En Hemsk Olycka [Privat Roll]

Amanda vaknade upp. Hon hade inte direkt svimmat, men kroppen sa ifrån då den sett allt blod.
Hon hörde sin systers sista önskan och Vanessas fråga. Amandas röst var usel, men hon nickade ändå.
"Tillsammans."

((Hunger Games style ))

((Yheee )

Vanessa nickade hon svalde innan hon började med skrovlig röst:


((Om musikvalet inte passar dig så får du säga det ))

((Åh, jag älskar verkligen den låten! ♥ ))

"Tack", viskade Rachel skrovligt då deras röster dog ut. Slutet var nära nu. Amanda kunde känna det. Hennes syster hade inte mycket kvar,

((Kul! Jag också!))

Rachels ögon blev tomma.
Nej, nej! Det fick inte vara sant. Allt måste vara en dröm. Hon skulle vakna i sin mjuka säng ren. Och i köket skulle Amanda, Rachel, mamma och pappa sitta skrattande. Rachel skulle säga när Vanessa kom in i köket med retsamt flin:
"God morgon sömntuta! Är det slut på skönhetssömnen?"
Vanessa blundade hårt och försökte. Men varje gång hon öppnade ögonen fanns samma flämtande Rachel där.
"Hej då... ni är de bästa systrarna man kan önska sig. Hälsa mamma och pappa från mig... Älskar er..."
Rachel var borta....

Amanda kunde inte förstå det. Rachel var inte där längre. Kanske allt bara var ett löjligt skämt. Tänk om kroppen bara var en docka? Hoppet tändes djupt inne i henne, men egentligen visste hon att det inte var sant. Rachel var borta. På riktigt.
Amanda kramade tryggt sin systers hand, men någonstans mitt i sorgen tappade hon greppet om allt. Hon föll och föll genom något obeskrivligt.

((Tänkte att hon skulle vakna upp på sjukhuset? Eller de.))

((Låter bra!))

Vanessa släppte sin systers hand. Amanda tappade medvetandet också. Vanessa orkade inte. Hon orkade inte sova, hon orkade inte äta, hon orkade inte finnas. Men hon tog med en trött hand upp sin mobil ur fickan. Hon såg många nya sprickor. Men hon tryckte på Lås upp, och istället för att slå koden tryckte hon på Nödsamtal.
Hon slog numret 112 och sa med darrig röst:
"Hallå? Det har hänt en hemsk olycka på Dalargatan 11. En flicka har blivit överkörd och en annan flicka fick bilen på foten."
"Ta det lugnt. Vi är där på ett ögonblick!"
Vanessa la på.
Hon darrade. Sedan svimma hon också...

(( ))

Dimman fick allt att bli suddigt. Den gjorde det svårare att fokusera. Även om Amanda inte var vid medvetandet kunde hon känna. Hon kände allt. Det mesta var bara smärta. Fast det fanns ljus också bland allt det där svarta. Det växte sig större och större tills det var det enda hon såg. Amanda visste inte vart hon befann sig, eller vilken dag det var. Bara att så mycket var förlorat.

Vitt, vitt, vitt. Allt omkring Vanessa var vitt. Hon satte sig sakta upp. Men det gjorde jätteont, det var som stegringen på fotbollen. Hon märkte att hennes fot var högt upp hängande i en tjock strumpa som hängde i ett snöre. Minnet om olyckan vid vägen klarnade upp för Vanessa mer och mer.
När allt var klart för Vanessa som hade hänt var hennes första inpuls att ta ut sin fot ur den konstiga sockan och dra där ifrån var hon nu var.
Precis när hon hade fått ur foten, kom en lång man in i rummet.
"Sluta! Er fot behöver vila!" sa han förskräckt.
"Var är jag?" frågade Vanessa.
"Har inte du märkt det? Du är på sjukhus!"

"Hennes värden blir stabilare." En professionell röst hörde Amanda plötsligt. Hon vågade inte öppna ögonen men hon hörde. "Hon kommer återhämta sig bra tillslut, det kommer ta tid med chocken. Den kan vi tyvärr inte bota. Men det djupa såret i pannan är ju som bekant redan opererat. Hon klarar sig fint. Biverkningar kan vara huvudvärk efter allt hon gått igenom. Chock... alla reagerar olika."
"När får vi hem henne?" Amanda kände igen rösten. Det var hennes far. Vart befann hon sig egentligen?
"Det vet jag inte ännu", svarade den andra personen bekymrat. "Det är upp till bevis."
"Vanessa då?"
"Jag beklagar, men hon är inte den patienten jag tar hand om."
Amanda kunde höra hur hennes pappa suckade. "Okej."
"Säg till en sköterska om det är något ni önskar."
"Visst", muttrade deras pappa, och till hennes förvåning tog han Amandas hand.
"Jag vet inte om du hör mig, men jag älskar dig Amanda. Kom alltid ihåg det."

Vanessa kände tårarna i halsen. När den första skulle slinta fram så knuffade Vanessa undan läkaren och sprang ut ur rummet. Hon hamnade i en outhärdligt lång korridor.
Vanessa sprang genom korridoren. Hon hörde röster bakom henne springa och ropa till varann.
Hon sökte på dörrarna efter något bekant namn.
Hon stannade till vid en där det stod Gunilla Ask på. Varför var just det namnet så bekant? Hon hann inte tänka länge förrän en hand lades på hennes axel.
"Nu kommer du tillbaka till ditt rum. Utan att fly." sa läkaren som hade varit i rummet innan.

När Vanessa var tillbaka i sitt rum satte hennes läkare (som visade sig heta Lars), upp foten igen.