Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira skrattade lite.
"Min fars. Jag försöker smita undan hans... regler."
Ynglingen var verkligen vig. Han påminde lite om en spindel.
"Vad är ditt ärende?" frågade hon mannen. Deianeira förväntade sig inget svar, han verkade lite hemlighetsfull.

"Bara komma bort." Svarar Alexis roat. "Jag är eftertraktad här, av många olika skäl och då är det bäst att röra sig vidare." Förklarar han en aning för mycket. Egentligen kanske han bara flyr från att minnas Michail så fort han vaknar, det skulle verkligen inte förvåna honom om det var så egentligen.

Deianeira nickade. Hon kände sig skyldig att berätta om varför hon var påväg bort, men hon var inte ivrig.
"Jag besökte Oraklet av Delphi. Hon sa-hon sa att min framtid inte låg i Aten. Och jag hade planerat att rymma från min far ändå så... Här är jag."
Deianeira sträckte ut handen.
"Deianeira förresten." Hon hoppades att han inte skulle känna igen namnet.

"Det är nog inte många som bestämmer sig för att faktiskt rymma till slut." Säger Alexis och rör inte en min när hon berättar sitt namn. Han känner igen det, placerar det och vet exakt vem hon är. Han är indirekt skyldig henne pengar efter allt han faktiskt - åtminstone försökt - stjäla av henne och hennes familj.
"Alexis." Svarar han och tar hennes hand. Efter en lätt skakning släpper han den. Det påminner honom om att han borde dra på sig sina handskar - men det behövs inte just nu.

((Ville bara säga att GIFen du har på din signatur är så HIMLA SÖT. Och distraherande XD))

Deianeira granskade Alexis' ansikte. Han verkade veta vem hon är, men nämnde det inte. Hon kände sig tacksam för det.
"Vad har man för val när man är fast i ett hus och aldrig får komma ut och döda lite monster?" Deianeira ler ett retfullt leende.
Snart hade det udda paret nått staden Atens gränser. Husen tunnades ut, och landskapet blev vildare.
De lämnade alla hus bakom sig och såg bara gröna kullar och träd runt omkring.
Solen började gå ner.
"Ska vi slå läger för ett tag?" frågade Deianeira.

((That's the point. Jag ska byta ut den när jag blivit immun mot någon annan gullig. ))

"Det beror ju på vad du klassar som monster." Flinar Alexis till svar. Det finns en hel del personer som beter sig som monster i Aten. Som vissa trafikanter. Bara tanken får Alexis att mulna lite. Idiotiska kuskar som håller på att köra över vemsomhelst bara för att de har lite brått. Försjunken i tankar och en liten del planering fortsätter han gå och när han rycks ut ur sin tankevärld så är det en fråga som blivit ställd och det tar ett tag innan hans hjärna faktiskt arbetat ut den ur minnesbanken som trots allt uppfattat den.
"Ja, det kan vi göra." Svarar Alexis med en nick och han drar genast fram något som ser ut som en gigantisk säck. Egentligen är det cirka 2-3 ihopsydda säckar, sönderskurna på vissa ställen, som han brukar ha för att smälta in - eller hålla sig obemärkt. Nästan ingen bryr sig om en säck.

((LOL ))


Deianeira höjde på ett ögonbryn vid kommentaren om monster, men förblir tyst.
Hon öppnade sin ryggsäck. Det var en gåva från hennes mamma, och den var magisk. Hon kunde stoppa allting som kunde få plats i den utan att den vägde någonting (förutom mat, den kunde inte förvara det av någon konstig anledning), och så fort hon ville ha något - POFF! - fanns det där.
Deianeira tog ut en väldigt hårt ihoppackad sovsäck och rullade ut den i skydd under några träd.
Hon skrattade lite när hon såg Alexis säck.
"Kom igen. Vill du ha en riktig sovsäck eller nöjer du dig med den där?"

"Nah, jag nöjer mig. Det är något av ett kamouflage." Flinar Alexis och tar med sig den när han kvickt och snabbt klättrar upp för ett av träden. Väl däruppe sätter han upp den som någon slags hängmatta, förutom att den bara sitter fast i en ände, och lägger sig ned.
"Jag tror dessutom på att den håller någon månad till så det är onödigt med sovsäck." Fortsätter han när han med sin tråd fäster sovsäcken vid trädet.

Deianeira log lite snett.
"Coolt." sa hon och nickade mot hängmattan/säcken/vad det nu var.
Hon tog av sig hjälmen, och lät det svarta håret hänga fritt. Det kändes skönt efter att ha haft det instängt i en varm hjälm hela dagen. Deianeira sparkade av sig sina sandaler och kröp ner i sovsäcken.
Hon hade försökt att inte tänka på profetian, att hålla tankarna på annat håll, men nu flödade de.

Du ska gå norrut och finna en vän,
Du ska använda gåvorna gudarna sänt,
Under resan kommer du monster stånga,
Göra saker som du bittert kommer att ångra,
Ett val mellan godhet och onska ska du vittna,
Som kommer få Olympus att lysa eller förvittra.

Deianeira kände inte så ofta, men hon var rädd. Vad för monster skulle hon möta på resan? Vad skulle hon göra som hon skulle ångra så mycket sen? Och vad var det här viktiga valet hon skulle se någon göra, ett val som skulle påverka hela framtiden?
Skärp dig, sa hon till sig själv. Du är på äventyr. Sluta mesa dig och gör vad du nu ska göra.
Deianeira ville tänka så, men kunde inte.
"Athena, mor," mumlade hon så tyst som hon kunde, "snälla hjälp mig. Hjälp mig finna min väg, hjälp mig göra det rätta."
Hon undrade om Athena kunde höra henne.
Några minuter senare hade Deianeira somnat.

Alexis lägger sig tillrätta på säckväven och ser upp bland löven. Han kan skymta stjärnor och ler mor dem. Stjärnor är nog ett av de vackraste ting han vet. Han blundar, andas djupt, ber en snabb, tyst bön till gudarna om att natten inte ska bringa olycka och somnar snabbare än han trodde.

Det kravlar spindlar över marken som han står så ostadigt på och bit efter bit verkar rasa samman. Spindeltrådar skymmer sikten och om och om igen viskas samma mening, hela tiden, tusen gånger om. Spindlarna når honom och han ser på dem, så långa honom själv att det knappt är sant. De börjar kravla upp på honom och långsamt, sakta men säkert, skulle han slukas av dem. Insikten får honom att försöka komma loss men det hjälper inte och snart ser han ingenting utom mörker.

Alexis slår upp ögonen med en snabb andhämtning. Han kan inte minnas vad de sa, spindlarna. Om de verkligen varit spindlarna. Alexis lugnar ned sig och försöker vila iallafall.