Hogwarts bakom kulisserna- eldwhiskey och quidditch

Kapitel 6- Gwen
– Gårkvällen var väldigt intressant. Vad händer ikväll? frågar jag och tittar på mina nymålade naglar.
Den blodröda färgen får mina långa fingrar att se ännu blekare ut. När jag var liten brukade min pappa alltid säga att jag har en musikers fingrar. Trots det så fick jag aldrig något instrument. Jag antar att vi inte hade råd. Med en arbetslös pappa och en sjukskriven mamma samt två småsyskon blev det inte så många inkomster. Värre blev det när… nej jag ska inte tänka på det nu.
– Det är fredag. Någonstans borde det bli fest, säger Cat och bläddrar igenom en av våra skolböcker.
– Casper sa att ni är mer än välkomna ner till oss, säger Audrey som letar igenom sin koffert efter någonting att ha på sig.
– Oss? Du har träffat den här killen i vadå? 18 timmar? Och du beter dig som om ni är tillsammans, säger jag och höjer på ögonbrynen.
Audrey rodnar.
– Okej, jag vet det låter så dumt men det är något speciellt med den här killen. Jag får fjärilar i magen varje gång jag ser honom, säger hon.
– Lite skillnad från Mason som får ont i käken, säger Cat.
Audrey kastar en klänning på henne.
– Jag har fortfarande inte förlåtit dig för det där, påminner hon och ler.
Jag skrattar och går fram till fönstret. Sätter mig på fönsterkarmen och öppnar fönstret. Ur fickan plockar jag fram min tändare och en cigg. Den silvriga zippotändaren skiner i det sista av dagens solljus. Samtidigt som jag tar ett bloss tittar jag ut genom fönstret. Utsikten ifrån Ravenclawtornet är den bästa på hela skolan. Man kan se örtlärans trädgård, quidditchplanen, den förbjudna skogen och skolgården. En magisk plats.
– Delar du med dig? frågar Audrey.
Jag tittar förvånat på henne men ger bort ciggen.
– Du har superdåligt inflytande över mig Gwendolyn Baker men jag älskar dig ändå, säger hon och pussar mig på kinden.
– Audrey, har du druckit? frågar Cat borta ifrån sängen.
Audrey måttar med tummen och pekfingret. Vi skrattar. Jag har skapat ett monster. Audrey och jag delar på ciggen och sen stänger jag fönstret. Säger till de andra att jag är rastlös och behöver gå runt i korridorerna lite. Det är tomt. Alla verkar vara i sina sällskapsrum. Jag går omkring med händerna i mina jackfickor. Tändaren är kall mot mina fingrar. Jag plockar upp och tittar på den. Det är nästan så att jag kan se mig själv i den blanka ytan. Jag sätter mig på en bänk och blundar.
Framför mig ser jag hur jag går igenom vårt lilla hus. Annabeth och Timothys leksaker ligger utspridda på golvet men det är tyst. Mamma syns inte heller till, så jag är nog ensam hemma. Men det är någonting som låter ifrån vardagsrummet. Ett gnisslande ljud. Jag ställer mig framför den frostade dörren och drar den åt sidan. Paniken kommer flygandes och jag öppnar ögonen igen. Jag andas snabbt och tungt.
– Du vet väl att det är mitt jobb att få dig att andas så tungt, säger en röst till höger om mig.
Jag vrider på huvudet och tittar rakt in i ögonen på Brighton. Jag lägger tillbaka tändaren i fickan och går kaxigt fram till honom.
– I dina drömmar, säger jag.
– Varenda kväll, kontrar han.
Jag lägger armarna i kors och tittar på honom.
– Som du vet så tänker vi ha en liten fest nere hos oss ikväll. Vad säger du om att komma dit och umgås med mig? frågar han.
– Kanske, kanske inte. Jag har lite andra idéer om hur jag ska spendera kvällen och att gå på fest är inte med på listan, säger jag.
Brighton ställer sig närmare mig. Han lägger en hand på min haka och lyfter försiktigt upp mitt huvud.
– Vad sägs som att bara umgås du och jag? frågar han och lutar sig mot mig.
– Kanske, kanske inte, säger jag med hans läppar millimeter från mina.
Brighton ler sitt självsäkra leende. Men precis när jag är på väg att kyssa honom backar han undan.
– Om du fortfarande är lika på ikväll kan du väll möta mig vid quidditchplanen klockan tio, säger han och går leende iväg.
Jag står ensam kvar. Det börjar kännas löjligt efter en stund och jag går tillbaka till sovsalen. Cat och Audrey håller på att göra sig i ordning när jag kommer in.
– Hej, det är bäst att du byter om. Vi ska dra snart, säger Audrey och drar på sig ett par tajta jeans.
– Jag följer inte med. När jag gick runt i korridorerna mötte jag Filtwick och då kom jag på att jag ligger efter med den där uppsatsen som ska in snart, säger jag och börjar rota i min väska.
– Jaha. Men kan du inte göra den imorgon? frågar Cat.
– Nej jag vill få klart den. Dessutom blir det nog lättare om jag får sovsalen för mig själv, säger jag.
De nickar. Så fort de har klätt på sig ger de mig en kram och går iväg. Jag lägger mig på mage i sängen. Ozzy hoppar upp och lägger sig bredvid mig.
– Vet du vad Ozzy? Ikväll är jag törstig.

