I will never forget you[SV]

Naw! ♥ Tack! ;D

aaw, vilkt fint kapitel ♥

Brabrabra!

fin överraskning va!?
men det roliga är att jag hade bestämt namnet innan!

RoxDeathley: Tack!

DarkBells - Nej, jag ackar för att du skriver så bra! ♥

DarkBells, jaa ♥
haha :'D

alltså ♥♥♥ på er alla! :'D
jag börjar gråta D: *snyft* jag antar att ett kapitel kommer i kväll! ♥

Ye!

Jag antar att ni får ett kapitel nu..:

Kapitel 3 - Wounded♥

Jag, Benny och Hanna satte sig på våra platser när tumultet hade lagt sig. "Såja..." sa mrs Bennet, eftersom alla inte hade lugnat ner sig. När alla hade det satte hon sig vid katederna och putsade sin glasögon.
"Ja, nu ska vi ha matte..." började mrs Bennet men jag lyssnade inte. Det var något konstigt med Benny.
Han som alltid lyssnar på mrs Bennet hade nu sin uppmärksamhet åt något annat håll. Hanna.
Jag ryste och vände mig sedan mot mrs Bennet.

Efter lektionen sökte Hanna upp mig. "Jag vet att du och Sarah var bästa vänner förut men..." Jag lyssnade inte.
Jag tänkte inte lyssna på någon som försökte ta min pojkvän ifrån mig. "Hej!" Kim och Sarah tittade iakttog mig en bit ifrån, men Sarah gjorde sig ändå hörd. Hon gick fram till mig, medan Kim väntade osäkert på henne.
"Kom nu Sarhs..." ropade Kim efter henne, men Sarah ignorerade henne. Ett hugg i hjärtat. Mitt smeknamn på Sarah använder någon annan. "Varför gör du dig till? Din syster har bara dött!" Sarah flinade elakt mot mig och Hanna tryckte min hand. Jag drog bort handen. Det här var min Sarah, intalade jag mig själv. Var. Men varför kände jag då inte igen henne?
"Du vet inte hur det känns..." viskade jag men Sarah fortsatte bara att flina.
"Jag vill inte ha ett äckligt syskon! De är bar till besvär"" säger hon och en ovanlig känsla brusar inuti mig.
Samma känsla jag har mot Stefan. Hat. Jag vet svagt att Hanna försöker lugna mig. Henne. Oss båda. Men jag får nog.
"Du vet inte hur det känns! Du har bara dig själv och din jävla mamma som måste tas hand om..." Orden, som jag vet kommer få ångra rinner ur mig likt vatten i en törstig strupe. Sarah puttar in mig i hennes skåp. "Du håller tyst..." viskar hon åt mig. För första gången får jag en känsla av... Fara. Sedan händer något som aldrig har hänt förrut. Jag hade alltid varit en av de personerna folk litade på. Som en psykolog. Så därför var alla tacksamma mot mig. Men nu var det jag som behövde en psykolg.
Sarah gjorde något jag inte han uppfatta. Men nästa sekund hade jag en brännande smärta i kinden. Jag höjde förvånat handen till kinden. Sarah vände sig om och började gå mot Kim igen. Hanna tog mig milt men bestämt i sin famn. Jag gav efter och lät henne vara mamman och jag barnet.
Jag kände en smärta i bakhuvudet sedan och jag hörde Hanna mumla några ord. "Herregud..." viskade hon och la handen på den brännande smärtan i huvudet. Reaktionen var omedelbar. Jag skrek. Smärtan var outhärdlig.
Hanna viskade några lugnande ord och hennes hand blev som en salva. Jag lugnade ner mig och jag såg en annan elev hämta rektorn. Benny kom fram till oss och tog mig ifrån Hanna. Och då visste jag, med hans läppar mot mina, att han bara var min. Inte Hannas. Min.
"Vi måste ringa hennes mamma..." Mrs Bennet hade visst kommit fram. "Vem var det som gjorde det?" Och rektorn.
"Sarah Fanning" sa Hanna stelt. Allt blev suddigt. "Är det sant?" frågade rektorn och hans bruna ögon borrade sig djupt in i mina blå gröna. "Ja..." viskade jag. Sedan blev allt svart.

------------------------------------------
Vad tycker ni!?

Braaaaaaaaaa! Ärligt talat, jag älskar den! ♥♥♥♥