Legend of Mato (The last airbender spoof)

VI löser det..

Jag kan vara med, men det spelar ingen roll.

EARTH KINGDOM

Fortsättningen... med mugglisar Kommer dock döpa om era karaktärer i den originala versionen

Kyu slog händerna för ansiktet. Hon grät, inte speciellt högt men tillräckligt för att benda tårar till blomvatten. Den äldre kvinnan som tidigare ropat ut Mato morgonen där på, slöt sina armar om henne och höll henne tätt intill sig.
"Jag har alltid förstått att han var den rätta."
Kyu såg med en sorgsen blick upp på sin moder.
"..oavsett om han är avataren eller inte så kommer han alltid att vara min son och nu har jag förlorat honom. Han har aldrig sprungit iväg såhär ifrån mig tidigare."
Den äldre kvinnan släppte greppet och placerade sig framför henne på huk samtidigt som hon la sina händer på sin dotters knän.
"Oroa dig inte. Han kommer tillbaka när det är dags dotter min. Han är inte ensam, det känner jag."
Kyu lutade sig över sin moders axel och torkade tårarna emot hennes lika havsblå anorak. De levde ju trots att i den säkrare delen av landet och väktare hade inte infunnit sig på platsen på flera månader. Kanske var det vetskapen om att motståndsrörelsen kärna och huvudman inte längre var i livet, som lugnade dem.
Mato log. Vinden drog tag om hans långa hår och han skrattade vilt.
"Där framme är en by!!! haha nu är vi snart framme!"
Tanako flinade och svarade hastigt.
"Det där är södra delen av jordnationen. Där bor farbror Noma!!"
Solens strålar värmde skönt och vinden svalkade lagom behagligt för att jämna ut temperaturen. Kiro flämtade men såg inte speciellt tagen ut. Han hade alltid arit mycket ihållig när det gällde att ta sig långt. Kanske berodde det på de kraftiga ben och höftmusklerna. Mato hade vant honom att springa lågnt redan när de var små, något som hans far rekommenderat.
Bara några minuter senare var de framme. Det snöbelagda landskap som de tidigare befunnit sig i var mer ett minne än ett faktum. Området som omfamnade dem var grönt och torrt, skogbeklätt och varmt. Mato kommenderade Kiro att sakta ned och med försiktighet och respekt inför det främmande området, äntrade de staden med förundran. En bit in i staden möttes de av glada ansikten och ett flertal människor som trots den politiska situationen, såg fria och lyckliga ut. Kanske var det en fasad utåt då nya besökare lika gärna kunde vara fiender. Mato log vänligt mot en mindre grupp barn som stod vid torgets kärna och bollade med en apelsin. En äldre man iklädd liknande kläder som Tanako bar, klev artigt fram och log vänligt. "Välkommen till Nagato. Jag ser att du funnit en vän Tanako."
Tanako hoppade snabbt av Kiros rygg och slängde sig i famnen på den äldre mannen.
"Farbror Noma!!"
Han borrade in ansiktet i sin farbrors bröstkorg och såg sedan upp på honom med ett stort leende på läpparna.
"Jag är så glad att se dig."
"Följ med mig så bjuder jag på något gott. Ni ser hungriga ut."
"Ja Tanako, de där bären var ju inte direkt mättande..."
Mato flinade, hoppade av vargen och ställde sig kaxigt med händerna i sidorna. Han sträckte sedan fram handen artigt och presenterade sig själv.
"Finbesök från södra vattenstammen ser jag."
Noma log och la armen runt de bådas axlar. Mato förvånades över mannens gästvänlighet. Han ansåg att han borde varit mer försiktig. Hur kunde han veta att han inte var i fara?.
Vägen upp till vad Mato trodde skulle vara en mindre boning var lång och et flertal trappsteg gjorde att dem tillslut tog den enkla vägen och använde sig utav vargakraft. Uppe på berget stannade de utanför en gigantisk trädörr prydd med guldknutar och annat plåtter. Mato vände blicken mot Tanako och såg förundrat på honom.
"Åh, glömde jag säga att farbror Noma är jordnationens nuvarande kung?"
Mato slog lätt till honom på axeln och suckade. Tanako gned sig försiktigt på punkten där Mato slagit till med knytnäven. Han undrade om alla i vattenstammen normalt sätt var så griniga över småsaker och hur blå hans överarm skulle vara när resan nått sitt slut. Noma ställde sig i en stadig position och slog ett enkelt knytnävslag mot bort en utan att nudda dem. De guldfärgade knopparna flyttade sig i skenor som karvats i i dörren och dörren öppnades inåt. Han tog några steg in och gjorde sedan plats för ungdomarna att gå in. Korridoren var bred och lång och en lång mörkgrön matta ledde fram till den kungliga tronen. Byggnaden var byggd i vitt marmor och det förvånade Mato att den trots diktaturen var orörd.
"Hur får ni ha detta ifred?" frågade han försynt.
"Byggnaden är ett arv och får inte röras. Det är den gamla bostaden där Avatar Chino växte upp. Sedan byggdes den upp och blev stadens palats."
Mato log.
"Det verkar inte vara så dumt att vara avatar.." svarade han och flinade.

