Social fobi

Jag fick 71 sammanlagt på det testet. 'Marked social phobia.'

Haha, jag gjorde det där testet och fick 125 poäng, det vill säga very severe social phobia. Ska påbörja en utredning över detta samt en misstänkt personlighetsstörning efter jullovet. Det ska bli intressant att se hur det går. Skulle vara riktigt skönt att bli av med - eller åtminstone medveten - om fobin, så att man kan börja leva ett normalt liv någon jävla gång. Social fobi är verkligen ingen lek.

Jag är inte säker på att jag helt kan säga att jag fortfarande har social fobi men hade helt klart det för ett tag sen. Det håller på att bli bättre nu men jag kan fortfarande knappt prata med folk jag inte känner eller se dom i ögonen. Det finns flera test utformade av psykologer som man kan göra för att se hur allvarlig fobi man har, när jag gjorde ett test för ungefär ett halvår sedan så stod det att jag hade en stark form av social fobi som jag inte riktigt kommer ihåg vad den kallades. Men jag har tvingat mig själv att försöka se folk i ögonen och så och det är faktiskt på bättrings vägen så man måste ju inte söka hjälp om man tycker det känns obehagligt för det kan ju bli bättre om man verkligen försöker.

Asså, jag vet fortfarande inte om jag har det eller inte. Jag tror det men är inte 100% säker ännu...

Hade 98 på testet... men bättre än förra gången jag gjorde det testet iaf.

jag har social fobi, eller har haft, eller jag vet inte riktigt. har alltid varit sådär SJUKT blyg; haft svårt att prata med främlingar, svårt att skaffa nya vänner, aldrig klarat av det där med redovisningar i skolan, på dagis kunde jag sitta och spela spel med mig själv för att jag inte vågade fråga någon om den ville spela med mig, osv, men det var först sommaren 2010 jag själv insåg att det var något mycket större än vanlig blyghet. då var det såpass "illa" att jag hade totalt TVÅ vänner, som var de absolut enda människorna i världen jag liksom kunde vara normal & social med. hade till och med svårt att prata med min familj ibland. med vilken annan människa som helst fick jag som låsningar i huvudet och trots att jag visste vad jag ville säga så GICK det bara inte, jag kunde bara stå där utan att kunna tala och ville sjunka igenom marken och dö för att jag skämdes så mycket över min tysthet.

jag hade problem med att våga prata & öppna mig & vara social med min dåvarande pojkvän, och det var såpass illa att han gjorde slut till sist. mina två vänner kunde ju inte träffa mig jämt och min pojkvän började tröttna på mig så hela sommaren var jag ensam, stängde in mig på rummet för att jag inte vågade gå ut bland folk, gjorde det ibland men fick oftast panik och vände & gick in igen. skulle jag handla något drog jag mig alltid till snabbkassan på konsum, eller var jag med någon nästintill tvingade jag den att handla åt mig, för att bara stå där och betala mina saker framför kassörskan i affären orsakade ren panik; jag bara stod där och skakade och svettades och andades så snabbt att det svartnade för ögonen & jag nästan svimmade.

jag har heller aldrig klarat av att prata i telefon med andra än väldigt nära vänner & familj, eller äta ensam i skolmatsalen (eller äta bland folk över huvud taget), jag har aldrig klarat av att behålla någon jag blivit kär i pga mina svårigheter med att ta kontakt och prata och sånt, jag har aldrig klarat av att åka buss eller tåg eller typ göra vad som helst som innefattar olika sociala situationer. nu två och ett halvt år senare har jag jättemånga vänner (jämfört med då, i alla fall), jag har fortfarande svårt för det där med telefonkontakt men jag kan äta medan en massa människor ser på, jag har övervunnit rädslan att ta kontakt och jag åker både buss & tåg ensam till och från skolan varenda dag. och allt detta har jag på något sätt klarat av att åstadkomma på egen hand; för trots att jag haft problem med detta hela mitt liv fick jag inte kontakt med bup förrän i våras (och det var väl just pga detta - att jag till och med har så svårt att liksom öppna mig för mina FÖRÄLDRAR, att jag aldrig vågat nämna för dem att det är ett så stort problem) men de mötena hade mest att göra med depressionen & ångesten och vi pratade inte så mycket om min sociala fobi, just för att jag tyckt att det blivit såpass mycket bättre att jag inte ansåg det som ett så stort problem längre.

och jag har fortfarande sociala problem, kanske fortfarande lite för stora för att bara låta vara, men jag har gjort sådana otroliga framsteg de senaste två åren. och detta blev en trevlig liten WALL OF TEXT och jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta men eh öh ja