Borta som vinden~sorglig

Förlåt att jag inte har skrivit men jag har inte haft internet. Men nu kommer det!

Kap 4

"Hoppsan! Du var visst upptagen." sade jag kyligt och glodde på Leif. Sam hoppade upp från sängen, tog sin väska och rusade därifrån utan att titta på mig.
"Vad gör du här!?" väste Leif.
"Åh, inget särskilt, ville bara hälsa på." sade jag ironiskt och himlade med ögonen.
"Vad är det med dig?" frågade Leif med en äcklad blick på mig.
"Det har då inte hänt något med mig! Men det har hänt en underlig sak med Sophie." Hans ögon smalnade.
"Vadå!?" sade han med ett dåligt försök att inte låta nyfiken.
"Det får hon själv berätta!" fräste jag åt honom och skulle precis vända mig om när jag sa:
"Du gör mig illamående!" Sedan vände jag på klacken och drog.

Sophie´s synvinkel

Tre dagar senare:
Det var en regnig och blåsig dag, och jag frös ända in till märgen. Leif skulle kommit för en kvart sedan. Jag började överlägga om jag skulle gå tillbaka eller inte. Men då ser jag honom komma. Med mössa och allt. Hans kinder var rödrosiga. Även om jag hatar honom, måste jag medge att han var riktigt söt.
"Hej." mumlade han när han kommit fram till mig. Jag nickade kort som svar.
"Vad var det du ville berätta?" frågade han efter en lång tystnad. Jag var tyst en lång stund innan jag svarade.
"Jag är gravid." Leif gjorde stora ögon.
"Är d-du säker?" stammade han.
"Ja, jag är i andra eller tredje veckan nu."
"Är jag ... Är jag pappan?" frågade han och fångade min blick. Jag nickade.
"Förlåt för ... Att jag ..."
"Jag kan inte fatta att du gjorde det!" sade jag ganska argt.
"Förlåt." Viskade han och till min förfäran rann det tårar om hans kinder.
"Är du och Sam ihop?" frågade jag tvärt.
"Nej. Jag ... Gjorde slut igår." svarade han. "För ... Jag älskar dig." Sedan tog han min hand. Jag ryckte förfärat tillbaka. Men efter en väldigt lång stund viskade jag:
"Jag älskar dig med." Sedan kysste jag honom. Han tittade förvånat på mig. Mer sade jag inte. Jag vände mig om och gick.

Cazzandra´s synvinkel

"Hur gick det?" frågade jag Soph, när hon kom tillbaka.
"Bra! Fint. Sam hatar mig säkert, och vad har jag gjort? Jag har kysst idioten Leif Whestham!" Skrek hon och slängde sig ner på en soffa. Jag tittade häpet på henne. "Du gjorde vadå?
"HÖRDE DU MIG INTE!?" vrålade hon. Jag satte mig bredvid henne på soffan.
"Jo, jag hörde." sa jag mjukt och tog bort håret ur ansiktet på henne. Hon blundade och andades långsamt ut. "Förlåt." mumlade hon, fortfarande med stängda ögon. Hon placerade handen på magen. Efter en kort stund, satte hon sig hastigt upp med uppspärrade ögon.
"Vad är det?" frågade jag oroligt. Soph tittade på mig.
"Jag kände just bebisens första sparkar!"

_______________________________________________
Ni har väl inte slutat läsa? För här kommer ännu ett kapitel!!

_____________________________


Kap 5

"Skämtar du?" frågade jag och skrattade. "Du är ju bara i tredje veckan!" Soph stirrade ilsket på mig.
"Inte fan vet jag!" fräste hon. Sedan stelnade hon till och skrattade.
"Vad?" sa jag nyfiket.
"Det var inte bebisen! Det var mitt hjärtslag!" skrattade Soph. Vi bröt ut i ett gapflabb.

Sophie´s synvinkel
En vecka senare

Kära Sophie
Jag saknar dig så! Jag hatar mig själv för det jag gjorde och jag ber dig så mycket om ursäkt! I mitt hjärta finns det ett stort svart hål. Det var där din kärlek satt. Varje gång vi var tillsammans, värmdes mitt hjärta. Nu är där bara kallt. Varje gång jag ser dig, blir jag tillfälligt blind och bedövad. Du är som en ros, som alla tycker mycket om. Du är som en vacker solnedgång som man inte kan slita blicken från. Du är så vacker, så snäll, så modig, så otroligt underbar! Jag älskar dig så mycket Sophie. Jag önskar att du kan förlåta mig!
Om du vill prata, så kom till Vid-Behov rummet klockan sju imorgon.
Jag älskar dig
Leif

Jag stirrade stumt på brevet. Jag kände en tår slingra sig nerför kinden. Var det så han kände? Jag kramade brevet i min hand. Det här var mitt fel! Mitt och ingen annans. Jag kysste Leif, och nu tror han att jag har känslor för honom. Men det har jag ju inte! Eller, har jag det? Ja placerade en hand på magen, utan att egentligen veta vad jag gjorde. Varför kysste jag den snygga idioten!? Jag var tvungen att träffa honom. Jag suckade och styrde stegen mot dörren. Varför behövde han vara otrogen?

