Du och jag för alltid...eller? (SV)

Väldigt bra!
Men jag måste fråga, har du lagt upp den här fanfictionen tidigare eller nåt, för jag är helt säker på att jag läst avsnitt längre fram i den. Det är väldigt läskigt!

nej har aldrig lagt upp den här tidigare, har faktiskt aldrig lagt upp någon fanfiction här konstigt....!

Men tack för att du tyckte det var bra iallafall Kommer mer snart...vi får se om du känner igen nästa del också

tillägg:
Fast nu kom jag på, har lagt upp den på Pottersajten förut men är inte aktiv där längre, kan det vara där du har läst den?

Mer!!!

Jag tror inte det, jag vet inte ens vad pottersajten är...

Nu måste jag bara kolla:
Handlar nästa/nästnästa kap om hennes kompis, Lupin och hur Kathlyn blev ihop med Sirius?
För jag tycker seriöst att det här är asläskigt!

Men jag tycker att den är bra!

Ja nu börjar jag också känna igen den.... Jag har också läst något sådant!

japp exakt det handlar den om snövinge xd kan va så att jag lagt upp den på fanfiction.net

Jag tror att jag har läst något som det här... men jag vet inte riktigt..
Men den är bra ändå ;D

Jag vet att jag inte läst den på fanfiction.net, har tillochmed kollat historiken!

Okej, Snövinge, nu börjar detta bli läskigt, men det var typ ett halvår sen jag la upp den på ff.net, är du SÄKER på att du inte läst den där för länge sedan?? :o Nu kommer fortsättningen, får se om ni känner igen den med xd tror att det kan vara så att de flesta har läst denna fic på fanfiction.net xd Aja blir glad för alla komentarer:
________

DEL 4

– Jaså, det är så dags att komma nu, glömde turturduvorna bort tiden kanske?! Det var James första kommentar när Sirius och jag kom instormande i biblioteket hand i hand. Sirius blängde på honom och Remus log lite ursäktande mot mig. Peter flinade dumt som om han egentligen inte alls förstod vad som var roligt utan skrattade mest för att alla andra gjorde det. Jag rodnade genast och släppte Sirius hand som om jag bränt mig. De andra la förstås märket till det och skrattade ännu mer.
–Vad läser ni då? Undrade Sirius i ett desperat försök att byta ämne.
–Magins historia, svarade James och lät extremt uttråkad på rösten.
–Det är faktiskt lite intressant, försökte Remus som alltid såg det positiva i allt skolarbete.
–Kom och sätt dig Padfoot, sa James och gjorde en gest mot den tomma stolen bredvid sig.
Jag skulle nog aldrig bli riktigt klok på de där smeknamnen som Marodörerna givit varandra sedan förra läsåret, Padfoot (Sirius) Prongs (James) Moony (Remus) och Wormtail (Peter) Jag kunde inte för mitt liv förstå vad det stod för och hade frågat Sirius flera gånger, men han hade alltid ignorerat frågan genom att låtsas att han inte hörde eller helt enkelt slagit bort den med ett skämt eller en kyss, något skumt var det helt klart med dessa namn.
-Du också, sa Remus plötsligt.
-Va? Svarade jag dumt, jag hade varit helt försjunken i tankarna på smeknamnen och därför tappat tråden i samtalet.
-Kom och sätt dig du också! Förtydligade han och gav stolen bredvid sig en blick.
-Vad gör du Moony, försöker du sno min tjej, va? Nytt gapflabb från Marodörerna och Remus gjorde sitt bästa för att ge Sirius oskyldiga blickar mellan skrattanfallen.
-Jag ska nog gå och sätta mig hos Nic, men tack i alla fall Remus, sa jag och gav honom ett snabbt leende.
Sirius låtsades ögonblickligen bli svartsjuk och jag gick genast fram och gav honom en puss på kinden. Övriga Marodörer började genast fåna sig och James dunkade Sirius broderligt i ryggen.



När jag kom fram till det lilla runda bordet i högra hörnet av biblioteket där Nic och jag alltid brukade sitta var hon djupt försjunken i en överdrivet tjock bok med titeln ”Från vinnare av Hogwarts Quidditchtunering till elitspelare” och märkte inte att jag slog mig ner på min vanliga stol mittemot henne. Det svarta glänsande håret hängde som en gardin för ansiktet och hennes bruna ekorrögon betraktade ivrigt bokens sidor uppifrån och ner.
–Hej! Sa jag glatt
Nic ryckte häftigt till och såg förvirrat upp ur boken.
-Hej Kath, vad du är sen!
-Ja förlåt, vi…eh…glömde bort tiden, sa jag undvikande och intresserade mig plötsligt onödigt mycket för min vänstra nedbitna tumnagel.
-Åh, vad gjorde ni då?! Hon log och gav mig en nyfiken bästisblick.
-Inget, du vet, pluggade…Jag hörde själv hur löjligt det lät och flinade ner i bordskivan.
-Okej… säkert!! sa Nic tvivlande och tittade återigen ner i boken.
-Ja, vadå det är sant ju! Utropade jag men undvek att se Nic i ögonen, jag är en usel lögnare.
-Mm, ni pluggade i två minuter och sen hånglade ni bort resten av tiden! Hon flinade och stirrade envist på mig.
-Erkänn! Sa hon bestämt.

