Narnia

Sam nickar, "Tråkigt att höra, vet du om han lever eller är saknad?" säger hon sedan och blickar sedan ut mot landskapet för att dölja sin blick för honom. "Mina föräldrar är inkallade båda två, de är anmälda som saknade så jag vet inte om de lever. Min storebror var också inkallad men han dog för ett halvår sedan och sen hade jag en tvillingbror med......men han dog när vi var fem år." sa hon bara. Hennes känslor avslöjades inte i rösten, det var bara i ögonen man kunde se sorgen. Men hon var sådan, hon visade sällan känslor och stängde det hellre inom sig än att låta dem få utlopp. Inte ens på sina bröders begravning grät hon.

Andrew skakar på huvudet.
"Jag har inte fått veta något" säger han och ser ut på landskapet. När Sam berättar om hennes familj tycker han hon säger det så.. känslolöst. Fast hon kanske inte ville visa att hon var ledsen.
"Tråkigt att höra" säger han i alla fall, medlidsamt.

"Mmmm" mummlar Sam utan att se på honom, samlar sedan ansiktet till ett leende och vänder sig mot honom. "Men man klarar sig alltid." säger hon glatt och ser ut när bilen stannar. "Ser ut som att vi är framme." skrattar hon, hoppar ut ur bilen och ser gapande på det stora enhelska huset, eller ja herrgården, måste ha flera hundra rum, gångar och hemliga rum tänker hon och känner spänningen krypa inpå henne.

Andrew nickade. Ja det gjorde man ju. Hur hemskt det än kändes. När bilen stannade klev han ut, och hämtade sina väskor och började gå emot huset. Det var väldigt stort, och såg inte ut som det hus han tänkt sig skulle finnas här. Var den här mannen rik eller vaddå? Det måste han vara, annars skulle han aldrig ha haft råd med det här huset.

Sam hämtade sina väskor och gick efter Andrew mot huset. Hon gissade att huset var någon slags släkt grej, som släkten bott i i evigheter och ärvts genom tiderna. De klev upp på trapporna och en man stod och väntade på dem. "Hej, jag är mr Kirke ni kan lämna erat bagage det tar mitt tjänstefolk reda på åt er. Ni kommer få varsit rum och middag serveras klockan sex, vi syns i matsalen." säger han vänligt men lämnar dem sedan och tjänstefolket tar deras väskor och Sam ser smått förbryllat på Andrew, vad skulle de göra nu?

Andrew ställde ner väskorna och nästan direkt kommer en person som tog dem in i huset.
"Vi ska väl gå följa efter de som tog väskorna så kommer vi ju till våra rum" säger Andrew och rycker lätt på axlarna. Sedan går han efter tjänstefolket, för han ville veta var sitt rum var och kunna göra i ordning det. Så att inte tjänstefolket fick för sig att göra det. Det ville han absolut inte. De skulle inte få se de grejerna han tagit med sig som minnen, det hade han bestämt sig för.

Sam nickar om följer efter hennes resväskor som kvinnan ställer in i ett rum och lämnar sedan hennne med en lätt nignig. Sam ser efter henne, så gammalmodigt de betedde sig. "Säg till om du behöver något, miss." säger kvinnan och stänger dörren bakom sig. Rummet har en stor himmelssäng med sammetsröda förhängen och en stor eldstad fanns där med. Rummet var inrett i gammalmodig engelsk stil som resten av huset, men hon gillade det. Det påminde om de gamla sagorna, hon fingrar på en gammal värja som hängde på väggen. Tänk att få använda en sådan, hon var med i fäktningslaget i skolan, men knappast att de hade en sådan här, eller?

Andrew följde efter kvinnan. När hon väl lagt in väskorna i ett rum säger hon nästan mekaniskt:
"Fråga om du behöver något" var det hon sa. Andrew nickade och sedan gick han in i rummet. Det var en strålande utsikt ifrån fönstret och sängen var noggrant bäddad. Det hängde till och med ett svärd på väggen. Varför i hela friden det nu skulle göra det för. Andrew hade aldrig varit bra på någon sorts fäktning. Han var snarare bättre på pilbåge. Han hade gått på det innan, tills hans familj inte hade råd längre.

Sam ser på klockan nästan sex vad händ då? Just ja idag i matsalen med gubben och Andrew kom hon på och tog nyckeln ur låset. Det var en sådan stor gammal nyckel som satt på en kedja hon hängde den runt halsen då hon låst dörren till sitt rum och log, hon var glad över att hon hade egen nyckel. Sedan gick hon ner för trappan och började leta på vart matsalen var.

Andrew hittade en nyckel som tydligen tillhörde hans dörr. Han tog den, låste dörren och gick ner för närmsta trappa, som ledde till ett vardagsrum. Jämte det rummet fanns matsalen. Den var gigantisk med ett långt bord. Men det var bara dukat för tre i ena änden av det, och på ena sidan satt Mr Kirke och väntade.
"Mr Anderson, du hittade hit! Många brukar säga att det är väldigt svårt med så många rum som jag har" sade han. Andrew log.
"Jo det var nog mest tur antar jag. Och kalla mig gärna Andrew är du snäll" sa han och satte sig ner mitt emot Mr Kirke.