, som vanligt. Det är inte där mötet ska hållas, det är på en plats som heter Svinhuvudet, Harry sa att..."
Jag ser henne som i änden av en lång, lång tunnel, en ljus tunnel med tusen slut.
Världen skimrar.

bra!

Kapitel 8 - På Puben Svinhuvudet

ÄNTLIGEN.
HAR.
JAG.
LÄRT.
MIG.
HENNES.
EFTERNAMN.

GRANGER heter hon, och hon står just nu och pratar på en massa om hur viktigt det är att lära sig att försvara sig mot, eh, onda makter, jag vet inte riktigt, jag hänger inte med.
Jag är upptagen med att drömma.
Harry Harry Harry.
Harry Harry Harry.
Han sitter där och stirrar på Granger med en frånvarande, lätt oförstående blick.
Som om det inte var hans idé, det här.
Men det kanske det inte var.
Det här den första gången någonsin som jag har lagt märke till en annan persons UTSEENDE.
Hu.
Det skaver lite, som när man provar skor för första gången.
Men det är något med honom. Glasögonen, det korpsvarta håret. Det är, rent estetiskt, perfekt. Så perfekt att det i sin tur blir något eget att beundra, något viktigt
Det får det att pirra till i delar av mig jag tidigare inte haft så stor kännedom om.
Hans skönhet bedövar mig.
Paralyserar mig.
Kär, så kär.
Men så är det något som fiskar tillbaka mig till ytan. Grangers prat tycks flyta framför mig som omogen honung, och jag inser lite skamset att den enda anledningen till att jag är här är för Harry Harry Harry.
Men likväl erkänner jag det för mig.
Ingen idé att leva i förnekelse.
Hursomhelst.
Det är ministeriet, alltså ordet och inte så att hela konarongen dimper ner för himlen en stillsam oktoberdag, som får det att brisera i mig. Inte konstigt, Hört & Sett-redaktörens dotter tänder om något till på ministerieduskussioner!
"Ja, Cornelius Fudge har ju torts allt sin egen privata armé."
Jag vet inte hur jag tänker, hur jag säger det eller om jag ens timade in det rätt. Men nu har alla ögonen på mig.
Till och med Harry Harry Harry.
"Ja, en stor armé av Heliopater!"
"Det har aldrig funnits några sådana!", ryter Granger till och spänner ögonen i mig.
Tiden saktar ner. Här, nu och någonsin, är det som om jag hinner uppleva varje liten känsla som åker igenom min kropp, nära, nära och ultranoga.
Jag hinner känna av den fjäderlätta euforin i Harry Harry Harry, hur den får något slags kuligt utlopp i att jag berättar om Heliopaterna, som om all kärlek bara sprutar ut ur munnen, och Pappa som sagt att Heliopater är hemligstämplade, och jag blir så nervös när alla kollar, det hoppar till i hela min existens när jag möter hans SJUKT FINA gröna ögon, och så ryter Granger till och som ett felplacerat kort i ett knallkortshus förbryts alla mina känslor i litenhet, osäkerhet och Tims spökröst i bakhuvudet: "Lollan! Kolla Lollan!"
Nästa sekund är allt jag känner till en vitaktig, översköljande våg av irritation:
"Det finns massvis med ögonvittnen!", och visst blir Granger lite backande, lite ställd. "Bara för att du är så inskränkt att du måste ha allt upptryckt under din..."
Sen blir jag avbruten, och det är som om jag bortkopplas från verkligheten helt.
Tillbaka på ruta minus ett.
För det här är ruta ett - där jag tycks vara hundratioprocent Harry Harry Harry - med en liten, bruslig våg av irritation som naggar min inre, romantiska blid av mig och Harry Harry Harry på Humdringens turkosrosa rygg likt parasiter på en övergödd Pimpling. Jag betraktar hans skarpa konturer mot Svinhuvudets nötta trä, men det dyker upp igen.
Bossig jävla besserwisser.
Jag försöker tänka på Harry Harry Harry, men det dyker upp igen.
Limiterad. Smalsinnig. Inskränkt. En sådan som tycks vara typ gift med skolböckerna och aldrig någonsin tycks tänka utanför ramarna.
Jag försöker igen.
Och igen.
Men min mage är tung, mina kinder hettas till igen. Vadå FINNS INTE?! Det är klart de FINNS! Ge mig bevis för att de INTE FINNS, din..

