The Horror of Switching Spells

Här kommer nästa kapitel Tack till alla som kommenterat:

Kapitel 2 :


“Lily. Lily, snälla vakna! Tramptass!?” sa en mörk röst någonstans långt borta. Jag stönade och vägrade att öppna ögonen.
Det var så mycket skönare här i mörkret. Så..tryggt. Som hemma.

“Lily! Merlin, vad är det med henne?” En mycket ljusare röst fyllde nu det tomma mörka intet jag befann mig i. Den lät orolig och skrämd. Vänta? Jag kände igen den rösten! Det var Mary. Mary, min bästa vän. Mary.
Jag ville inte att hon skulle vara ledsen.
Varför var hon orolig? Jag mådde bra! Det var längesedan jag mått så här bra. Det var så tyst...så fridfullt.

“Tramptass...Sirius?” det var den mörka rösten igen och jag kände hur någon skakade min arm i ett desperat sätt att få mig att öppna ögonen. Ögonen. De var stängda. Men jag sov inte. För om jag sov skulle jag väl inte kunna höra sådna här saker? Eller så drömde jag bara. Ja, så måste det vara...jag drömde. Såklart.
Det var bara det...det kändes inte som en dröm. Allt var ju så tydligt på något sätt. Jag kunde höra Mary, känna att någon vilt skakade min arm upp och ner (vem som än gör det, sluta snälla) och en massa småchatter runt om kring mig. Det var väldigt irriterande kort sagt. Varför kunde jag inte bara få sova ifred.

“Ska vi ta dem till sjukhusvingen?” frågade en annan ny röst nu som jag också kände igen någonstans ifrån. “Sjukhusvingen?” Mary lät nu helt urflippad.
Vad var det som hänt?
Hade jag skadat mig eller något? Jag kände mig i toppform, förutom huvudet som faktiskt gjorde lite ont. Som om det fått en ordentlig smäll nyligen eller så. Men annars, bra! Jag mådde BRA!
Varför skulle de tro något annat? Ryckandet i armen fortsatte och jag måste erkänna att det började bli väldigt jobbigt. Visst, just nu mådde jag bra. Men inte länge till om det fortsatte så här.
Argt öppnade jag munnen för att säga till om vad jag tyckte om det när jag upptäckte att jag inte kunde öppna munnen. Ja, jag kunde inte öppna den!
Frusterat fortsatte jag att försöka öppna ögonen gång på gång, utan att vara i närheten av att lyckas.
Det mörka intet omrking kändes plötsligt väldigt kallt och obehagligt och jag ville bara komma ut därifrån. Men hur? Allt var bara mörker, mörker och.... Vänta! Där borta var det något ljust som gnistrade till ibland. Jag började springa mot det, utan att komma någon vart. Ändå kom det lite närmare. Jag testade att sträcka ut armen för att nudda vid det. Det kändes så mycket mer välkomnande och bättre än allt det mörka omkring mig. Till min förvåning slog någon bort min hand med ett högt. “Aj!” Fast inte argt, mer...lättat? Jag slog upp ögonen och fick syn på ett par glasögon som var ett par decimeter ovanför mig. Potter. När han upptäckte att jag var vaken log han stort. “Vad hände, kompis? Jag såg att du och Lily grälade innan och sen svimmade ni båda två plötsligt av!” Han tittade på mig som om jag skulle förklara mig eller något. Men jag bara stirrade upp på honom. Kompis? Sen när kallade Potter mig för kompis? Och vadå Lily och du grälade? Hallå? Vad har hänt med världen? Hur kan man gräla med sig själv? Det går inte vad jag vet. Om det inte är ett mentalt gräl, förstås, men det tror jag inte han menade, eller?
“Lily, vakna!” sa Mary en bit bort och verkade inte alls bry sig om att titta på mig. Förvånat vände jag bort huvudet mot hennes håll för att säga till att jag redan var vaken, men jag blev sittandes frusen på golvet, stirrandes bort mot Mary med både häpnad och skräck.
För scenen jag såg skulle skrämt vem som helst. Mary satt ner böjd på golvet brevid en mig och bad att jag skulle vakna. Mig. Men det gick ju inte. För jag satt redan här. Men varför var det då jag som låg därborta? Det är väl logiskt omöjligt!?
Så kom allt tillbaka. Lektionen. Irriterande jobbiga Potter och de andra marodörerna. Black som varit så väldigt störig. Så du menar att du klarat av det innan? Mina ögon vidgades när jag insåg vad som måste hänt. Bara för säkerhetsskull och hoppfull över att ha fel, tittade jag ner på min klädnad, på mina stora händer, panikslaget tog jag upp handen till mitt hår som inte alls var mitt.
Detta var en mardröm. En väldigt hemsk mardröm. För detta kunde inte hända, inte mig. Det var inte logiskt. Men det var magi, och inget är logiskt då.

