(Privat rollspel) Lord Voldemorts revansch

Just som de flög som bäst därifrån, stannade Dillys far, Fred, plötsligt.
"Lauren, vi måste vända om!"
Alla tittade förvaånat på honom.
"Om dödsätarna var hos oss har de kommit långt in i Finland. Låt oss gå tillbaka och kämpa!"
Lauren nickade och flög till honom efter att hon gett en avskedskyss på Dillys kind.
"Men.. men... ni kan inte lämna oss! Och snälla håll er säkra!" stammade Dilly fram. Lauren och Fred log mot henne tröstande och älskande, som föräldrar gör.
"Dilly, vi är säkra bara du är det", sade Lauren och hon och Fred tog imot en gråtande Dilly som kramade dem länge och väl.
"Vi ses!" ropade Dilly åt dem.
"Vi ses", sade de och flög sedan snabbt mot staden igen. Dilly snörvlade och tårkade bort en tår.
"Kom igen, låt oss hitta Miley och Mathias! Borde vi kanske ta till lite mera hjälp?" sa Walter och vände sig mot Mill och Leona.
"Bor inte en av era vänner från er årskurs i norra Sverige? Wendy Quinn, eller vad det nu var..."

"Ja, Wendy och hennes familj gömmer sig i Norge, senast jag pratade med henne sa hon att det bara var en tidsfråga före dödsätarna skulle komma dit!" sa Leona och kände plötsligt en isande känsla i kroppen. Hon hade varit så inne i striden mot dödsätarna att hon inte hade hunnit tänka på vad som egentligen hade hänt, Voldemort skulle på riktigt ta över världen om de inte gjorde någonting! Leona visste inte ens om Wendy levde mera eftersom hon inte hade pratat med henne på så länge, och det fanns säkert många som hon känner som hade dött! Leona tittade på Mill och såg hennes ansiktsuttryck att hon hade tänkt på samma sak.
"Det är bäst att vi skyndar oss vi vet inte hur lång tid vi har kvar före dödsätarna är hos Mathias och Miley!" ropade Walter. Alla lutade sig framåt på kvastarna och de började fara norrut.

Layla kände att det bara blev kallare överallt. Norden och dess kyla...
De hade flygit flera timmar, kanske hela natten, när de kom till norra --------. Layla såg på allmänheten att dödsätarna inte varit här än, men skulle antagligen komma.
"Var är Wendys hus? Kom ihåg att vi inte hinner slappa hela da'n, Browns är ju tagna av dem!" utropade Layla.

"Wendy sa att det var ett litet rött hus nere vid floden" sa Mill.
"Där är det!" sa Dilly och pekade mot ett hös på deras högra sida. De började gå mot det och knackade på. När ingen öppnade tryckte Leona försiktigt ner handtaget, och dörren gled upp. De steg in i en mörk hall, det såg ut som att ingen bott där på flera år och några stolar låg slängda huller om buller. Längre fram fanns en dammig soffa, som såg ut att gå sönder när man satt sig på den.
"Det kan inte vara här, det här ser ju helt övergivet ut, är du säker på att det är här Mill?" sade Leona osäkert och såg sig omkring.
Plötsligt hördes en viskning, "Leona? Mill? är det ni?"
"Wendy!" ropade Leona och Mill på samma gång. Wendy tog ett försiktigt steg framåt, och kastade sig sen över dem.
"Jag är så glad att ni lever, det ända jag har gjort här är att få meddelanden att nån annan har dött!" sade Wendy och kramade sedan om de andra.

Layla kände sig lite utanför då Mill och Leona pratade och skrattade med sin vän, men hon gjorde som när hon varit liten och Lucas föddes- tänk på det du har! Dilly och Walter, hennes bästa vänner! Hon log lite lett av tanken på att hon klarat sig, men hoppade snart till av Walters plötsliga utfall.
"Wendy! Dödsätarna har tagit Browns syskon! Du måste hjälpa!"
Wendy tittade finurligt på dem alla och sade:
"Jag kommer." Hon tillade sedan att hennes mor och bror kämpade här så hon skulle bara göra dem en tjänst, och att de litade på henne. Layla tänkte på Lucas. Stackars ensamma Lucas.