Och så fortsätter det, ända hela vägen fram till denna gudsförgätna dags slut, i en ensam sovsal.

Jag inser att jag bär på en stor avsky för mig själv.
För om mitt liv tidigare började likna ett avsnitt ur Patricias ytliga tonårsfadäs till liv så är det här snarare ett riktigt DÅLIGT avsnitt av, ja, Patricias ytliga tonårsfadäs till liv.
Vem är Luna Lovegood?
Inte det här.
För här finns inga Humdringar, inga spruttar, inga galna teorier om ministeriet, inga charmiga Pappor eller döda men ändå kickass Mammor.
Bara bitterhet, en mental catfight och negativa tankar.
Din inskränkta lilla bitch, hör jag mig själv säga i huudet. Jag biter mig själv hårt, hårt i armen, slår mig själv i himmelssängens pelare, vad som helst för att försöka skramla tillbaka mitt forna jag.
Heliopater FINNS, har du inte läst Hört & Sett din kaskelottmormor, sådana som du borde verkligen bara brusa upp i intet alltså.. åååhh..

Hårt hårt i armen.

Bra! 8D

Goodie!

Tack för all jättesnäll tack!!

Här är kapitel 9:

Hårt hårt.
Men det är inte ett bett runt armen den här gången. Det är ett bett runt mitt hjärta.
Allt har försvunnit. Humdringen och Snorkacken är sedan länge borta, men nu är även Pappa, skolan och ja, till och med pudding. skolans fina pudding. borta. Poff. Och vad jag trodde skulle bli ett långt och bittert föraktrace mot Hermione Granger. Borta. Poffpoff.

Nu finns bara Harry Harry Harry.
Eller snarare:
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYYYYYYYY!!!!
Så kär är jag.
Så mänsklig.
Nu tycker jag till och med att hans namn är snyggt. Det är något med Y.et, det ser ut lite som genitalerna på färskvattenspimplingen.
Läckert värre.

Jag förstår fortfarande ingenting, förstår inte hur någon jag knappt ens har pratat med kan förvandla hela mitt liv till ett fluffrosa knarkparadis.
Men det är något som jag lärt mig genom att ofrivilligt lyssna till Patricias eviga livsfilosofier.
"Kärleken är aldrig logisk"
Sen följde någon slags monolog om en Owen Richseiter från Hufflepuff, men det där första lät klokt.

Det är part 1 av historien.
Nu kommer part 2: Äcklig, allätande nervositet. Förödande, förintande, förstörande, förgörande, förlösande, förargligt förödelsefull nervositet.
Anledning: Första mötet med den här mysko försvarsgruppen.
Svettmått: Över niotusen.
Usch. Luna som aldrig svettas.
Men nu rinner det över hela hennes finniga rygg.
Vilken typ.

Det är torsdag.
HARRYHARRYHARRYHARRY
Jag är på väg till mötesplatsen. Själv såklart. (Vad ska jag med sällskap till?!)
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
Det är kallt, jag borde plugga.
Det känns som om mina fötter knappt snuddar marmortrappan.
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
Jag ser Cho Chang och hennes lockhåriga Nargelfyllda kompis lite längre fram.
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
Hjärtstorlek: Över tiotusen.
Känner hur det sticker lite i läpparna. Hångelsuget. Det kommer mest på natten i vanliga fall.
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
Herregud.. jag ska träffa honom! JAG SKA BLI UNDERVISAD AV
HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
PLOMMON!!!!!!!!!!
RYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYYY

