Hogwarts bakom kulisserna: Vänskapsprov & oväntade förhållanden

Vi kanke borde sluta med det?

Kapitel 5- Audrey
Efter lektionen i förvandlingskonst ber professor McGonagall mig att stanna kvar i klassrummet. Jag undrar vad jag gjort för fel.
- Jag är säker på att flera av lärarna redan har sagt det här men för att ha varit borta från skolan i två månaders tid så klarade du G.E.T- proven mycket bra. Var det sju utomordentligt och resten över förväntan?
Jag nickar.
- Professorn är faktiskt den enda som har gratulerat mig, säger jag och hon ser lite förvånad ut.
- Där ser man. Hur mår du föresten? frågar McGonagall.
- Bara fint. Jag tänker inte på det lika mycket. Ni får be om ursäkt professorn men jag vill hinna ta en springtur innan det blir mörkt, säger jag.
- Naturligtvis. Du får ha det så bra Ms Goldstein.
Jag nickar och lämnar klassrummet. Cat och Gwen väntar på mig utanför.
- Jag tänkte ta en springtur. Ska någon av er med? frågar jag när vi går upp för trappan till Ravenclawtornet.
Mina vänner kommer med en gång med en massa bortförklaringar och jag skrattar åt dem. När jag bytt skoluniformen mot en gympadress och ett par tenniskor ger jag mig ut i Hogwarts vackra omgivning. Det var Dr. Bradshaw som kom på idén med att jag skulle börja springa. I början tyckte jag att hon var konstig men ju mer gånger jag sprang så roligare blev det. Nu blir jag nästan rastlös om jag inte springer en bit varje dag. Jag springer ner mot quidditchplanen, som äntligen är uppbyggd igen. Planen är full av gröna och blåa figurer som vill ta igen förlorad träningstid. Egentligen brukar lagen inte träna samtidigt men Ravenclaw och Slytherin har haft en hemlig pakt i alla år. Varken Gryffindor eller Hufflepuff får vinna quidditchpokalen. Ingen vet vem som startade pakten men den har fungerat, de flesta år. Däremot upphör pakten när elevhemmen är i final. Då är det blodigt allvar. Jag springer förbi planen och in i skogen. Doften av granbarr och den friska luften är inget jag får känna där hemma. Mormor såg till så att all skog runt omkring vår herrgård högs ner så att alla skulle kunna se vår, enligt henne, vackra trädgård. När morfar dog för elva år sedan flyttade mormor in hos oss och drog med familjen in i en helt ny livsstil. Vanliga fredagskvällar med familjen byttes ut mot lyxiga middagar med andra renblodiga trollkarlsfamiljer som mormor tyckte var passande att umgås med. Så jag passar på att få njuta av den här härliga naturen så länge jag kan. Jag är så inne i mina tankar att jag inte lägger märke till roten som sticker upp ur marken. Jag ramlar och känner hur det bränner till i vristen.
- Fan, säger jag när jag ser att foten sitter fast i roten.
Jag tittar mig omkring. Skogen känns inte lika bra längre. Och naturligtvis glömde jag min trollstav uppe i sovsalen. Jag börjar ropa på hjälp. Ju längre tid som går desto mörkare blir det omkring mig och min röst blir allt hesare av allt skrikande. Vad fan ska jag ta mig till? Det är då jag hör någonting. Någonting som kommer närmare. Jag stelnar till. Vågar inte säga något.
- Hallå? Någon där? frågar en bekant röst.
- Här borta! Jag sitter fast, ropar jag.
Ett ljussken kommer närmare och jag får se att det är Charlie som hittat mig. Han är snabbt vid min sida.
- Jag sitter fast.
Han tittar på roten. Charlie drar av en bit av byxbenet och rullar ihop den.
- Bit i den här. Det jag kommer göra kan göra ont men jag gör det bara för att rädda dig, säger han.
Jag nickar och stoppar jeansrullen i munnen. Charlie plockar fram sin trollstav och ger mig ett ursäktande ögonkast innan han riktar staven mot roten. Bombarda säger han och jag känner hur ont det gör när roten sprängs bort. Men tack vare rullen i min mun kan jag inte skrika. När Charlie har dragit loss mig från roten siktar han ännu en gång staven mot min fot men den här gången säger han Episkey för att fixa såren som upp kom under smällen. Sen lyfter han upp mig i sin famn och börjar gå mot Hogwarts.

vet inte om ni har tänkt på att Charlie har dykt upp i ett par kapitel, sammanträffande?
om ni fortsätter läsa så får ni se!
kommentera, berätta, älska! dela med era vänner så är ni bäst ♥