Dörren till det simpla hemmet i södra vattennationen där Mato växt upp, slogs snabbt upp. Män iklädda svarta metalliknande rustningar stampade in. En blandning bendare utnyttjade sina krafter för att förstöra den enkla boningen. Dörrar slogs sönder och det hemtrevliga köket såg efter några minuter ut som ett slagfält. Kyu som satt placerad i en flätad korgstol slets upp och bakbands.
"Snälla, låt mina barn vara. Ta mig men rör inte barnen!!" ropade hon hysteriskt.
Mannen som såg ut att vara gruppens ledare vände sig snabbt mot de övriga.
"Få ut barnen här ifrån...För dem till barnhemmet vid Guarasjön."
Männen samlade de mindre och förde dem till den stora tankliknande bilen som väntade utanför. En tår föll ned för Ryus kind. Hon skakade. Mörkret hade börjat falla och det som tidigare varit en fantastisk dag hade förvandlats till en natt i helvetet. Ryu gjorde passivt motstånd. Hon slappnade av i hela kroppen och gjorde sig så pass tung som det bara var möjligt. Med foten sträckte hon sig i riktning av en trähink fylld med vatten. Mannen som bundit henne drog tag i hennes ben och släpade henne i benen. Med ryggtavlan nedåt drogs hon över köksgolvet. Ryu skrek i förtvivlan.
"Vart är han? Vart är avataren?"
En klump formades i hennes hals. Hon förstod vem mannen sökt.
"Jag... jag vet inte. Jag vet inte ens vem det är."
Mannen som frågat sparkade henne kraftigt i den vänstra sidan och träffade revbenen.
"LJUG INTE FÖR MIG KVINNA!"
Ryu kved till.
"Jag.. jag vet inte vart han är. Han har lämnat oss. Han är inte kvar i byn längre."
Mannen sneglade på henne och log hånfullt.
"Då får vi helt enkelt hitta honom. Du följer med oss under tiden."
Männen hjälptes åt att resa henne upp och förde henne till det andra fordonet som stod parkerat bakom det som de placerat barnen i. Ryu vände blicken en sista gång mot huset där de bott i alla år. Minnen var numera ruiner och års uppbyggd historia låg i högar av massförstörelse.