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER

Mer kommer imorron

jaaaaaaa

Jippi!
Den var SUPERBRA!!!!!!!!!!

Super mega bra!!!!!!!
Du skriver som en gud!!!

nee hon skriver som en gudinna

OMG SÅÅÅ BRA! VILLLLL HA MEEEER

Åhh SUPER! *bevakar*

Här kommer nästa del
Hopaps att det blir bättre fomerat den här gången och inte så brett...


Kapitel 2: Reflection
Del 2


Jag blundade tog, tog några djupa andteg, försäkrade mig själv om att allt skulle bli okej. Det skulle vara som vanligt snart, jag behövde bara lugna ner mig och öppna ögonen.
Det var bara det att inget hade ändrats när jag gjorde det, öppnade ögonen igen menar jag. För allt var precis lika fel som förut. Mary brevid 'mig' och Potter som kallade mig för 'kompis'.
"Tramptass,, hur mår du?" Jag antog att han måste mena mig, med tanke på hur jag såg ut nu, och såg upp. Och ja, Remus, hade precis kallat mig för Tramptass. Alla bevisen var samlade, och alla pekade på samma dåliga sak. Men jag behövde en sak till för att vara helt säker.
"Re-, eh...Måntand? Har du en spegel?" Remus rynkade förvånat pannan åt mig innan han plötsligt flinade stort. "Skönt att ha dig tillbaka, kompis. Trodde något allvarligt hänt först." sa han med en skämtsam ton i rösten utan att bry sig om att ge mig en spegel. Hallå? Jag skojar inte! Jag behöver en spegel nu. På Remus verkade det nästan som om detta är något helt normal för...Black att be om. Som om han inte hade stort ego nog, älskade han verkligen sin spegelbild så mycket?
Mina tankar avbröts av ett högt: "Du!" och min blick flög genast bort från Remus igen.
'Jag' hade vaknat och ställt 'mig' upp och pekade argt fingret mot mig. 'Mina' (Merlin alla detta 'jag' gör mig förvirrad) ögon var i små springor och sköt tydliga arga blixtrar åt mitt håll. Hjälp! Om det var så jag såg ut när jag var arg är det inte konstigt att alla tar ett steg bakåt, alltså som jag också precis gjorde nu. "Eh, hej?" sa jag försiktigt. Det kändes helt fel att prata med sig själv.
Särskilt när 'en själv' ville hoppa på mig, och, något som jag är nästan säker på, strypa mig.
Jag backade några till steg bakåt bara för att hålla avståndet så säkert som möjligt mellan oss.
Det andra 'jag:et' fortsatte att titta på mig med så mycket förakt att jag faktiskt svalde nervöst. Plötsligt stannade mitt andra jag upp och såg sig förvirrat omkring. "Har någon en spegel?" sa hon eller han och Remus som jag bett om att få en innan ifrån, såg plötsligt ganska förvirrad ut. Som om han inte fattade varför speglar plötsligt var så viktiga.
Alla andra såg också lite förvånade ut över 'min' plötsliga ändring i beteende och stod kvar stumma tills en blyg hufflepufflicka, Jessica tror jag hon hette, steg fram och räckte över en liten fickspegel till mig/honom. Han/jag tog emot den utan ett ord och slog snabbt upp den. Jag vet inte om det bara var jag som märkte det, men med tanke på att allas blickar var fästa på 'mig' antog jag att det inte var det, men 'mitt' ansiktsuttryck ändrades plötsligt från en blandning av misstänksamhet och raseri till...fruktan. Med en snabb rörelse var den andra jag framme vid mig igen och för ett ögonblick trodde jag att 'jag' skulle klippa till mig, men istället räckte 'jag' över spegeln till mig. (Är det bara jag som blir förvirrad av alla 'jag' och jag?) Tacksamt tog jag emot den och öppnade den försiktigt, rädd över vad jag skulle se.
I spegeln stirrade ingen annan än det välkända ansiktet jag retat mig på så många gånger. Fast för en gång skull fanns det inget retligt flin på läpparna, han...nej, jag såg såg bara blek ut. Inte chockad, bara...blek. Det var officiellt nu, jag var Sirius Black.
Eller okej, det var ju fortfarande jag-jag, men ändå inte jag på utsidan.
Detta var en mardröm. En väldigt hemsk mardröm.