LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara såg upp på Daeron och log och lite av den ilska hon kände försvann.
"Jag hoppas det." sa hon artigt och de följdes åt till terrassen. Det var en underbar kväll ljummen och stjärnklar. Tamara gick fram till räcket, hon andades tungt och knogarna vitnade då hon knöt dem om räcket för att kontrollera den ilskna hon kände. Helst skulle hon vilja kasta något, skrika, men nej hon var mer uppfostrad än så. När ilskan slutligen lugnat ner sig vänder hon sig till honom. "Tack för du räddade mig därifrån." sa hon leende utan att avslöja varför hon var arg eftersom han säkert som alla andra tyckte att hennes plats var i hemmet.

Daeron följde efter Tamara ut på terassen och betraktade henne tyst då hon ställde sig vid räcket. Hon var tydligt upprörd, och Daeron misstänkte att det hade något med det att göra att hon lämnats utanför av Elrond. Han mindes att det inte funnits en ända kvinna med i Ringets brödraskap förra gången.
"Det var inget. Hur kommer det sig att du blev riddare?" frågade han och lutade sig mot terassen medan han rullade runt innehållet i sitt glas. Rivendell såg magisk ut i månskenet och han drog på munnen. Det var den mest romantiska scen Daeron kunde tänka sig.

Hon ser på honom och drar ett djupt andetag av den ljumma kvällsluften. "Min far är smed i vår by och eftersom jag bara har tre yngre systrar och vi inte har några andra manliga släktingar och mor inte kunde föda fler så blev jag upplärd i yrket." börjar hon och fortsätter.
"Ja, jag blev mycket stark av det arbetet. Och en dag blev det ett anfall av vår by. Jag grep ett av de färdigsmidda svärden och gav mig in o striden. Tydligen hade jag talang och kom sen in på riddarskola." sa hon leende ty hon var stolt över det.
"Jag och Eowyn är de ända kvinnor som kan hantera vapen. Hon får ju det på grund av hennes börd, men folket accepterar inte mig.. Jag är för okvinnlig." avslutar hon det. Hela argt.

Daeron lyssnade intresserat. Han hade aldrig hört om något liknande, men var mäkta imponerad. Till det sista skrattade han och lät blicken glida över hennes klänning.
"Ingen skulle kunna kalla dig okvinnlig om de såg dig nu", sade han och vände blicken åter mot utsikten. Han hade aldrig svingat ett svärd; de var för klumpiga och tunga i hans smak. Daeron förlitade sig på sin snabbhet, och med den krökta kniven han bar vid bältet var han dödlig. Men helst använde han sin magi, eller sina nävar. I ett slagsmål kunde han trots allt inte dra fram staven.

Hon ler lätt och känner sig konstig när han granskar henne, men skakar på huvudet. "Det är det jag menar. Nu ser jag kvinnlig ut och behandlas som en. Jag behandlas som någon som inte kan eller vet något." sa hon och vände bort blicken från honom ut mot den vackra utsikten. Hon kunde läsa och kunde en mängd språk, hon var skicklig med svärd och duktig i strid. Men ändå blev hon behandlad som de andra kvinnorna som betedde sig som okunniga saker som bara brydde sig om sitt utseende.
Hon vände sig åter mot Daeron och såg på honom. "Jag vill inte bli behandlat som något smycke man kan behaga göra vad man vill med. Jag vill fortsätta med det jag gör och.....ja därför tänker jag aldrig gifta mig. Jag tänker inte sätta mig under någon, eller bli tvingad att inte göra det jag vill." sa hon bestämt.

Daeron lyssnade och försökte ta in informationen. Han förstod plötsligt varför Elrond valt henne för uppgiften. Sauron skulle kanske överse en kvinna, och det att hon så villigt accepterat uppgiften som antagligen skulle döda dem bevittnade att hon ville bort från sitt liv. Och nu berättade hon själv om allt det, om sin självständighet som kunde få henne att överleva färden.
Daeron nickade och tömde sitt glas.
"Om vi lyckas med det här kommer du inte att behöva. Om inte... Jaa, inte då heller." Daeron hade tänkt säga det glatt, men lyckades inte riktigt. Han ville inte dö, inte n. Han tyckte om sitt liv, eller det var det han intalade sig. Någonstans djupt inne saknade han något mer, något meningfullt, men det skulle ta länge innan han vågade medge det.

