Ron and Hermione... in love?!

Alltså blir alltid så glad när jag ser att det kommit ett nytt kapitel. Jag vet att jag alltid säger det men du skriver otroligt!

Asbraaa!

Kap. 10 Lamslagningsbesvärjelsen, stupefy (Rons perspektiv)

Hermione reste sig plötsligt ur fåtöljen. Hennes hår fladdrade i vindslaget, när hon reste sig hastigt. Ron följde henne med blicken när hon gick mot flickornas sovsal. Plötsligt susade ett rött ljussken fram genom rummet. Det träffade Hermione i sidan, och försvann sen lika snabbt som det kommit. Hon föll, och Ron rusade genast fram. Han lyckades precis fånga henne innan hon slog i marken. Vad var det?

"Ron?" Han vände sig om när han hörde sitt namn.
"Harry?" Harry sänkte staven. Hans ansikte bleknade när han fick syn på Hermione. "Jag... Jag visste inte... Förlåt."
"Tja, jag vet inte varför du lamslog henne, men jag tar henne till sjukhusflygeln i alla fall." Han tog henne i famnen, och började gå mot porträtthålet. "Jag... Trodde att hon... v... var en dödsätare." Man såg att han kände sig dum och generad, och han såg ner på sina fötter. "Kan man fråga varför?" sa Ron. "Mardröm" sa Harry.
"Okej." Ron gick ut ur porträtthålet, och Harry följde efter.

Wesley

Jätte bra!!! Ditt ff är bara sååååååå bra!♥♥♥

Du är bäst! Kan inte vänta på nästa kapitel


Bevakar

jätttebra!!!!!!!

Kap. 11 Det röda ljusskenet (Hermiones perspektiv)

Någonting rött, ett rött ljussken, var det sista Hermione såg innan allt slocknade...
Ungefär tre timmar senare...

Hermione började sakta återfå medvetandet. Hon hörde röster, det lät som tre stycken ungefär. Hon stönade, och vred på sig. Allt tystnade, innan någon sa "kolla, hon vaknar." Hon öppnade försiktigt ögonen, och fann sig ansikte mot ansikte med Harry, Ron, Professor Lupin och Madam Pomfrey. "Hur mår du?" frågade Pomfrey.
"Bra..." Ja, det var i alla fall vad hon ville säga. Men orden kom inte ur hennes mun. Det lät mer som "prfoa".
"Är hon okej?" frågade Ron, med en orolig rynkade i pannan. "Jadå", sa Madam Pomfrey. "Hon befinner sig bara i chocktillstånd."

"Poppy, jag måste upp till Dumbledore", sa Remus. Vad gjorde Professor Lupin här? "Jag tar Harry med mig."
"Va? Men professorn, jag vill stanna här!"
"Harry, detta är av yttersta vikt, du måste följa med mig." Harry kastade en blick på Hermione, som nätt och jämt fick fram: "det är okej." Han reste sig och följde efter Lupin, medan hans båda vänner undrade vad han skulle göra hos skolans rektor.

Han hade ju lamslagit en elev, så han skulle kanske få straffkommendering...

En av de bästa ff jag har läst!

Awsome!!!!! Nej men allvarligt hittar inte tillrekligt bra ord *tar up en ordbok*