Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

Kanske någon av mina gamla läsare är intresserade, nilla10, MissFniss, Lida, Kattninen? För att nämna några?
____________________________
Kap 4
Bella hade för länge sen hört smällen av sin familj som samtransfererade iväg sig. Hon föreställde sig Voldemort som reste sig upp och sökte bistert efter Bella i familjen. Hon skulle inte vara där och han skulle skicka Druella, Cygnus och Cissi i fängelse eller, ännu bättre, döda dem.
Bella hade aldrig någonsin gråtit. Hon hade alltid varit tuffingen som liten. I Hogwarts hade hon genast förhäxat eleverna och slank alltid undan lärarnas nät. Hon var alltid favoriten.
En gång hade hon fått stryk, hårt, av en äldre Gryffindor-elev vars lillasyster hade blivit spöad av Bella. Han hade slagit henne hårt i ansiktet hon svällde upp i ansiktet i flera dagar, men hon grät aldrig, hur ont det än gjorde. Hon röt och hade förhäxat eleven med en Cunfundus-besvärjelse. Han gick fel i en evighet efter det, tills madam Pomfrey upptäckte det. Men Bella blev aldrig fast, inte ens av Filch. Alla antingen älskade eller fruktade henne.
Men nu grät Bella. Stora, kalla tårar rann ner för hennes kinder. Hon ville till Voldemort, svära honom trohet, bli en äkta anhängare av den Mörka herren och kura ihop sig som en kattunge framför hans fötter. Eller i hans famn. Bella ville till Malfoy Manor, nu, nu och enbart nu.
Allting var Cissis fel! Om inte hon hade mopsat upp sig skulle Bella knäböja inför Voldemort i denna stund och Cissi skulle avundsjukt stå och titta på.
Bella skulle ju kunna transferera sig dit. Men hon var rädd för det. Hon hade gjort provet två gånger, första gången misslyckades hon. Hon landade på rätt ställe, men hon splittade sig. Två fingrar på vänster hand stannade kvar på startplatsen.
Bella hade blivit skräckslagen när hon såg sina stympade fingrar på vänster hand, fast hon numera var van vid blod. Hon hade blivit rädd och än idag var höll hon sig ifrån transferering.
Men...
Var det här ögonblicket då hon skulle trotsa sin rädsla? Var det det? Skulle hon ta sig till Malfoy Manor på egen hand?
Ja.
Beslutsamt reste sig Bella, fast en spridande kyla rörde sig i hennes lemmar. Benen darrade. Hon tänkte vad allt skulle vara kört om hon skulle splitta sig igen. Bella föreställde sig en skrikande, blivande Dödsätare liggande på golvet med ett ben som inte kunde transferera sig. Så utskrattad hon skulle bli.
Med en snabb besvärjelse torkade Bella sin klänning så hon var torr. Med darrande, kalla händer kammade hon igenom sitt lockiga hår och höll sedan sin trollstav i ett stadigt grepp.
Bara för gammal vana mumlade hon de tre B:na i huvudet. Sedan snurrade hon lätt runt - och så var hon på väg.

Superbra! Tänk om Bellatrix splittrar sig... :o

Jaa du! Det får du veta... NU!
________________________
Kap 5
Med en högljudd smäll fann Bella sig själv utanför Malfoy Manor. Hon tittade sig förvånat omkring. Egentligen hade hon siktat inomhus och för att vara exakt direkt till höger om Voldemort. Bella flämtade lågt och rörde sig långsamt mot dörröppningen som befann sig ungefär tjugo meter framför Bella. Hon var rädd att det skulle finnas ett kraftfält som kastade tillbaka henne eller ännu värre.
En bild av Voldemorts röda, kritiska ögon dök upp i Bellas huvud. Hon hörde honom viska på parselspråk och hon kände att han ville att hon skulle komma.
Bella andades beslutsamt in och gick med långa steg och blicken stadigt fäst på dörren framåt. Inget kraftfält nådde henne och hon tänkte att renblodiga trollkarlar kanske kunde passera fritt som de ville. När hon var framme vid dörren lyfte hon handen för att myndigt knacka på. Men när handen nästan nuddade i dörren hejdade hon sig med ett snett flin på läpparna.
Bella drog fram sin trollstav, alltjämt flinande. Hon höjde den.
Alohomora.
Med ett gnisslande svängde dörren upp - Bella hade lyckats med den icke-verbala trollformeln. Hon såg det välbekanta långbordet med över femtio Dödsätare runt. I ändan satt Voldemort.
Cygnus och Druella reste sig.
"Bella! Vad gör du här?!", skrek Cygnus. "Du ska vara hemma!"
Bella var nervös, men hon log så överlägset hon kunde och gick fram till lord Voldemort. Hon knäböjde så gott hon kunde med sin klänning.
"Till er tjänst, herre." Bella vågade inte titta upp, men hon hörde Voldemort skrocka lågt.
"För all del."

*Bevakar*

Du skriver fantastiskt!

Tack så mycket!

Vsg!

SUPERBRA! ♥
*bevakar*

Good

Bella vågade till sist se upp och mötte Voldemorts röda blick. Hans ansikte förblev oföränderligt och Bella kände sig obehaglig till mods. Här var hon, på knä framför sitt hjärtas mästare, mannen som verkade mer oåtkomlig än han var i Bellas tankar.
"Bella! Bella!", skrek Druella ilsket bakom Bella. Bella reste sig och snodde runt. Hon såg sin mor komma rusande emot Bella.
"Vad gör du här, Bella? Svara mig!", röt Druella och tog tag i Bellas nacke. Hennes blick var hård, och det grånande hårets lockar spretade ostyrligt. Bellas anleten hårdnade också och med sin trollstav fortfarande i handen vred hon den så den pekade rakt mot Druella.
"Jag är ledsen, mor", sa Bella lätt och log. Druellas tag om nacken hårdnade, men sedan vidgades hennes ögon i skräck. Hon hade sett trollstaven som var riktad rakt mot henne.
Expelliarmus.
Med ett sugande sus kastades Druella bakåt och drämde hårt i väggen. Det blev ett himla liv bland Dödsätarna. Vissa kvinnor skrek till förvånat, karlar sprang fram till henne och Cygnus vrålade. Alla samlades runt Druella och frågade om hon var okej. Bella förstod först nu hur viktig hennes mor var bland Dödsätarna. Men hon vägrade rusa dit, speciellt när Voldemort satt rakt bakom henne. Lätt leende, i hopp om att dölja nervositeten, vred Bella på huvudet och sneglade märkbart på Voldemort. Hans läppar var särade i ett flin.
"Bella Black, inte sant?", väste han. Bella nickade och vred på huvudet ytterligare. Han talade helt sonika med henne. Han gjorde det.
"Du anföll just din egen mor", konstaterade han kallt. Bella nickade igen. Mörkrets Herre började skrocka lågt och snart genomljöd salen av ett ekande, hest skratt.
"Välkommen till min armé", sa han och log kallt. Bella log prövande tillbaka.
Hon skulle få märket.

Bra skrivet!