Tamara tystnar och nickar medveten om att hon har pratat mer än vad hon borde. Vad brydde han sig om hennes liv. Varför berättade hon något ens?
"Förlåt." sa hon och sänkte blicken. "Jag ska inte besvära dig." sa hon tyst och vände åter bort blicken. Hon visste hur män var, och de ville att hon skulle bara vara tyst och lyssna. De ville ha någon att beskydda och visa upp, men de ville inte lyssna på ens åsikter eller pladder.
"Jag vet inte jag." sa hon och ryckte på axlarna. Henne gjorde det henne egentligen detsamma om hon var död eller levande.
Hon hade egentligen inte någon utom fadern. Modern hade förskjutit henne, och ville inte veta av henne. Småsystrarna fick hon inte träffa och då var det bara fadern kvar.
Den som hon älskade, den som först var upphovet till allt, som hade stöttat henne under allt.
Solen höll på att gå ner och hon blickar in i den, egentligen skulle det vara en perfekt scen för romantik. Precis som i en av de fåniga böckerna modern tvingade henne att läsa.

Daeron log snett och rätade på sig.
"Du har inget att be förlåt om. Jag lägger helldre mitt liv i dina händer än i någon annan kvinnas, hur kvinnliga de än är." Han kastade en blick mot dörren och märkte att de andra började ordna sig runt bordet.
"Jag tror vi borde återvända in", sade han och gjorde en gest mot dörren. Av vana höll han dörren uppen åt henne och drog på munnen. Kanske han borde sluta göra det, att hon inte trodde att han tog henne för ett tarvligt fruntimmer?
Daeron satte sig på en av de lediga stolarna bredvid Elrond. En stol hade reserverats åt Tamara på andra sidan av honom, och Daeron kastade en blick på den unga alvkvinnan som placerats bredvid honom. Han hade aldrig förr legat med en alv, tänkte han med ett leende och lyssnade på Elrond, då han välsignade maten.

Hon ler åt honom som svar och nickar och suckar. Ja, det var väll bäst att gå tillbaka och ville de ha henne som en dam så skulle de få det. Hon skulle vara så artig och kvinnlig hon förmådde, hon kunde det om hon ansträngde sig.
Hon gick in då Daeron höll upp dörren åt henne och hon hoppades för hans egen skull att detta inte skulle ske ofta.
När hon kom in och satte sig ställde den unga alvmannen genast sig upp och drog ut och sköt in stolen då hon satte sig.
"Min dam er skönhet är övervälldigande." sa han och kysste hennes hand innan han satte sig och hon rodnade dupt som brukligt var. Dock var allt fejk, men det tycktes han inte märka.
"Er vänlighet saknar grönser min herre." ler hon mjukt och talar med låg röst som hennes mor hade lärt henne.

Daeron tog av maten och såg med ett smugleende på Tamara. Trots alla hennes ord uppförde hon sig nu som den kvinna hon inte önskade vara.
"Ni ska ge er av imorgon och allt som ni behöver har redan förts till era rum", sade Elrond, men alverna verkade inte lyssna på honom. De hade godkänt hans val av förkämpar, och fokuserade nu på maten och sällskapet.
"Var ska vi börja?" frågade Daeron och kastade en blick på Tamara för att se om hon lyssnade.
"Rid mot norr och lyssna på värdshusen. Lorder som börjat tråna efter makt, förvånande vinster på krigsfelt och liknande kan leda er till ringarna." Daeron tyckte sig minnas att Elrond hade en av dem, men han sade ingenting. Det var förståeligt att Elrond inte erbjöd sin att vara den första att förstöras.
Elrond började diskutera med en äldre alv, och Daeron vände sin uppmärksamhet mot alvkvinnan. Hon hette Ilja, och det var hennes far Elrond talade med. Hon hade uppfostrats i hans hem och fick aldrig ge sig ut utan någon som övervakade henne. Daeron talade glatt med henne genom middagen och trots det hon sagt om sin stränga far märkte han att Ilja brann av längtan att göra något upproriskt. Daeron försökte gömma sitt leende. Han kunde kanske hjälpa med det.