nej men gud vad bra, det får inte vara slut. MORE MORE MORE MORE ♥

Grymt bra alltså. Längtar efter en fortsättning som vanligt haha. Känns som Gwen kommer bli våldtagen D:

Sjukt duktig är du.
jättebra

Shit vad Awesome!!! ;D Längtar efter mer!!!

Kapitel 7- Audrey
Casper står och väntar på oss vid ingången till fängelsehålorna.
– Hej, säger han och kramar om mig.
– Hej, säger jag och andas in hans after shave.
Den luktar gott. Sött på ett manligt sätt. Vi går långt ner i fängelsehålorna och stannar framför en stenvägg.
– Grindylogg, säger Casper och ur stenväggen bildas en dörr.
Slytherins sällskapsrum är avlångt och stenväggarna är läskigt gröna av lamporna i taket. Det är fullt med folk i rummet. Inte bara folk ifrån Slytherin utan även från Hufflepuff men inte någon från Gryffindor. Alla dricker ur gröna pappmuggar och verkar ha superroligt. Någon verkar ha kommit på ett sätt att få in internet på skolan för ur en cd-spelare spelas det en blandning av systrarna spök och mugglar rock.
– Känn er som hemma, säger Casper och ger oss varsin mugg.
Jag och Cat skålar med varandra och dricker. Låt mig säga att whiskey verkar vara populärt på Hogwarts. Cat blir iväg dragen av ett par killar som hon känner och lämnar mig ensam med Casper. Vi sätter oss i en av de stora, gröna sofforna. I taket har någon målat Slytherins vapensköld.
– Vad tänker du på? frågar han och lägger sin arm runt mina axlar.
– Att jag har gått nästan fem år på Hogwarts och jag har aldrig varit i någon annans sällskapsrum än mitt egna, säger jag.
– Skönt att höra, säger Casper och ler.
Jag lyfter ett ögonbryn.
– Skönt att höra? Det är då du ska svara ”Jag har aldrig heller varit i någon annans sällskapsrum än mitt egna”, säger jag.
Han skrattar och tror att jag skojar. Men jag är seriös och när han inser det slutar han skratta.
– Jag lovar att jag inte har varit i någon annans sällskapsrum. Men jag skulle gärna vilja gå in i ditt, säger han och kysser min tinning.
Jag fnissar. Det är kanske inte bara jag som värmde upp innan jag gick hit. Plötsligt stängs musiken av. Vi hoppar upp hur soffan och tittar bort mot ingången.
– Åh nej, suckar jag.
Mason och hans vänner går ett par steg till.
– Vad gör du här? Det är en privat fest, säger Casper.
– Jag vet och vi ska inte stanna. Jag kom bara förbi för att be om ursäkt för att jag slog dig, säger Mason. Det var dumt och om min syster tycker om dig, så är du okej.
– Tack, det betyder mycket, säger Casper och räcker fram handen.
Mason skakar den.
– Men om du på något sätt gör henne illa så kommer jag att slå ihjäl dig, säger han och ler.
Jag skrattar.
– Låter rättvist. Var det allt du ville? frågar Casper.
– Inte precis. Jag kom också för att hämta min flickvän, säger Mason.
– Jag hoppas att det är mig du pratar om, säger Cat och dyker upp vi hans sida.
Han skrattar och de går hand i hand ut ur rummet med Masons vänner efter sig. Musiken startas och festen fortsätter som om inget har hänt. Vi sätter oss ner igen.
– Vad gjorde vi innan min bror kom och störde? frågar jag och dricker lite till.
– Inget särskilt. Jag hade bara tänkt göra såhär, säger Casper och kysser mig.
Jag sätter mig gränsle i hans knä, utan att avbryta kyssen.
– Skaffa ett rum! ropar någon och vi slutar kyssas.
– Jag har en säng, viskar Casper.
– Led mig dit, säger jag och vi skrattar.
Han lyfter upp mig i sin famn och bär in mig i en sovsal och stänger dörren med sin fot. Jag himlar åt hans försök i att vara romantisk, inte riktigt min grej när jag är full. Casper lägger ner mig på det smaragdgröna överkastet och ställer sig i armhävningsposition över mig. Jag lägger mina armar runt hans hals och lyfter mig uppåt så att jag kan kyssa honom igen. Vi kysser varandra i flera timmar innan dörren öppnas och någon rusar in.
– Vi är lite upptagna, säger Casper.
Jag fnissar.
– Hörni, det brinner på quidditchplanen, säger killen och går iväg.