Awesome *bevakar*

Åh gud vad grymma kapitel, visste att det skulle bli något mellan Audrey och Charlie! Lite kul för min huvudkaraktär i en oneshot jag skrivit heter Charlie : >

Ja, det är nog bäst för alla ;3

Skit grymt kapitel!
Jag bara måste hoppas på ett förhållande mellan Audrey och Charlie, tycker det inte är lika kul när hon är singel ;3

Kapitel 6- Cat
- Vi sa ju att springa är farligt, säger Gwen och sparkar lite lätt på Audreys kryckor.
- Det gjorde ni inte alls, muttrar Audrey surmulet till svar.
Jag skrattar lite. Egentligen kan Madame Pomfrey fixa hennes kraftigt stukade fot genom magi men som straff för att hon inte hade med sig sin trollstav kom hon och Filtwick överens om att låta henne hoppa på kryckor tills foten har läkt.
- Men om vi gjort det så skulle du inte ha lyssnat på oss i alla fall. Det kostar att vara envis, säger jag.
- Borde inte ni gå ner och äta middag? frågar Audrey surt och lägger armarna i kors.
- Om du ska vara på det humöret så tar vi inte med oss någon mat till dig, varnar Gwen.
Audrey ser med en gång mycket snällare ut. Jag skrattar igen och tillsammans med Gwen lämnar vi sovsalen och den skadade Audrey. Vi går förbi ett par förstaklassare som ivrigt pratar med varandra om Halloween.
- Jag kan inte vänta tills Halloween. Det är den bästa högtiden. Fest, sprit, sexiga kostymer och en massa godis. Kan det bli bättre? frågar Gwen.
- Du vet väl att det är lite mindre än två månader kvar tills Halloween är? frågar jag.
Hon suckar och tänker efter lite.
- Men det betyder inte att vi inte kan ha fest för det, säger hon efter en stund.
- Vad menar du?
Vi går ner för den långa trappan. Hela slottet ligger omringat av ett os av mat och min mage kurrar hungrigt. Jag tror att jag känner doften av härliga revben.
- Vi kan ha en maskerad. Typ för att fira att vi alla klarade G.E.T- proven, säger Gwen. Alla klär ut sig, vi fixar härlig musik, en massa godis och naturligtvis en massa sprit. Det blir som vår egna Halloween.
Jag gillar idén.
- Okej. Jag är med, säger jag.
- Härligt. Jag ska bara gå och prata med ett par som vet hur man fixar härliga fester, säger Gwen och skyndar iväg.
Jag himlar med ögonen åt min bästa vän. Hon har vänner till allt. Sprit, preventivmedel, hur man lättast kommer ut ur skolan utan att bli upptäckt. Men det är den Gwen vi alla älskar. Jag kommer in i matsalen och sätter mig vid matbordet. Precis som jag trodde så står det ett stort fat med härliga revben framför mig. Jag tar glatt för mig.
- Hej, säger Mason och sätter sig bredvid mig.
- Hej, säger jag och ger honom en puss.
-Vart är de andra två? frågar han.
Jag biter i ett revben och tuggar snabbt ur.
- Audrey ligger och surar i sovsalen och Gwen stack för att fixa en grej, säger jag.
- Antingen så har min syster blivit uppmärksamhetsberoende eller så börjar hon bli väldigt klumpig, säger Mason och skakar på huvudet.
- Kallar du få missfall för att vilja ha uppmärksamhet? undrar jag och höjer på ögonbrynen.
Han skattar.
- Absolut inte. Däremot pratar jag om det där fina talet hon höll. Det plus att bli buren till sjukhusflygeln kallar jag för uppmärksamhetsberoende, säger han.
- Om du inte var så himla söt så skulle det du just sa göra mig så avtänd, säger jag.
- Jag vet att du älskar mig oavsett vad, säger Mason och stjäl en kyss innan han går tillbaka till Gryffindorbordet.
Jag skakar på huvudet och fortsätter äta av mina revben. Men rätt som det är så kommer Gwen och tar bort min tallrik.
- Jag tänkte äta det där, säger jag.
- Om du vill komma i din maskeraddräkt så borde du hålla dig borta från fet mat, säger Gwen och ger mig istället en tallrik med kokta grönsaker.
- Jag antar att de gick med på ditt förslag om festen, säger jag och biter överdrivet i en böna.
- Jajamen. Fredag om tre veckor! säger hon och ser överlycklig ut.
Jag suckar.
- Tyvärr, jag är upptagen då, säger jag och tar tillbaka tallriken med revben.
- Va? säger Gwen. Men det kommer ju bli terminens fest!
- Fredag om tre veckor är min och Masons årsdag. Vi har andra planer, säger jag.
Hon tittar på mig lite misstänksamt.
- Jag trodde ni blev tillsammans på en torsdag?
Jag ler.
- Vår första kyss var på en torsdag. Vi blev inte tillsammans förrän dagen efter, alltså fredag, säger jag.
Gwen suckar irriterat.
- Visst. Men bara så att du vet, jag hade tänkt klä ut dig till en sexig sjuksköterska, säger hon och stoppar skämtsamt näsan i vädret.
Vi skrattar och jag kastar ett par kokta morötter på henne.