Dilly försökte att int vända sitt ansikte. Ni vet, som när man just vill börja gråta. På samma gång var hon glad att de had hämtat Wendy. Dilly kände inte henne så mycket, men hon visste ialla fall att hon går/gick på hogwarts. Det hon var mest rädd för var nog var Miley och Mattias var. Tänk om dödsätarna torterar dem just nu? Eller så har dom redan blivit förda till...Voldemort? Allting var hemskt. Hur skulle några små flickor och pojkar kunna rädda någon från onskan i världen? Ja, om man tror då skall man tro på det. DEt gjorde Dilly, Leona, Layla, Walter Mill och mång fler. Men vad gjorde skolans rektor just nu? Dilly viste att han hade skickat halvblod till olika ställen men resten? Många frågor, lite svar. Dillys tankar avbröts då Walter ropade " Kom, klockan är redan halv åtta! Vi har ingen tid att förlora! Wendy har du packat maten till färden?"

Wendy nickade till Walter, och han gjorde ett tecken till de andra att det var dags att starta. Nu var alla här. Dags att åka dit. Till England tillbaka. Det var dags att möta Voldemort.
Desto längre de flög, desto nervösare blev Layla. Vad hände om de gjorde något fel? Om det skedde, tänk om någon blev skadad? Eller ännu värre- dödad...? Laylas tankar for allt längre innan de började sjunka ner under trädens skydd med kvastarna, för att hållas undan när de närmade sig och för att stanna. När de landade kunde alla pusta ut och slappna av lite, eftersom att man blev väldigt trött av att sitta på kvastar hela dagen.
"Vi kan äta lite nu, jag tror inte vi borde bli störda", sade Walter, och de andra instämde. Snart satt de alla i en ring och njöt av bröd, ost och skinka, som de grillat på en liten eld som de snabbt släckte för att inte bli upptäckta. Ingen pratade, för att de hunnit bli så hungriga att de bara åt.

Nu var det då dags att bege sig, bege sig för att kanske möta och göra det värsta någonsin i sitt liv. De visste att Voldemorts ställe låg här nära. Långsamt började de gå, tyst så att ingen skulle höra dem. Det var säkrats att gå för att om de flög skulle de kanske bli upptäckta. Mill tittade runt sej, det såg konstigt ut att se sina vänner gå smygande genom en mörk skog med allvarsamma miner.
"Jag tror vi är framme", sade Walter lågt.
Framför dem fanns ett stort gammalt slott som tornade upp sig. Det hade söndriga fönster som stod tomma och gapade.
Alla 5 tittade på varandra allvarsamt, tog varandra i händerna en sista gång och nickade.
"Då går vi in, Lycka till", sade Mill och de gick mot dörren.

På samma gång de gick, blev Laylas tankar mer och mer oroliga. Någonting måste vara fel.
Det var då hon kom på det- i sista sekunden.
"Protego!" ropade Layla, som ställt sig framför alla och svängt till sidan med sin trollstav. Man kunde se hur ett skimrande skal bildats där Layla fört sin stav innan en grön blixt hade träffat den och trollformeln hade brutits.
Wendy, Leona och Mill hade skrikit högt, Walter hade slängt händerna framför ansiktet, Dilly stod med munnen formad som ett 'O' och Layla hade hoppat undan.
En mörk röst ekade över området.
"Inkräktare."
Walter var den som kvicknade till först.
"Kom igen, fort in i slottet innan vi blir dödade av ett regn av förbannelser!" ropade han.
Samtidigt när de sprang hörde de djupa röster ropa inifrån.
"Va' e de'?"
"Någo' småttingar! Dom fixar vi lätt! Höa, höa, höa!"