Och så kommer vi in. Jag får en temporär blackout och märker inte att vi är i samma rum som innehöll åttioåtta solrosor och kall pudding när jag var här senast.
Och där är han.
Det är lustigt, för nu känner jag av hur hjärtat krymps, hur avslappningen sprider sig som the virus to end all virus.
Det slår mig att HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
är min drog.
Mer än något annat någonsin varit som en drog för mig.
(Kanske med undantag av pudding)

Jag sätter mig ner på en klädpuff. Rummet är gulaktigt - nu när jag är nära honom så känner jag hur jag observerar omgivningen som normalt igen, och hur saker som förlorat sin betydelse den senaste veckan återvänder, skarpare och mer färgglada än tidigare.
Jag känner att jag älskar Pappa, och Mamma även fast hon är bakom slöjan.
Att Humdringen är så satans cool.
Att Cho Changs nya frisyr har en skön look, att Ginny är nedrans snäll och att, nu när hon öppnar käften, Hermione Granger bara är odrägligt dryg.

Men snart tar Harry över ordet, och hans röst är som ljuv honung. (Pappa säger nämligen att honung är bra för hörseln, men vet inte riktigt om jag vågar lita på honom där, det är nog det näst mest tveksamma jag vet att han har sagt, strax efter att månen ska ha lossnat från den gode Grims öga när denne lagade ostkorv)
Han lär oss någon slags besvärjelse för att "avväpna" folk, men för mig liknar det mest något som får folk att flyga all världens väg.
Men det är lätt, och ganska kul. Jag blir i par med Michael Corner, som är snäll men som luktar tejp.
Efter halva tiden byter vi av. Det gör faktiskt ganska ont att bli träffad av Expelliarmus, det låter en förfärlig massa också. Men jag vågar inte säga till Michael att ta det lugnt ifall han skulle morfa sig till Det Stora Tejpmonstret och göra mig till en sån där mugglarsak som ääälskar sand. (Mum-je?)

Lite senare börjar hjärnan bli mosig också.
Det är så när Harry är nära mig en längre stund. Det är som en långsamt verkande bedövningsört. Knappt vet jag ordet av innan lektionen är slut.

"Okej, det var allt för idag", säger HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY. "Ni börjar bli riktigt duktiga! Men det är fortfarande långt kvar."
Hermione Granger dirigerar ut allihopa två och två genom att kolla på en tom pergamentrulle. Men när det bara är hon, jag, Ginny och Harry händer något.
Jag gör mig förberedd på att gå med Ginny - det är något med min alltmer rosa vardag som gör mig glad och flummig, och jag tänker att jag och Ginny skulle kunna, vad heter det, busa? På vägen därifrån.
Men Ginny går med Hermione istället.
går med Hermione istället.
med Hermione istället.
Hermione istället.
istället.

gulp.

Nu är jag alltså ensam med HARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY.
Hettan stiger som ett vulkanutbrott inom mig. Jag ser hur hans lätt solbrända nacke får nackhåren att se ovanligt krulliga ut. En triljard tankar for från vänster hjärnhalva till höger på en nanosekund. Läpparna sticker värre än någonsin.

Luften tycks skimra av förväntningar.

Livet tycks kröka sig i 180 grader.

Och han tycks vända sig om...

Ooh...

RRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRYHARRY
HÅLL KÄFTEN!!
Det är Humdringen, han kastar sin piratsvärds-försedda kudde på mig, och jag trillar baklänges, ner genom dimensionerna..
"Hur gick det, Luna?"
"Va?"
Jag blinkar två, tre, fyra, åtta gånger. Det är Neville, han ser ut... som... Humdringen... ganska.. exakt.. men... va... nej?

