Kärleksproblem på Hogwarts

Jag och Adrian dansar i takt med musiken. Jag inser att jag faktiskt har roligare än vad jag har haft på länge. Det känns som om alla mina bekymmer bara förvinner. Jag skrattar när jag förstår att det kanske är tack vare all eldwhiskey som jag har druckit mellan låtarna. Adrian börjar också skratta, även fast han inte vet vad jag skrattar åt. Jag vet inte varför jag gör det men jag lutar mig fram och kysser honom. Han besvarar min kyss och drar mig undan från dansgolvet. Vi går skrattandes undan en bit bort från alla andra. Vi kysser varandra igen, jag kommer inte ens ihåg min osäkerhet över det skulle funka mellan oss.
”Jag älskar dig.” viskar Adrian i mitt öra. Jag stelnar till och möter förvirrat hans blick.
”Du är full.” mumlar jag och backar undan några steg.
”Det är du också. Jag säger inte det för att jag är full. Jag har älskat dig i flera år.” säger Adrian och kysser mig igen. Den här gången puttar jag bort honom.
”Jag måste gå.” säger jag och vänder mig om och springer. Jag hör hur Adrian ropar efter mig men jag stannar inte. Snart överröstar musiken hans röst. En dörr uppenbarar sig bredvid mig. Jag öppnar den och tittar ut. Till min lättnad är det bara en vanlig korridor så jag går ut från vid-behov-rummet och stänger igen dörren efter mig. Jag vet inte varför, men tårar börjar rinna ner för mina kinder. Jag är så förvirrad. Jag önskar att jag inte hade druckit, jag kan inte koncentrera mig på mina tankar. Jag springer fram genom korridoren mot uppehållsrummet. Jag hoppas bara att jag inte möter någon lärare på vägen tillbaks.
”Det här var inte ditt uppdrag.” jag stannar upp precis innan jag ska runda ett hörn. Jag håller min hand för munnen för att inte mina andetag ska höras.
”Det har gått en vecka sen jag kom hit. Ni kan inte förvänta er att jag kan lyckas med så lite tid.” svarar en välbekant röst. Men pågrund av all sprit kan jag inte placera rösten.
”Du har fram till jullovet på dig. Gör oss inte besvikna igen, Tristan.” mumlade den rösten som jag inte hört förut. Jag hör steg som försvinner bort och jag andas lättat ut. Jag sluter ögonen, sätter mig ner och lutar mig mot den kalla stenväggen.
”Jag är ganska säker på att det är meningen att alla elever ska vara i sina sovsalar vid den här tiden. Eller vad tror du, Miss Campbell?” säger professor Cooper och tittar ner på mig med armarna i kors. Jag reser mig snabbt upp. Men jag inser med en gång att det var dumt. Allt börjar snurra och jag kan inte se klart. Jag får en konstig känsla av att falla och sen blir allt svart.

Jag öppnar ögonen och blinkar ovant mot ljuset. Ett ljus brinner på ett bord bredvid mig. Jag kommer inte ihåg vart jag är. Jag försöker komma ihåg det sista som jag minns. Men det enda jag kan komma ihåg är hur Adrian kysste mig. Eller var det jag som kysste honom? Jag suckar och reser mig upp i sittande ställning. Jag upptäcker att jag sitter i en soffa. Jag tittar mig omkring i vad jag antar är ett kontor.
”Miss Campbell, är du vaken nu?” säger professor Cooper som kommer in genom dörren.
”Vad gör jag här?” frågar jag förvirrat. Då minns jag plötsligt allting. Hur professor Cooper stod och pratade med någon i korridoren. De pratade om något uppdrag, och det lät inte bra.
”Du svimmade i korridoren. Jag skulle väldigt gärna vilja veta orsaken.” säger han och höjer ett ögonbryn. Hans blick säger mig att han vet att jag hade druckit lite för mycket eldwhiskey.
”Jag tror bara att jag har sovit dåligt, professorn.” mumlar jag och kliar mig i nacken.
”Vilka fler än då drack igår?” frågar han.
”Ingen har druckit något, professorn.” svarar jag och försöker att hålla rösten stadig.
”Du ska få följa med till rektorn. Han vill säkert också höra din historia.” säger professor Cooper och tar tag i min arm och drar upp mig från soffan.
”Jag är säkert på att rektorn också vill höra om ditt uppdrag.” säger jag och sliter mig loss. Han stelnar till och tittar argt på mig.
”Hur mycket hörde du?” frågar han och vankar fram och tillbaka i kontoret.
”Allting.” ljuger jag. I själva verket hörde jag bara slutet av deras samtal och jag har ingen aning om vad samtalet handlade om. Jag vet inte ens vem de var som professor Cooper pratade med. Han stannar upp och riktar sin trollstav mot mig.
”Om du berättar något för någon, dödar jag dig.” säger han.
”Om du berättar något om vad du såg av mig ikväll, så berättar jag allt jag vet för rektorn.” svarar jag och försöker att låta säkrare än vad jag är. Professor Cooper sträcker fram sin hand och jag skakar den.
”Så, har vi en överenskommelse?” frågar han och släpper min hand.
”Ja, professorn”

Grymt bra

SUOERBRA!!!

Intressant fanfic, jag bevakar c:

Bra!

Smart att säga att hon vet allt. JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!!

Helgrymt!

Jättebra!