Cazzandra´s synvinkel

Jag glodde på mig själv i spegeln. En stor, ful finne glodde tillbaka. Den hade kommit väldigt opassligt. Jag skulle nämligen träffa Huffelpuffs quidditch kapten Ryan Litterly. Klockan var halv sju. Jag hade ganska bråttom. Jag la på ett lager mascara på ögonfransarna och lite läppglans på läpparna. Sedan kom jag ihåg finnen och täckte över den med concealer. Jag satte håret i en slarvig tofs. Jag såg helt okej ut. Till och med snygg. Jag gick ut från badrummet och skyndade ner för trapporna. Jag kravlade ut genom porträttet och fortsatte till vid behov rummet.
När jag kom fram, slöt jag ögonen. Rummet som Ryan Litterly är i Tänkte jag och öppnade ögonen. En dörrport hade visat sig. Jag klev in genom dörrarna. Där inne var det mörkt men mysigt. Jag stängde dörrporten. När jag hade vant mig vid det svaga ljuset, såg jag att han hade dukat upp ett bord med levande ljus och allt. Det fanns även en soffa med en mysig brasa framför. Ryan, som hade suttit på soffan, hoppade snabbt upp och gick fram till mig.
"Välkommen!" sade han pompöst och jag skrattade. Han såg en smula nöjd ut. "Är du hungrig?" frågade han.
"Utsvulten!" sade jag, vilket jag också var. Vi skrattade till igen, och gick och satte oss. Maten såg jättegod ut. Maten på bordet var följande: Potatis klyftor, skivad och grillad oxfilé, vanlig kokt potatis, sallad och honungsöl. Jag älskar honungsöl, så jag kan inte klaga. Vi tar för oss.
"Så, vad tycker du om lektionerna?" frågade jag för att få igång ett samtal.
"Dem är väl.. Okej, antar jag. Jag menar, ingen gillar ju lektionerna med Joanne Simmons, för hon är konstig.." Han kom inte längre. Vi hade nämligen skrattat för mycket.
"Nej! Hon sade att jag var dum i huvudet en gång!" skrattade jag. Ryan kliade sig i huvudet.
"Om jag tänker efter har hon nog sagt att jag är dum i huvudet också." Vi skrattade ännu en gång.
"Du, Cazzandra?" sade Ryan efter en stund när vi satt i soffan.
"Mm?"
"Jag gillar verkligen dig." han tittade mig djupt in i ögonen.
"Och jag gillar dig." sa jag och böjde mig fram och kysste honom försiktigt. Det kändes som att något exploderade innuti mig. Hans läppar mot mina. Jag hade bara känt så med en annan förut. Och han krossade mitt hjärta. När vi slutligen gjorde oss fria kände jag mig yr. Ryan och jag tittade på varandra. Vi började le. Sedan kysstes vi igen.

______________
Bra??

Super bra ♥
*bevakar*

Big ♥ to u all!

Nej nu har jag varit borta så länge! Här får ni ett kapitel till!
__________________________________________________

Kap 6

Leif´s synvinkel

Jag sprang det fortaste jag kunde. Jag var försenad till lektionen i trollformellära. Jag sprang genoom korridoren på andra våningen.
"Fan!" mumlade jag för mig själv när en (alldeles för stor) grupp fjärdeårselever kom gåendes och korsade vägen. Jag ilade emellan dem och fortsatte min språngmarsh.

Sophies synvinkel

"Aresto Momentom!" ropade jag med trollstaven riktad mot den fallande kudden. Det hände ingenting och kudden landade med en duns på golvet. Jag svor irriterat.
"Wingardium Leviosa." mumlade jag och höll kudden upp i luften med hjälp av trollstaven. Jag skulle precis låta kudden falla när Leif rusade in i klassrummet. Med rödflämtiga kinder samtidigt som bröstkorgen hastigt sjönk och steg. Jag hörde kudden slå i golvet med ännu en dov duns.
"Wingardium leviosa!" halvskrek jag och viftade med trollstaven. Utan titta vad jag hade trollat upp i luften vände jag mig om och spanade efter Leffe, nej, Leif. Pang! Jag hade trollat upp en bok i luften och den hade landat på min stortå. Jag skrek svordommar så högt att alla vände sig om och glodde på mig. Professor Flitwik kom vankandes fram till mig.
"Miss Gringer, jag vet att ni har en massa hormoner och så i kroppen på grund av din graviditet", alla tystnade "men du får inte ... utrycka dina känslor genom att säga fula ord!" sade han besvärat. Cazz försökte kväva ett skratt genom att hålla handen för munnen. Flitwik vankade tillbaka till sin plats bakom sitt skrivbord. Det blev en kort tystnad. Sedan började alla att viska till varandra. Och jag visste exakt om vad. Att Sophie Gringer hade en bebis i magen.
___________________________
I hope that was good ♥