Kap3
Mato vaknde tidigt nästa morgon. Till sin stora förvåning var det temporära sovrummet inte alls olikt sitt eget hemma i byn. Den stora skillnaden var mest färgsättningen och den betydligt mindre existerande mängden djurskinn och pälsar. Runt omkring sängen hans stod fem personer. Tanako, Farbror Noma samt tre för honom okända människor. De höll vardera en knuten hand i den andra och bugade i takt.
"Avatar Mato av Vattenstammen, godmorgon!" hälsade Noma artigt.
Mato satte sig upp och gnuggade sig i ögonen.
"Hur vet ni?"
Tanako smålog och tog ett försynt steg fram.
"Jag kunde inte håla käften och Noma sa att det förr eller senare ändå skulle komma ut."
Mato såg irriterat på sin nyfunna vän.
"Kan vi få prat ostört en stund?"
De övriga backade artigt ut ur rummet för att ge ungdomarna de utrymme de behövde.
"Du sålde ut mig Tanako, hur kunde du?"
Tanako slog sig ned på en stol bredvid sängen.
"Trodde du att det aldrig skulle komma fram eller? Att du skulle leva hela ditt liv i förnekelse och att du aldrig skulle behöva ta din plats i cirkeln?"
Mato suckade och var på väg att öppna munnen innan han blev avbruten.
"Det handlar inte om dig Mato eller om din fars död. Det handlar om att världen just nu behöver dig. Vi behöver dig."
Mato suckade och sänkte handen som han höjt för att poängtera svar på tal.
"Du har nog rätt men vad ska jag göra? Jag kan ju bara benda vatten och lite eld."
Tanako såg fundersamt på avataren.
"Hur gjorde du när du framkallade elden?"
Det varma mysiga rummet kändes plötsligt kallt och dystert. Mato vände bort blicken,
"Jag tänkte på dagen då mor berättade att far var död."
Tanako väntade ett tag innan han svarade.
"Då gör du fel."
Mato for upp ur sängen och drog snabbt på sig kläderna samtidigt som han i en ilsken ton slängde ur sig det första som kommit upp i hans huvud.
"Du hör här, du har ingen aning om vad som är rätt och fel. Du bara tror att du kan dyka upp och tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, ett liv som verken du eller jag eller någon annan i denna värld egentligen har rätt till."
Mato hörde sig själv. Med byxorna halvt pådragna slog han sig ned på sängkanten och borrade in händerna i ansiktet. Han suckade tungt och sänkte rösten.
"Du har rätt Tanako. Det kan inte vara såhär längre. Något måste göras."
Den unga jordbendaren placerade sig närmre honom och la sin hand på hans fortfarande bara rygg.
"och jag följer med dig. Du har bra människor omkring dig. Farbror Noma kan säkert lära dig jordbendning och jag hjälper dig gärna att träna."
Mato lyfte upp huvudet och stirrade framför sig. Han reste sig upp och drog på sig byxorna, vände sig mot Tanako och sträckte ut sin hand.
"Då gör vi detta tillsammans!"
Tanako log.
"Tillsammans."
De gjorde sällskap ut i stora hallen där de möttes upp av farbror Noma och de andra två. Den ena var en ung flicka iklädd en mörkgrön kimonoliknande klädsel. Runt händerna hängde guldarmband och det korpsvarta lockiga håret föll elegant ned för hennes rygg.
"Avatar Mato, detta är min dotter linnlovegood. Hon tränar jordrikets elitstyrka. Hon kommer att vara med under din utbildning som jag kommer att vägleda dig igenom."
Mato nickade artigt emot flickan som log vänligt emot honom.
"En ära att möta dig Avatar Mato. Du är efterlängtad i tider som dessa."
Mato vände sedan blicken mot den andra personen, även hon kvinnlig. Hon såg något äldre ut och påminde honom om hans egna mor. Hennes gröna ögon var det som skiljde dem åt ansiktsmässigt.
"Min fru miss-somebody."
Mato sträckte artigt fram handen.
"Mato, Noma är en av de bästa. Lyssna och lär." sa hon i en lugn och harmonisk ton.
Mato nickade artigt och vände sig sedan åter mot Noma.
"Så, när börjar vi?"
"När morgondagen gryr. Denna dag skall du använda för dig själv. Du har mycket att ta in och mer kommer det att bli. Det första steget är acceptans. Du måste acceptera vem du är och förstå innebörden av detta faktum."
Mato nickade och vände sig sedan mot Tanako.
"Du har mycket att visa mig i staden."
"Dessutom så har jag inte berättat allt för dig än."
Mato log vänligt och slog armen om Tanakos nacke. Han rusade till det redan tillredda håret och flinade stort. Denna dag skulle han använda sparsamt. Det skulle bli den sista lediga dagen på kanske flera år.

Hope u liked it ^^

Du skriver GRYMT bra

Älskar det

Hehe tack så jättemycket. Jag älskar att skriva verkligen men författare låter så fel hehe är mer en hobbyförfattare isåfall. Har så mycket känslor som måste ut och kommande del är rätt mörk

Det här är så grym bra!

Ni får ett smakprov på fortsättningen... lite dystrare och mörkare men rätt fint ändå..