Ni är bäst, fortsätt kommentera! vill höra allt som ni tänker på angående storyn! ♥

SuperAwesome!!!

Undrar varför det brinner på quidditchplanen... ;D

NEJ NEJ NEEEEEEEEJ.
Jag visste att något dåligt skulle hända. DD:
Gwen kommer få ärrskador och ändra på sig och få minnen för livet. Känns det som, haha jag ska sluta ge dig dumma idéer. ;/

Skriv mer i stället, för det är jättespännande.
Och man får faktiskt inte sluta så. D:

Kapitel 8- Cat
Vilken syn. Lågorna reser sig upp mot den nattsvarta himlen och slickar i sig den stora quidditchplanen. Alla lärare står i sina pyjamasar och försöker släcka elden med Aquamenti. Även vissa elever, som inte har drabbats av chock, hjälper till.
– Det är hemskt, säger jag till Mason och huttrar.
I den lite kyliga höstkvällen värmer inte mitt tunna linne så himla mycket.
– Jag vet men det kommer bli bra igen, säger Mason och tar av sig sin munkjacka och tar på mig den.
Jag ler. Är jag den lyckligaste tjejen eller vad? Elden ger tillslut upp och snart syns inte en enda gnistra. Man kan inte heller se så mycket av quidditchplanen som nu är halv. Det är en sorlig syn. En riktigt sorlig syn.
– Vad tror du hände? frågar Mason.
Jag skakar på huvudet. Jag har ingen aning.
– Åh nej! hörs ett skrik och alla vrider på huvudet.
Gwen kommer springandes. Hon tittar med stora ögon på uppståndelsen.
– Vad har hänt? frågar hon och ställer sig bredvid oss.
Vi rycker på axlarna. Jag tittar, precis som alla andra verkar göra, på Gwen och harklar mig. Gwen tittar oförstående på mig.
– Vad är det? Har jag någonting i ansiktet? frågar hon och börjar känna efter.
– Frågan är vad du inte har, säger Mason och tittar upp ifrån och ner på Gwen.
Jag armbågar honom i sidan och han kvider till. Det är då Gwen förstår vad vi menar. Men hon verkar inte så bekymrad över att stå inför hela skolan i klädd svarta spetsunderkläder, som nästan visar mer än de döljer, och en leopardmönstrad sidenkimono.
– Jag hade precis gått och lagt mig när jag hörde uppståndelsen, säger hon och ler.
– Du kunde hört av dig så kunde vi gjort sällskap, säger Brighton som går förbi med sitt gäng efter sig.
– Jag skulle hellre sova med Cats uggla Ethel än med dig, ropar Gwen efter honom.
Audrey kommer fram till oss. Om jag tyckte att Gwen såg hemsk ut så tar nog Audrey priset. Hennes läppglans är utsmetat, håret är rufsigt och kläderna är skrynkliga. Vad håller mina vänner på med?
– Filtwick sa att vi ska gå tillbaka till sovsalen. Lärarna ska prata om hur vi ska gå vidare tidigt imorgon, också får vi höra vid frukost, säger hon.
Jag ger Mason en hej då puss och går sen upp till sovsalen tillsammans med Audrey och Gwen. Ingen av oss säger så mycket. Inte ens örnen ställer någon fråga utan öppnar bara dörren åt oss. Jag antar att alla har annat att tänka på än vilket av hönan och ägget som kom först.