Awesome ♥

Ajaj! Har inte uppdaterat på jääättelänge! Tur att det kmr ett kap nu dah!
_________________________________

Kap 7
Cazzandra´s synvinkel
Jag kunde inte sluta skratta. Flitwiks kommentar var det enda sjuorna i Gryffindor pratade om. Jag tyckte ju synd om Soph också men allt var så komiskt. Vi var utomhus på promenad.
"Håll käften med dig!" snäste Soph till. Jag la händerna på munnen och sade kvävt:
"Ånej, döda mig inte miss Gringer! Du har ju så mycket hormoner i dig!" Soph puttade mig så hårt att jag ramlade. Jag gned mig på huvudet men slutade inte skratta. Efter en stund låg Soph bredvid mig. Jag blundade och tog några djupa andetag. Snökullen vi låg på var skön att ligga på. Jag tänkte på Soph som låg här bredvid mig. Jag vände mig om så att jag låg på sidan och öppnade ögonen. Jag tittade på min syster. Underbara, modiga Sophie. Hon vände sig också om så att vi låg mot varandra.
"Jag älskar dig, kära syster." sade jag.
"Jag älskar dig, kära syster." upprepade hon.
"Gillar du kaviar?" frågade jag plötsligt. Vi började gapflabba.
"Nej!" hasplade Sophie ur sig medans vi skrattade. "Vad fick du det ifrån?"
"Ingen aning!" svarade jag.
Åtta månader senare
En glädje så stor att jag nästan sprack befann sig i min mage. Mamma hade precis ringt och sagt att Soph var inne på sjukhuset för att föda sitt barn. Jag skulle bli moster om några timmar! Sophie hade skickats hem för ca fyra månader sedan. Vi hade brevväxlat och jag kände hur jag saknade henne så att det värkte i mig. Jag hade precis tagit farväl av Josef, Chris och Ryan (Sam såg jag inte till) och stod nu vid dörr porten. Jag visste inte hur jag skulle ta mig till Sankt mungos, men Dumbledore skulle berätta allt för mig.
Efter vad som kändes som en evighet kom äntligen Dumbledore.
"Goddag miss Gringer", sa Dumbledore artigt.
"Goddag professorn." sa jag lika hurtigt tillbaka.
"Ska vi inte ta oss något att dricka i Hogsmeade?"
"Men, sir ... ska vi inte ...?" Stammade jag förvirrat.
"Då så! Låt oss gå." Sa han och nästan släpade med mig. När vi hade gått en bit frågade jag försiktigt:
"Sir? Ursäkta att jag frågar, men ska vi inte till Sankt Mungos? Till min syster?" Dumbledore skakade tålmodigt på huvudet.
"Vi ska transfera oss, men ingen får se det!" svarade han. Vi fortsatte gå under tystnad. även om jag visste att han bara menade väl, kunde jag inte låta bli att känna lite frustration. Min syrra låg på ett sjukhus liksom! När vi äntligen var framme vid slutet av byn bad Dumbledore att jag skulle ta tag i hans arm. Jag gjorde som han sade och vi omringades av ett tjockt tryckande mörker. När det kändes som att jag skulle kvävas på riktigt skingrades mörkret. Ja, för vi var på Sankt Mungos.
_____________________________
Hoppas att det inte var några stavfel! Btw, så kmr det bli sorglit lite senare i ficen ;3 Puss på er ♥
_________________________________________
Kap 8

Jag höll Crystal i min famn. Hon var liten och späd, och hade en rosa sparkdräkt. Det var mitt lilla systerbarn. Sophie var överlycklig.
Två veckor senare
"MEN NU FÅR DU VÄL TA OCH GE DIG!? DET ÄR MITT BARN!" hörde jag Soph vråla till mamma.
"MEN DU UPPFOSTRAR HENNE FEL!" vrålade hon tillbaka. Ett krasande ljud - misstänkt likt en porslinstalrik - hördes och sedan smällde ytterdörren igen. Jag suckade och dunsade ner på sängen.

