Susan Bones och den oskyldiga (?) Kendra Smith

Tack!!

Jättebra!

Här kommer nästa kapitel!!!!
Lite anmärkningar:
Kendra bor utanför Wells för att jag var på klassresa där förra året, det var kul
Susans utseende:

Rött, långt hår.
Lite rund.
Med andra ord ser hon ut som i filmerna där hon spelas av Eleanor Columbus.
Ja, jag vet, jag är USEL på personbeskrivningar. Men nu vet ni iallafall lite om hur hon ser ut.

Kapitel sex
Planen
”Åh, Susan. Vad bra att du kom. Jag måste prata med dig om några saker.”, sa Amelia vardagligt.
”Men... Är inte du död?” frågade Susan förbluffad.
”Jo, självklart.”
”Men du står ju här!”
”Det har du rätt i. Eller, när jag tänker efter kanske du inte har det. Äsch, jag står här i era ögon iallafall.”'
”Vad menar du?”
”Alla elever lämnar Salen omedelbart!” Dumbledores röst ekade mellan väggarna. Eleverna började röra på sig. Susan stod lika stila som om hon varit förstenad. ”Miss Bones, miss Abbott, mr Macmillan, mr Finch-Fletchley och mr Hopkins kan stanna. Och jag vill att professorerna McGonagall, Sprout, Flitwick, Snape, Sinistra och Babbings stannar. Ni andra måste gå. NU!” Dumbledores ögon blixtrade till. Alla som inte skulle stanna kvar försvann ut ur Salen.
”Tack professorn”, sa Amelia med ett brett leende på läpparna.
”Varsågod Amelia.” Rektorns röst hade åter blivit lugn. ”Säg det du måste.”
Amelia vände sig mot Susan. ”Susan, du måste hjälpa Kendra. Hon är oskyldig! Lita på mig! Använd tidvändare om du måste!”
”Men skolan...”
”Dumbledore förklarar det för dig. Jag kan inte stanna. Kämpa för Kendra”
”Är Sophie Benson den skyldige?”
Amelia kastade en blick upp mot taket och när hon åter riktade dem mot Susan såg det ut som hon skulle kräkas. ”Nej. Jag vet inte vem den skyldige är, men det är varken Kendra eller Sophie. Det är ditt uppdrag att ta reda på det. Det är förutbestämt. Ta hjälp av dina vänner.”
Susans ögon fylldes av tårar. Hon slog armarna runt Amelia. ”Jag saknar dig så mycket! Kan du inte stanna?”
”Nej, jag måste tillbaka till den andra sidan.”
Susan släppte Amelia som log ett matt leende. ”Lycka till”, sa hon och sträckte sina armar ovanför huvudet. Hon slog ihop händerna. Ur dem strimmade vit rök. Den formades som en pyramid runt Amelia. Susan såg henne inte längra. När röken försvann var även Amelia borta. Hannahs ögon vidgades.
”Susan”, sa Dumbledore lugnt som om döda människor pratade med hans elever varje dag. ”Vi måste diskutera din skolgång under det här året. Du måste hjälpa Kendra. Men samtidigt måste du även gå i skolan. Har någon av närvarande lärare ett förslag?”
”Kan hon inte hjälpa Kendra på kvällar ochhelger? Och om det är någon rättegång på vardagar kan hon få ledigt.”, sa Flitwick.
”Bra förslag, Filius. Har någon annan något annat förslag. Nehej, då gör vi så. Om Susan godtycker det förstås. Gör du det?”
”Javisst, men jag vet ingenting om juridik och sådant.”, sa Susan försiktigt
”Ingen fara. Dina vänner hjälper dig” Dumbledore gjorde en gest mot Wayne, Hannah, Justin och Ernie som alla såg ganska rädda ut.
”Okej, men om jag ska hjälpa Kendra på kvällar, när ska jag ha astronomi?”
”Åh, alla kvällar ska du förstås inte hålla på och läsa massa dokument. Kvällarna i slottet ska du ha astronomi. Går det bra?”
”Ja, jag tror det.” Susan var förbluffad över att rektorn talade direkt till henne. Å andra sidan hade han säkert gjort det till alla elever vars döda fastrar hade kommit tillbaka.
”Då så, då återgår vi till det vi gjorde innan. Adjö.” Dumbledore svepte ut genom de gigantiska dubbeldörrarna.
”Iväg med er nu”, sa Sprout och föste iväg Susan, Hannah, Justin, Ernie och Wayne. Allihop begav sig till lektionen i trollformellära.