– Vem skulle göra något sådant här? frågar jag när vi kryper ner under respektive safirblåa täcken.
– Kan vi sluta prata om det? Jag behöver min skönhetssömn, säger Gwen och släcker sin lampa.
Audrey och jag möts med våra blickar över Gwen och vi nickar. Sen släcker vi också våra lampor. Men jag sover dåligt. Vaknar flera gånger under natten och när det är dags att gå upp är jag allt annat än utvilad. Vi klär på oss våra kläder under tystnad och går sen ner till stora salen för att äta frukost. Där är det allt annat än tyst. Alla viskar och frågar varandra om vad de tror hände. Vi sätter oss vid vårt bord och börjar äta. Jag hinner ta ett bett i min rostade macka innan Dumbledore börjar prata.
– Ni alla är säkerligen mycket nyfikna över hur det kommer sig att quidditchplanen mystiskt började brinna sent igår kväll och mina kollegor och jag tog oss i morse en liten promenad för att se hur det såg ut i dagsljus och jag kan ärligt säga att det är illa. För att kunna laga byggnaden måste även den sida som inte brann upp igår rivas. Detta är för er säkerhetsskull men det betyder dock att det inte blir någon mer quidditch förrän förhoppningsvis till våren, säger han.
Protester hörs ifrån lite varstans av salen. Dumbledore höjer handen och protesterna försvinner.
– Jag vet att det inte är roligt men vi är tyvärr tvungna, säger han.
Då öppnas dörren och professor Snape kommer in. Han går med långa, snabba steg och hans svarta mantel svänger runt hans ben. Professor Snape går fram till Dumbledore, viskar i hans öra och lägger något i hans hand. Sen sätter han sig bredvid professor Sprout vid lärarbordet.
– Professor Snape som har gått ett extra varv runt planen och hittade ett föremål där branden startat. En tändare, säger Dumbledore och håller upp den.
Jag slutar att äta och bara tittar på den silvergråa tändaren. Audrey tittar också. Även Gwen tittar men inte av samma orsak som oss andra. I ögonvrån kan jag se hur hennes hand sakta glider in i fickan och hon svär tyst för sig själv.
- Om någon skulle känna igen den här tändaren så vet ni vart mitt kontor finns. Njut nu av er frukost, säger Dumbledore och sätter sig ner vid bordet.
De fortsätter att äta av sin frukost och prata om vem tändaren kan tillhöra. Skillnaden mellan dem och oss? Vi har tappat matlusten eftersom vi vet vem tändarens ägare är.

Fortsätt med de ni gör, ni är bäst! ♥

Sepe, så kan du inte sluta. D:
Du kan inte sluta någonstans - I need infinite chapters!

Gud så bra, undrar hur det går för Gwen nu, haha utskällning på hög nivå och om hon berättar för Dumblehumble så lär hon väll bli relegerad för att hon röker och för att hon tände eld på quidditchplan x)