Tack och lov slapp jag erkänna det, för nu hade Nics blick sökt sig mot bordet några meter ifrån oss där Marodörerna satt, och hon stirrade orubbligt på dem, särskilt en av dem.
–Visst är han snygg!? Sa hon drömmande och var nära att ramla av stolen när hon sträckte på halsen för att kunna få en skymt av ”Honom” Jag visste precis vem hon pratade om, i själva verket hade hon knappt pratat om något annat sedan vi böjande vårt femte år! Ändå kunde jag inte motstå att svara:
–Vem, Sirius? Det är väl klart jag har väl bra smak!! Och flina vänskapligt mot Nic.
–Nej dummer, Remus! Nu var Nic nära att börja dregla och jag tittade roat på henne.
–Remus, vem? Fortsatte jag retas och njöt av den roliga situationen.
–Lupin, Remus Lupin! Sa Nic märkbart irriterat.
Hon vekade inte ha förstått hur högt hon pratade, men Remus hade hört det sista och vände sig förvånat om.
–Ja? Svarade han och tittade undrande på Nic som knappt ens pratat med honom förut. Hon rodnade, stirrade nästan chockat på honom och verkade ha fått tunghäfta.
–H-hej! Stammade hon till slut fram och fortsatte glo på den förvirrade Marodören.
–Hejhej! Sa Remus och höjde på ögonbrynen.
–Hon bara undrar om hon kan få låna din fjäderpenna, ryckte jag snabbt in, för nu började jag tycka synd om den nervösa Nic.
–Jaha, ja visst! Remus log förbryllat, men reste sig upp. Han gick bort till oss och sträckte fram pennan mot Nic, som inte tycktes förstå att hon borde ta den utan bara glodde dummare än någonsin. Jag sparkade omärkligt till henne på smalbenet under bordet och hon tog sig äntligen samman och tog emot fjäderpennan med en darrande hand. Remus stod kvar och väntade på att hon skulle använda den slitna pennan så att han kunde få tillbaks den och Nic letade desperat efter pergament i väskan. Till slut fiskade hon triumferande upp ett och krafsade ner något på det knöliga pergamentet som legat längst ner i väskan. Hon sträckte sedan pennan mot Remus som samtidigt sträckte ut sin hand för att ta den, deras händer snuddade lite vid varandra och Nic blev knallröd i ansiktet igen, hon kom sig inte ens för att säga tack. Remus såg lite generad ut han också och skyndade sig tillbaka mot sina vänner. Nic satt kvar med handen fortfarande höjd som om hon fortfarande höll i något och var beredd att ge det till någon osynlig gestalt framför sig.
–Nic, Nic! Ta ner handen, det ser inte klokt ut! Väste jag. Nic såg chockat på sin höjda hand och var tydligen inte ens medveten om vad hon gjorde. Hon sänkte den sakta och stirrade fortfarande framför sig, med blanka ögon och lätt gapande mun.
Jag log åt henne, såhär hade jag också varit för lite mer än två månader sen, då jag kärat ner mig totalt i Sirius:





Flashback:

– Var det där Sirius Black? Jag kunde inte hjälpa att orden gled ur min mun och att jag stirrade som förhäxad på pojken som precis passerade mig och Nic i korridoren. Han hade axelångt svart hår, breda axlar och Gryffindorslipsen slappt hängandes, oknuten runt halsen. Hans vita skoluniformskjorta var lätt uppknäppt i halsen, han hade grå ögon som såg varma ut, men samtidigt utstrålade enorm självsäkerhet, för snygg för sitt eget bästa helt enkelt! Han rörde sig så självklart, som om han ägde världen. Han kanske inte ägde världen, men han ägde garanterat mitt hjärta även om han inte visste om det och troligtvis aldrig skulle få veta det heller. Han var från Gryffindor och obeskrivligt populär bland tjejerna (även Slytherintjejer som vanligtvis inte bevärdigade oss från andra elevhem en blick kunde snegla intresserat på Sirius Black) Han hade haft många tjejer och intresserade sig bara för de snyggaste, inte skulle väl han kunna vara intresserad av mig? En ynklig liten Hufflepuffare som inte såg mycket ut för världen jämfört med de tjejer han brukade dejta? Jag visste inte vad jag gjorde, handflatorna klibbade av svett, hjärtat dunkade upproriskt, det flimrade för ögonen. När han kommit några meter ifrån mig hörde jag hur han högt sa till sin vän James Potter:
–Du Taggis, hon var skitsnygg ju! Han vände sig om och tittade menande på…mig!!
–Lily är snyggare, svarade James allvarligt.