Det var meningen att de skulle öva på greppbesvärjelsen. Susan satt däremot med halvöppen mun och stirrade ut genom fönstret. Inte för att det fanns något där, för det gjorde det inte. Susan stirrade ut genom fönstret för att hon tänkte igenom vad Amelia hade sagt. Dessutom fattade hon inte dyft av vad Flitwick babblade om. När lektionen var slut frågade hon Hannah:
”Vad fick vi för läxa?”
”Skojar du med mig?”
”Nej”
”Herrejösses. Vi ska öva på greppbesvärjelsen”
”Vad var det för formel?”
”Dåligt, Bones. Kan du inte ens formeln?” sa en röst bakom dem.
Susan stannade upp och snodde runt. Hon snubblade på kanten på klädnaden. ”Hannah, kan du hjälpa mig upp?” frågade hon.
”Hon är inte här”, sa rösten. Susan tittade upp. Där stod Draco Malfoy.
”Hon stack när hon såg oss”, sa en stor person bredvid honom. Det var Goyle.
”Och vi hjälper dig inte upp”, sa en tredje person hånleende. Crabbe.
Susan försökte resa sig upp men blev nertryckt av Goyles fot. Han väger säkert dubbelt så mycket som jag, tänkte Susan när hon låg pressad mot golvet. Hon såg hur Malfoy hällde ut innehållet i hennes väska. Bläck, fjäderpennor, böcker och pergament blandades i en salig röra. Hon såg när de bröt sönder hennes trollstav. Som kronan på verket satte de fast hennes hår i väggen och gick skrattande därifrån.

Nä vad elakt. Nu hoppas jag att Susan får hjälp. Superkapitel i alla fall.

Ja, verkligen bra!
Och det var en sak jag hade att säga om förförra kapitlet också. Jättekul med en svensk (Det är väl det hon är? Eller har hon bara ett svenskt efternamn?) häxa!

Vem *fr[getecken( Min dator 'r urkonstig just nu! Kan inte skriva ['; de sista bokst'verna i alfabetet. Men menar du Sofia ;stergren *fr[getecken*

Japp!

Jättebra hörrudu!

Tackar!!!! Here comes chapter seven!

Kapitel sju
Straffkommendering hos Snape
Susan satt fast i väggen i nästan fyra timmar. Det var först då som en levande varelse gav henne uppmärksamhet.
”Herrejösses, Bones! Vem har gjort det där?” sa McGonagall samtidigt som hon befriade Susans hår från väggen.
”Öh...”
”Malfoy?”
”Nej, jag såg aldrig vem det var, jag blev anfallen bakifrån.”, sa Susan hastigt.
”På det sättet.”, sa McGongall och snörpte på munnen. ”Vad har hänt med den där?!” utbrast hon när hennes blick uppfattade Susans trasiga trollstav.
”Jag..Öh... råkade trampa på den.”
”Reparo. Nåja, den gick att laga iallafall. Städa upp här nu och bege dig sedan till din straffkommendering hos professor Snape.”
”Ja, professorn.”
När McGonagall hade gått runt hörnet tog Susan fumligt upp trollstaven från golvet och lagade väskan. Böckerna var dock fortfarande fulla ,ed bläckplumpar. Hon kastade bryskt ner dem i väskan och började springa mot Snapes kontor.

Det hjälpte inte att hon sprang till Snapes kontor. Hon kom ändå försent.
”20 poängs avdrag för Hufflepuff, Bones.”, sa Snape kyligt när hon kom in på kontoret. ”Du ska salta in knarltarmar. Inget prat. Sätt igång.” Han gjorde en gest mot ett bord där pojken från Ravenclaw och Wayne redan satt och saltade in knarltarmar. Susan satte sig bredvid dem. Det var dödligt tråkigt, eftersom de inte fick prata.

Efter två timmars tarminsaltning var alla tre ganska trötta. Susan gick in i sovsalen och somnade utan ett ord till de andra två.

Nästa morgon steg Susan upp ganska tidigt. Hon var ganska trött och mycket hungrig, eftersom hon inte hade ätit någon middag kvällen innan. Hon tog på sig sina kläder och stapplade upp till Stora Salen. Hon satte sig ner vid bordet men hann bara äta en smörgås innan Sprout kom fram till henne.
”Rektorn vill träffa dig vid sjön, Susan. Du ska gå dit, nu.”
Susan lämnade motvilligt frukostbordet och började gå mot sjön. Dumbledore satt på en bänk och blickade ut över sjön.
”Vad bra att du är här, Susan. Kom och sätt dig.”, sa han utan att flytta blicken.

Kul att sitta där i 4 timmar, men tur att trollstaven gick att laga. Undrar vad proffesorn vill? Jättebra kapitel som vanligt.