Die In Your Arms [SV] [THG]

Okej, längtar!

jag med

*känner sig som om det är 365 dagar, 52 veckor, 12 månader och 1 år tills fredag*

Kapitel 2 - Problem.

Jag stirrade rakt fram och ignorerade alla mammas tårar. Hon hade erkänt tillslut att hon hade tagit extra lotter. 32 stycken.
Vad hade jag gjort för fel egentligen? Jag var inte kär i någon och mamma älskade ju mig. Trodde jag.
Men jag hade fel som vanligt. Jag tänker ändra på mig. Försöka bli bättre. Men det brukar ju alltid bara bli sämre.

"Jag kommer sakna dig" erkände mamma och kramade om mig. Jag ville egentligen skaka av mig hennes armar och springa iväg. Men jag var inte en sådan som flydde.
Så jag kramade henne inte tillbaka utan föste försiktigt undan henne när hon var färdig. "Jag hatar dig", sa jag milt och mamma gav mig en sorgsen blick.
"Du förstår inte", sa min mor men jag kastade bara en blick på henne. "Snälla ... Gå." Mamma suckade och några tårar sipprade ner från hennes kind. "Jag älskar dig", mumlade hon och stängde försiktigt dörren om mig.
"Nej. Det gör du inte, och jag förstår inte varför", sa jag lågt när hon hade gått. Och sedan slängde jag mig ner i sängen och kände att jag inte orkade hålla emot mer, och tårarna började droppa ner på min varma kudde.

Jag tittade ut genom fönstret, och studerade regndropparna som rann ner. Nu var jag på väg till huvudstaden, och jag visste inte vad jag ska tro.
Någon knackade mig på axeln och vände mig om. Det var Torcy, och hon såg inte vacker ut på nära håll. Bara typ en mammig kärring runt trettiotre år.
"Något på tok. Renna?" frågade Torcy med ett snett leende och satte sig bredvid mig på en stol, dekorerat med blått siden. Ytterst dyrt nu för tiden. Jag orkade inte säg till henne att jag hete Reena, inte Renna.
Jag blängde på henne med en skymt av ironi i blicken. "Förutom att jag åker tåg till min egen död? Och jag vet att de flesta inte är så himla ödmjuka i hungerspelen, så jag kan fösäkra mig själv att jag kommer få en obehaglig och inte så smärtfri död? Toppen", sade jag falskt och Torcy suckade tungt.
"Du måste lära dig att möta ditt öde. Och så har du faktist mig och Wianset där borta", sa Torcy och nickade mot Winsert Bull som satt och åt på en tårtbit. "Han är inte så dålig som han ser ut."
Jag fnyste. "Sure", mumlade jag och kom på mig själv med att titta längtansfullt på tårtbiten som Winsert smaskade i sig.
"Och förresten så heter han inte Wianset. Han heter Winsert. Winsert Bull." Nu var det Torcys tur att fnysa.
"Tror du att jag kan hålla reda på alla som jag har varit någon jävla idiot handledare till som sedan har..." började hon men jag avbröt henne torrt. "...Dött?"
Torcy såg lite förvirrad ut innan hon nickade. Jag kokade inombords. "De är människor i alla fall! Så fort de får någon skada eller något så kastar du dem i sopporna som skräpp! Du skulle ju kunnat ha skickat en sponsor gåva eller någonting! De litade på dig. Daniz litade på dig, och du bara ignorerade henne när hon blickade in i kamran och bad om hjälp. Hon var min syster och du ignorerade henne!" skrek jag argt och Torcy såg på mig med en mild förvåning. pch Winsert ignorerade vårt lilla lugna samtal.
"Jag fattar inte varför", lade jag lågt till. "Varför lämnade du henne där ute på slätten med bara en tom vattenflaska. Varför skickade du ingen sponsorgåva? Hon behövde dig", viskade jag och lät Torcy för första gången tala.
"Det var ingen anledning att skicka något till Daniz. Både hon och jag hade redan gett upp hoppet efter Kevins död. Hon ville dö, det visste jag. Du vet ju att hon var kär inte sant? Har inte du varit kär någon gång?" sa Torcy kyligt och jag kände att jag hatade henne. Inte så bra för mig antog jag.
Utan ett ord till gick jag in i mitt tillfälliga rum på tåget, och brast i gråt på den melonluktande sängen, medan jag lyssnade på Torcy och Marcs skratt.

Vad elaka alla är!! Ett superbra kapitel!!

Gud jag döör! Du skriver ju så sjukt himla bra att man.. Bara älskar det helt enkelt! ♥

Ååh så awesome!♥

*Speechless*

^^ tack alla! ♥

Bra!!!