Sophie´s synvinkel

Jag sparkade till en plåtburk. Crystal var hemma hos Leif. Jag närmade mig mugglar tågstationen som vi bor nära. Jag gick upp på den skamfilade perrongen. 17 minuter innan tåget mot Leif kom. Jag tog upp min mugglartelefon och ringde Cazz.
"Hej Soph!" sa Cazz när hon svarade.
"Kom till tågstationen! Det är ingen här så du kan transfera dig."
"Okey!" svarade Cazz och la på. Jag väntade i tre sekunder. Sedan dök hon upp. Jag sprang fram och kramade henne.
"Hej Soph." viskade hon.
"Jag älskar dig." viskade jag tillbaka. Men helt i kramen stelnade Cazz till. Släppte taget. Jag vände mig om och såg vad hon stirrade på. Tre killar kom gåendes. De tre killar som mobbade mig under hela fyran, femman och sexan. Och det var någon som gick hand i hand med en av dem. En tjej med brunt hår och en grön mössa. Sam. Jag kollade upp på tavlan. Två minuter kvar. Killarna pekar åt vårat håll och springer mot oss. Jag backar. En av killarna slår ner mig. Jag börjar blöda på hakan. Cazz håller i min jacka. Jag ställer mig upp på skakiga ben.
"Nämen det var länge sedan, lilla Sophie!" sade den killen som slagit ner mig. "Hur är det med ungen?" Jag backar ännu mer.
"Hur mår du själv? Ditt jäkla äckel!" säger jag hånfullt. Killarna går fram mot mig, samtidigt som jag backar. Sam står vid sidan om. Ser besvärad ut. Jag backar och backar. Står vid kanten av perrongen. Jag ser tåget komma långt där borta. Killarna backar lite. Jag börjar flytta fötterna lite så att jag står stadigare. Men då snavar jag. Ser Cazz tappa greppet om jackan, börjar skrika när jag faller ner på perrongen. Samtidigt som tåget kommer.
_________________________________________________
Ni fick en extra

Väntaväntavänta omg nej :'(
Skitbra, men sorgligt :'( ♥

Jätte bra, nya läsare. Bevakar

Bra!!!

Not bad

Jag lägger upp ett till kap nu! Men nu till en annan sak. Jag har lite idé torka. Kan någon fin mugglis hitta på en ny person? Skriv personligheter och egenskaper och utseende och så..

Tack för era fina komentarer!

______________________________

Kap 9

Jag skrek. Jag hade kastat mig ner på alla fyra och försökt fånga upp Sophie. Jag hade fått blod i ansiktet kände jag nu. Kanske inte bara blod. Tanken gjorde så att jag fick kväljningar. Jag spydde på det förbaskade skit tåget. Jag ömsom spydde, ömsom skrek och grät. Tills en människa lyfte upp mig och försökte få kontakt. Jag såg att det var en kvinna men ansträngde mig inte för att prata. Jag spydde igen och antog att hon fick på sin jacka. Men jag brydde mig inte ett skit. Sophie, min Sophie var död. Hon hade blivit krossad av ett tåg! Och folk tänkte tanken att försöka ta kontakt med mig!? Sophie skulle hållt med mig. Vad skulle mamma säga? Om det sista hon och Soph gjorde var att bråka? Jag tvingade mig tillbaka till nuet.
"Hallå?" frågade kvinnan mjukt.
"Mm." sade jag hest. Mina ben började skaka och kvinnan hjälper mig till en bänk.
"Hur mår du?" frågade hon.
"VAD TROR DU!? JAG HAR PRECIS SETT MIN SYSTER BLI KROSSAD AV ETT TÅG! HUR TROR DU ATT JAG MÅR!?" vrålade jag. Och med den kraftansträgningen svimmade jag.
När jag vaknade låg jag i en varm och skön säng. Jag tittade mig omkring och såg att jag var på Hogwarts igen. Hos madam Pomfrey. Jag antog att sportlovet var slut och någon förflyttat mig medan jag låg avsvimmad. Bilder dök upp i huvudet. Idioterna som slår ner Soph. Mina fingrar råkar släppa jackan. Sophie faller ner på spåret och krossas av tåget. Jag får ångest. Riktig ångest. Just som jag satte mig upp för att springa ut ur rummet, ser jag Leif komma in på sjukhusflygeln. Jag rusar fram till honom. Han kramar om mig. När vi släpper varandra ser jag att han har Crystal i en sele på magen. Jag ser också att Leif gråter. Några ensamma tårar slingrar sig ner för mina kinder också.
"Jag älskade henne." viskade han grötigt.
"Jag också." viskar jag tillbaka. Vi kramar om varandra igen och står så ända tills Dumbledore kommer in genom rummet.
"God kväll miss Gringer." Säger han och bugar sig. Jag bara nickar.
"Vi måste talas vid." fortsätter han och pekar mot dörren.