Dramione- A forbidden love

Kap 10.
Nästa morgon hade Hermione bestämt sig. Hon skulle prata med Draco, och inget skulle få henne att ångra sig!
Hermione gjorde sig färdig tidigt så att hon skulle hinna före frukost. Snart var hon redan på väg neråt mot fängelsehålorna och "källaren" mot Slytherins elevhem.
Väl nere upptäckte hon att hon inte visste hur hon skulle göra sedan. Hon kunde ju inte slippa in, och hon kunde inte vänta på att någon kom ut. Hon suckade. Hur kunde hon glömma?!
Hermione lutade sig mot väggen och hasade sig ner i sittande position. Hon begravde huvudet mot knäna som var uppdragna. Hon stängde ögonen och kunde bara tänka på kyssen.
Hermione hade ingen aning om hur länge hon varit där, men ett klickande ljud fick henne att se sig omkring. Någon var på väg ut!
Hermione försökte snabbt gå bort så att man inte såg henne, men det var för sent. Hon var redan sedd.
Det var en grupp Slytherinar-pojkar- äldre- som kommit ut. När de såg henne och upptäckte att hon var Gryffindorare började de hotande gå mot henne. Hermione kved till och backade. Varför kom hon hit?

Jättebra! MMMMMEEEEEEEEEERRRRR!

Kap 11.
Hermione kom plötsligt ihåg något hon inte brytt sig i när flickorna i Gryffindors sovsal pratade om ett Slytherinpojk-gäng som vaknade tidigt och var uppe sent, bara för att bråka med småttingar från andra elevhem, då ingen var uppe och vaktade.
Pojkgruppens ledare, som Hermione kände igen- Rob- pekade på henne och vände sig mot de andra.
"Har man sett vad praktiskt? Snorvalparna börjar komma till oss färdigt! Praktiskt!" sade han och de alla började skratta högt. Hermione vände sig då snabbt om och började springa. Gänget hade inte varit med på det, men började snart springa ikapp henne. De var starkare, snabbare, äldre än hon! Vad skulle hon göra?!
Hermione upptäckte att hon sprang mot vägen till Hagrid, skogsvaktaren. Där skulle hon få skydd! Om hon bara hann dit i tid...
Hennes ben sprang av sig själv och hennes fötter klapprade nu mot bron över ett stup som ledde mot Quidditchplan och ännu viktigare- Hagrids stuga.
Hermione hörde stegen bakom henne, men de lät som om de var långt ifrån. Hon vände sitt ansikte bakått medan hon sprang, men snart vände sig hela hon och småsprang bakåt. Ingen där!?
Hon stannade helt och pustade ut. Vilken tur!
Hermione stod kvar och betraktade vägen innan hon skulle fara mot Hagrid stuga igen, för säkerhets skull. Men just som hon gick mot uteluften tog en hård hand tag om hennes arm. Hon såg sig snabbt om.
Det var Rob, flåsande och röd i ansiktet av språngmarschen.

bra!

Kap 12.
Hermione skrek till gällt och försökte ta sig loss, men han var för stark.
"Hjä...!"
En stor hand hade satts på hennes mun, men det var inte Robs. En till hand- som antagligen hörde till samma person- tog tag i hennes hår och drog bakåt. Samma personen sparkade ännu henne lätt i knävecken så att hennes ben böjdes och hon föll på knä på det kalla golvet. Hennes händer flög upp till handen på munnen i försök av att få loss den.
"Du där- händerna!"
Robs röst ljöd i Hermiones öron och ytterligare en Slytherinare tog tag i hennes händer och häll dem fast på hennes rygg.
Hermione började få panik. Vad tänkte de göra?
Hon vred sig i Slytherinarnas grepp utan verkan, men som följd fick hon ett hårt slag i ansiktet. Hon öppnade ögonen och såg Rob uppenbara sig framför henne, med handen i luften. Han hånskrattade, och sparkade henne hårt i magen.
"Vad gjorde du vid vårt elevhem, va'?"
Han sparkade henne igen, men Hermione höll sig tyst.
"VA'?"
Hermione knep igen ögonen och bad och bedde till Gud om hjälp. Hon kände hur hårda sparkar riktades mot henne, om och om igen, och för varje gång kände hon sig mindre medvetande, och mera omedvetande. Men hon höll sig tyst hela tiden.
Tillsist hade pojkarna tröttnat och släppte henne. Hon föll livlös till marken. Gänget hade redan gått, men Rob stannade där och stirrade på henne. Plötsligt började det rycka i hans mungipor.
"Du tål det här bra, va'? Men jag slår vad om att ditt ansikte inte tål!"
Hermione såg hur Robs fot höjdes, redo att sparka tills blodet rann.

bra!

Spännande...

Kap 13.
Hermione låg på den kalla marken, ögonen fastknipna, väntande på sparken som aldrig kom.
Hon öppnade ögonen och såg hur Rob stirrade mot gångvägen på Hermiones ryggsida. Rob såg lite osäker ut, som om han inte riktigt var säker på vem det var. Mycket riktigt var det en "vem", eftersom att Hermione hörde springande steg som kom närmare. Annars skulle hon ha vänt sig för att se vem det var, men hon klarade inte av det. Och hon behövde inte.
Personen tog ett språng över Hermione och hon såg hur ett par fötter landade framför henne. Hon såg uppåt, där båda pojkarna stod och stirrade på varandra.
Mitt i allt svängde den nykomne pojkens arm och en knytnäve träffade Rob i ansiktet. Hårt.
"Va' faaan...", började Rob, men han fick ett slag till. Den här gången föll Rob ner på marken. De hade gått en bit ifrån nu, och Hermione kände igen vrålet som ropade ut över hela området.
"Vad tror ni att ni gör?! Fega råttor! Uslar! Nollor!"
Hermione stängde mjukt ögonen för en stund och kände värmen sprida sig över hela kroppen. Det var han. Han hade kommit för att rädda henne.
När Hermione åter öppnade ögonen, såg hon hur Rob förskräckt sprang iväg, snubblandes och hela tiden- bakåt tittande.
Räddaren gick till Hermione och sjönk ner vid henne. Draco strök henne över kinden.
"Vad har de gjort till dig?" frågade han oroligt.
Hermione kunde inte svara, men njöt av Dracos beröring. Hon öppnade munnen för att tala, men fick bara ut några få ord.
"Jag... Han... Du..."
Hermione hörde hur patetisk hon lät, och andades in djupt för att inte börja gråta efter allt det här.
"Sch...! Kom, så för jag dig till madam Pomfrey", sade Draco och satte ett finger på munnen. Sedan kände Hermione händer under armarna och knäna, och hur hon lyftes upp. Sedan mindes hon inget mer.

Bra!

Jättebra!!!