Jag blinkar sexton, arton, nitton, femtiosju, åttahundratrettio, tiotusenfemhundranitton gånger (okej, inte så mycket, men det är kul att överdriva)
Och fattar.
Rummet är gultonat till väggar och tak och knökfullt med besvärjelserop. Det är DA-möte (ja, den heter så, den här klubben, mysko namn va?) och Neville har just knockat mig med en Impedimenta-förbannelse.
Hoppsan.
Jag måste ha drömt.
HARRYAHARR... nej, inte nu.
Jag reser mig upp, men melankolin är så tung att jag nästan faller genom golvet igen.
så tung.

Det är det fjärde, nej, femte, nej, fjärde, nej, femte, nej, treochetthalvte DA-mötet. Det där som hände efter möte nummer ett, det där som ni som tydligen intresserar sig så mycket över mitt liv har väntat i två månader på, visade sig bara vara att Harry behövde hjälp med att ställa tillbaka böcker.
Kort efteråt gick han därifrån.

Det där som hände efter möte nummer ett, det där som ni som tydligen intresserar sig så mycket över mitt liv har väntat i två månader på, visade sig bara vara att Harry behövde hjälp med att ställa tillbaka böcker.
Kort efteråt exploderade hela mitt inre. Det var som om alla färger, former, abstrakta begrepp, honungssorter och toalettinnehåll skapade gruppläckage från hjärtat mitt ut i varenda sista kroppscell.

Det där som hände efter möte nummer ett, det där som ni som tydligen intresserar sig så mycket över mitt liv har väntat i två månader på, visade sig bara vara att Harry behövde hjälp med att ställa tillbaka böcker.
Kort efteråt gick han därifrån.
Kort efteråt rann en tår. (kanske, om man hade varit sån)

Jag älskar honom. Jag blir Hög på Harry.
Jag gör saker man inte får.
"Här, res dig upp"
Men de senaste veckorna har saker blivit, vad ska man säga, praktiska. För hur gör man?
"Ta din trollstav"
Hur pratar man med världens snyggaste kille?
"Det är din tur att förhäxa mig!"
Jag känner mig som förloraren i världens enklaste parti Gobbsten.
"Kom igen, bättre kan du!"
Jag kommer till "He Harry, hur är".
Sedan tomhet.
"Okej, är du beredd?"
Kanske om jag bara kunde få tag på Skorkacken såAAAAAAAJJJJJ
"Ha! Fick dig allt."
mög.

"Okej allihopa", säger han. Hans sätt att vara auktoritär på är så gulligt, det är som när ett litet barn kräver siklar till en godisklubba, men hela världen slutar inte lyssna för det. "Det är dags att städa."
Ingenting, jag sa INGENTING kommer bli bättre nu. Jag kommer att försöka, läs försöka, nej allså alvarligt, läs försöka, att, eh, "hänga kvar" och hoppas på att någonting händer.

Något som alltid slutar i kaos,
för Luna Lovegood är sämst i hela jävla världen på att hänga. Jag lyckas aldrig få kroppen att se sådär naturligt böjd och avslappnad ut, som t.ex. Weasley-tvillingarna är experter på, utan ser mest bara brutalt kissnödig ut.
Sjukt attraktivt.

Idag är inget undantag. Harry, Hermione *spyljud* Granger och Ron Weasley gåt och plockar och donar, prickar av medlemmar och säger till när kusten är klar och inte klar.
Kvar står jag.
"Luna!"
Hermione stirrar på mig med den där klargröna blicken som jag avskyr.
"Det är din tur."
Hon låter så irriterad att det är rentav våldsamt inbjudande med den enda mugglar-flick-dissen som jag kan - "har du mens, eller?"
Jag blänger lite surt på henne sådär som man kanske inte ska göra om man ska föreställa en awesome dreamy flickchick från Ravenclaw, men jag orkar inte bry mig längre.

Kanske kommer det en tår när jag ligger i min himmelssäng och försöker stänga ute ljudet av Patricias mage som skriker efter brylépudding.
Kanske.