hoppas ni gillar det!
kommentera, berätta, älska! dela med era vänner! ni är bäst ♥

Åh så bra andra planer för den fredagen ja!

Kapitel 7- Gwen
Min fest är plötsligt på alla Ravenclawares läppar. Det nya samtalsämnet i sällskapsrummet är nu mera vad folk ska klä ut sig till.
- Jag funderar på humla. Låter det bra? undrar Jennifer, en femteklassare.
- Om du kan få en humla sexig så visst, säger jag.
Vi sitter vid frukostbordet.
- Varför måste den vara sexig? undrar hon och hennes vänner lyssnar nyfiket.
Jag äter lite av min grapefrukt och tittar sen på dem.
- Det här är inte någon vanlig maskerad. Det är min maskerad och allting med mig är sexigt, säger jag.
Tjejgruppen nickar ivrigt och verkar skämmas över att de inte insåg det förrän nu. Jag ler och fortsätter äta av grapefrukten.
- Gwen, vad ska du klä ut dig till? frågar Evan, en kille som går sista året.
Jag ler lite mystiskt.
- Det är en hemlighet. Men jag lovar, det kommer bli rykande hett, säger jag.
Han nickar gillande och sträcker sig över bordet för att ge Will en gillande klapp på axeln.
- Du har hittat ett riktigt kap. Om jag vore du så skulle jag aldrig släppa taget om henne.
Will ler brett och kysser min tinning.
- Det tänker jag inte heller, säger han.
Jag rodnar. Cat och Audrey slår sig ner. Audrey lägger sina kryckor åt sidan och pustar trött:
- En hel vecka till! Hur ska jag stå ut?
Vi skrattar och börjar mata henne, eftersom hon inte orkar lyfta armarna. Efter frukosten lämnar vi matsalen och går ut till örtläran. På onsdagar börjar vi alltid dagarna med dubbeltimma i örtlära tillsammans med Hufflepuff. Jag bär Audreys väska och hon kommer efter på sina kryckor. Hufflepuff står redan och väntar utanför växthus två. De står i små grupper och pratar glatt med varandra. Alla förutom en kille. En kille som jag inte har lagt märke till förrän nu. Han sitter och lutar sig mot växthuset. Han ser ut att vara lång och väldigt mager. Jag kan se hur hans nyckelben blottas. Killen är blek, som om han vore död, och hans bruna hår och skäggstubb är mörkt och ovårdat.
- Vem är det? Jag har aldrig sett honom.
Mina vänner tittar på honom och Will lägger beskyddande en arm om min midja.
- Jodå, du har allt sett honom. Det där är Jeremy Turner, säger han.
Jag tror inte mina öron. Jeremy Turner?
- Menar du Jeremy Turner som i Hufflepuffprefekt och alla lärares favoritelev? frågar jag.
- Precis. Men han är inte någon prefekt längre. Professor Sprout tog tillbaka hans märke i början av terminen då de kom på honom med att sälja droger till ett par killar i Slytherin, säger Cat.
- Varför relegeras han inte då?
- Han har inget att komma hem till. Hela familjen dog i en olycka. Föräldrar, syskon, mor och farföräldrar. De var på väg till Sverige på familjesemester och Jeremy skulle komma dit så fort han hade sommarjobbat på Ministeriet. Men de kom bara till Danmark då en bil kom och körde in i bussen de hyrt. På två röda sekunder förlorade han hela sin familj. Så de kan inte sparka ut honom.
- Men hur blev han så där? Jag menar, förut såg han ganska bra ut men nu ser han hemsk ut, säger jag.
- Droger. Men låt oss prata om något roligare, säger Will och ryser.
Jag slutar titta på Jeremy. Jag antar att jag inte har det så hemskt ändå. Professor Sprout öppnar till växthuset och alla trängs för att få komma in. Varför vet jag inte. Örtlära är egentligen ett väldigt tråkigt ämne.

kommentera, berätta, älska! glöm inte att dela!

Åzum
Cat's andra planer låter trevliga