James kommentar spelade ingen som helst roll, det kändes som om jag skulle svimma! Sirius Black hade sagt högt i en korridor full med folk att han tyckte att jag, lilla jag, var skitsnygg! Benen bar mig knappt och jag kände en berusande lycka skena genom hela kroppen! Nic fick stödja mig bort till andra änden av korridoren, där drog hon ner mig på ett trappsteg och stirrade upphetsat på mig.
-Hörde du vad han sa om dig!? Hon log strålande mot mig och fortsatte:
-Det där var tecknet du behövde Kate, kom igen nu vågar du väl bjuda ut honom?! Jag stirrade på henne, torr i halsen och rådvillig. Inte vågade jag bjuda ut Sirius Black, inte honom!
-Han drev säkert bara med mig, om jag frågar kommer han att skratta ut mig inför alla i hela korridoren! Det var svårt att pressa fram orden ur min torra hals och jag fick anstränga mig hårt för att höra vad Nic svarade eftersom jag hörde mina egna onaturligt höga hjärtslag dunka som besatta i öronen.
-Kom igen, du har inget att förlora, fråga om han vill hänga med dig till Hogsmede på lördag! Skynda dig nu innan han går! Hon puffade på mig och såg ut på ett sätt som bara en äkta bästis kan göra.
-Kom igen nu Kath, du klarar det, jag väntar här! Hon tvingade mig på fötter. Plötsligt övertogs hela min kropp av en obeskrivlig beslutsamhet, det är klart att jag skulle klara det här! Som i trans började jag springa tillbaka genom korridoren mot ryggtavlorna på Sirius och James som försvann allt längre ifrån mig. Jag ökade farten, visste knappt vad jag gjorde, bara sprang fylld av den underligaste, underbaraste känslan i världen, känslan av mod! När Jag var några meter ifrån dem ropade jag på honom.
-Sirius!
Han stannade mitt i ett steg och snodde överraskat runt. Så fick han syn på mig och log med hela ansiktet, det underbaraste leende jag någonsin sett. I nästa sekund gick det upp för mig att det var för sent att vända om nu, han hade sett mig och väntade på att jag skulle säga något. Jag tog ett par staplande steg närmare tills jag stod ansikte mot ansikte med killen i mina drömmar. Jag försökte desperat komma på hur jag skulle börja, men det behövdes inte han sa något istället:
–Du är Kathlyn Jones va? Frågade han och jag nickade stumt medan mitt hjärta slog en bakåtvolt i bröstet. Han visste vad jag hette!
–Jag är Sirius, Sirius Black, sa han och log igen. Jag kände att jag smälte inombords, kunde han inte sluta le? Det där leendet fick mig att glömma allt till och med vad jag hette.
–J-j-ag v-vet, stammade jag och rodnade, jag försökte slå ner blicken men det var omöjligt, hans ögon hade en slags glans som gjorde det omöjligt att inte drunkna i dem.
–Gå i förväg Jamie, jag kommer, sa Sirius plötsligt åt James som genast gick sin väg. Jag kände hur hjärtat dunkade i öronen igen och gjorde det omöjligt att få fram ett vettigt ord.
–S-sirus? Jag stammade värre än någonsin och stirrade nervöst på honom, svalde igen och igen och igen.
Han nickade för att visa att han lyssnade och jag hasplade ur mig allt mycket snabbt:
JagbaraundraromduvillgåtillHogsmeademedmigpålördag?
-Va? Kan du säga om det? jag hörde inte riktigt, Sirius såg förvirrad ut.
-Jag…jag bara undrar om du kanske…..jag menar….om…. om du vill gå till Hogsmeade med mig på lördag? Jag kände hur jag rodnade men fortfarande kunde jag inte förmå mig att slå ner blicken utan fortsatte se honom rakt i ögonen. Han svarade inte och genast blev jag osäker igen.
-Jag menar jag förstår om du inte vill, jag menar du kanske ska göra något annat då vad vet jag? Du kanske vill gå med dina vänner….det kanske var en dum fråga……glöm det…….jag ska gå igen! Jag vände mig generat om för att gå tillbaka till Nic.
-Kathlyn vänta, ska vi säga på lördag förmiddag klockan halv elva i Entréhallen? Det tog några sekunder innan jag insåg vad han sa, men när jag väl gjorde det ville jag bara slänga mig i hans famn, han sa JA!! Det var helt ofattbart hela världen snurrade när jag snabbt vände mig om mot honom. Han stod där på exakt samma fläck och log, inte det minsta generat bara självsäkert och charmigt. Jag blev alldels yr av det där leendet…
-V-visst! Stammade jag fram så oberört jag kunde.
- Bra, vi ses då, det ska bli kul! Han log ett sista leende innan han vände sig om och sprang ikapp James. Jag stod kvar och stirrade på honom med blanka ögon och lätt gapande mun….

Slut på Flashback:


Jag log åt minnet, tänk att jag varit så nervös för att prata med Sirius! Han var ju inte ett dugg farlig! Jag puffade på Nic som äntligen tycktes förstå att Remus faktiskt hade gått.
-Ska vi gå? undrade jag.
-Va? jaha, ja okej, jag ska bara ställa tillbaka boken! Hon tittade yrvaket på mig som om hon precis vaknat ur en dröm och av ansiktsutryck att döma en riktigt härlig dröm.
________
Bra/dåligt?

Jättebra!
Men jag har DEFINITIVT läst det innan... har du lagt upp det på något annat ställe?