Caroline, Mitt Perekta Liv - Förstört?

För nu har jag redan börjat .

Ok! 8D

Jättesuperdupermegaawesomebra, känn dig verkligen bevakad! 8D

Awsome kapitel! ♥

Suuuuuper!

Bra!!!!

Amazing *bevakar*

Ni är helt enkelt bäst! Jag visste inte att det skulle vara någon som skulle orka läsa den här ff;en! ♥

Kapitel. 4
Sanningen

”Och sedan... Sedan var gubben bort...” avslutade Caroline och tittade på sin pappa för att de om han tagit något av det här på allvar, men såklart han hade. Hans dotter hade just halvförlorat sin mamma, inte talat med kuratorn och hade aldrig förut bett om att få prata med honom förut. Så det här var allvarligt.
”Jag vet faktiskt inte alls vad det där kan ha handlat om” började Erik, men insåg av Carolines upprörda blick att det var dags för sanningen. ”Du är inte en vanlig tjej, Caroline. Och det där var inte en vanlig dröm heller. Du är en häxa, och jag är en trollkarl. Din mamma var en vanlig människa – en mugglare...”
”Du skojar, eller hur?” Caroline andades häftigt och visste inte vad hon skulle säga, för hennes pappa hade den där allvarliga minen som gjorde det svårt att föreställa sig att han skulle skoja. Och om hon nu var en häxa och han var en trollkarl, är de båda onda då? Som i böckerna?
”Nej, jag är ledsen att jag inte sagt det här förut, men nej. Du är en häxa, lika mycket som jag är en trollkarl” sa Erik. ”Och egentligen skulle du gå på Hogwarts nu, om jag berättat sanningen till dig. Men Dumbledore visste såklart att jag inte gjort det och skickade drömmen som en påminnelse till mig”.
”Okej. För det första, Hogwarts? För det andra, Dumbledore?” frågade Caroline, men förstod snart att det var mycket mer än så som hon inte visste om. Så hon bara skakade på huvudet utan att vänta på svar, för att ställa den viktigaste frågan. ”Så kan jag trolla?”
”Ja. Det kan du” Erik sa det kort och visste exakt vad som skulle hända, men det var för sent – Caroline hade redan sprungit till sitt rum och slängt igen dörren efter sig. Han kunde ju inte klandra henne, han skulle nog vara lika arg som henne om han varit hon.
”Caroline? Caroline?” ropade Erik efter sin dotter, även fast han visste att hon inte skulle kom ut igen på ett tag. Men till sin förvåning kom hon till första ropet. ”Caroline... Jag vet att det här inte var som du väntat dig, men nu har jag sagt det. Vad vill du veta?”
”Om vi är häxor, varför är vi inte och ”förtrollar” mamma just nu?” Caroline snäste ut det, och tittade anklagande på sin pappa. ”Om vi är häxor, varför blev min mamma sjuk? Förtrollade du henne så att hon skulle bli sjuk, för att ni hade skilt er?”
”Nej, nej, nej! Du har missförstått allt, din mamma är inte en häxa – och vi skulle kunna hjälpa henne. Men vad skulle vi säga till alla som kommit för att hälsa på henne – medans hon var sjuk? För du måste väll förstå att man inte kan gå runt och säga att vi är häxor och trollkarlar till vem som helst heller!”
”Nej... Nu går jag till mamma” sa Caroline och störtade iväg mot dörren. Hennes pappa sprang ikapp henne och drog in henne i huset igen – han var tvungen! Han kunde inte låta henne gå.
”Caroline, vi kan inte göra något åt din mamma längre. Och jag vet att det här är det sista du vill höra just nu, men du vet att du kan ’börja om’ på Hogwarts. Och att vi kan flytta härifrån om du vill” Erik försökte få Caroline att förstå att det här också kunde visa sig vara något bra. Men Caroline gick inte på det, och varför i hela världen skulle de vara häxor/trollkarlar? Erik älskade – eller hade älskat – Karin, han skulle gjort något om han kunde trolla – det visste Caroline.
”Det här är inte sant! Du driver med mig” Caroline sprang till sitt rum och slängde sig i sängen. Sedan var hon för utmattad för att resa sig upp när Erik kom in, och hon somnade.

”Caroline Stewart! Lyssna på din pappa! Du vet att han har rätt, du måste bara lite på honom”
”Caroline, gumman. Du vet att jag älskar dig, men du måste lyssna på din pappa för en gång skull. Han kan ha rätt om att du behöver en ny start”
”Jag vet att det låter töntigt när jag säger det, men du måste lyssna på dina föräldrar. De vet vad som är bäst för dig”
”Lyssna på din pappa! Lyssna på din fader! Lyssna! Tro! Gör!”

Caroline vaknade upp svettig och med ett hårt bultande hjärta. Hon kollade på klockan och såg att den inte var mer än lite över 10 på morgonen.
Hon gick till sin pappa som fortfarande satt i vardagsrummet.
”Jag är ledsen pappa. Jag vill inte flytta, men jag vill börja leva som jag egentligen skulle leva – jag vill börja på Hogwarts. Men först måste du berätta vad det är”

Bra!!!!