Ryu landade på ett hårt metalliskt underlag. Hon kände hur det sved till då armen skrapades emot de kala stenväggarna. Runt omkring sig hörde hon ljudet av jämranden och klagan. Hon vågade inte öppna ögonen. Sakta knöt hon sig närmre stenväggen samtidigt som hon hörde den tugga metalliska dörren slå igen. Mörker omslöt henne och kyla trängde in igenom huden på henne trots de varma kläderna. Endast facklor lyste upp delar av rummet och Ryu förstod snabbt vart hon befann sig. Inkastad i diktaturens käftar med en kall cell som ny bostad skulle hon få infinna sig i att vara. Med sin son i utbyte för sin frihet skulle hon tvingas leva varje dag som om den vore den sista i hopp om att kanske för sista gången se solens strålar. Ryu lutade huvudet bakåt och vilade det mot väggen. Hon andades kraftigt och öppnade försiktigt ögonen. Bredvid henne låg en ung man ihopkurad i ett hörn. Han andades. Hon lutade sig fram och la försiktigt sin hand på hans axel för att ända honom mot sig. Mannen ryckte till och vände sig hastigt emot henne. Ryu backade snabbt undan och slöt sig åter till väggen. Den unga mannen blödde ymmigt från pannan. Ryu vände bort blicken när hon betraktat såret som såg ut att vara resultatet av en brännskada. Hon kunde nästan känna smärtan inom sig. Hon vände sig sedan åter mot mannen.
"Jag kan hjälpa dig med .."
Mannen avbröt och kröp hastigt längre bort in i cellen. Han såg hunsad och rädd ut, som någon osm levt länge i fångenskap.
"Nej!"
Mumlade han hastigt.
Ryu sträckte artigt fram handen och behandlade honom nästan som en rädd hundvalp.
"Jag är fånge liksom dig. Mitt namn är Ryu. Jag kommer från den södra vattenstammen."
Mannen vände med försiktighet, åter blicken mot kvinnan. Han kröp försiktigt närmre henne och placerade sin hand framför hennes på det spräckliga metallbelagda fönstret. Smärta, ångest var allt han kunde känna och finna som enda aktiva sanning. Kyu gjorde ett vagt försök att le. Hon la sin hand över hans och gjorde ett vagt försök att lämna ifrån sig lite kroppsvärme. Mannen kved till innan hon ens hunnit nudda vid honom. Ryus misstankar om att han brutit fler än ett ben i kroppen bekräftades sedan då kan skrek till samtidigt som hennes hand placerats över hans.
"Oroa dig inte. Jag ska hjälpa dig."
Hon satte sig försiktigt upp utan att göra några plötsliga rörelser. Frågande såg hon sig omkring i cellen och vände snabbt blicken mot en skål gjord i tenn. Hon sträckte sig efter den och såg till sin stora lycka att det var fylld med vatten. Hon placerade skålen framför sig och greppade tag i luften över den som om hon försökte lyfta den utan något synligt snöre. Vatten virvlade upp och placerade sig över hans hand. Hon höll båda händerna över den skadade och ett blått sken uppkom kring hennes fingrar. Den unga mannen slöt sina ögon och suckade tungt. Kyu flyttade försiktig undan handen och förde åter över vattnet som legat som en tunn hinna mellan dem Den unga mannen rörse försiktigt på fingrarna och grimarserade i tron om att det skulle göra ont. Han såg seedan med stora brungula ögon på kvinnan som på mycket länge, varit den första som kunnat hålla ett löfte.
"Jag... jag känner ingen smärta..."
Kyu log vänligt och strök honom försiktigt över håret.
"Har du fler skador?"
Den unga pojken vred sig motvilligt från sidoläget och låg nu på rygg. Hans gulorangea klädsel var mer rödlila i bukområdet. Blod som torkat hade stelnat och smuts från golvet hade missfärgat den tillsammans med metallens avärgning som startat då blodet fuktat golvet. Ryu suckade tungt och drog åter vattnet till sig och upprepade en liknande procedur. Hon såg sorgset på honom. Vad hade han varit med om egentligen?
"Gjorde dem detta emot dig?"
Han såg frågande på henne.
"Ja? Varför undrar du?"
Ryu var orolig för sin egen skull men också för vad som skulle ske om de fann Mato. Hon svalde hårt och ställde sedan ifrån sig kopparskålen med det som egentligen var deras driksvatten.
"För att jag vill veta vad vi har att stå upp emot när vi sticker."
Mannen satte sig upp och placerade händerna över magen. Förundrad över att inte längre ha ont, vände han sig mot henne och log stort. Leende avtog när han åter tänkte på vad hon sagt.
"Vi kommer aldrig ut här ifrån. Vattenbendning är en fantastisk gåva men det bryter inte järndörrar och maktgalna ledare. Jag är den sista kvar i min familj och dem kommer att avsluta min tid här också."
Ryu såg fundersamt på honom och svarade sedan med ett leende.
"Kanske inte vi kan, men avataren kan. Min son, Mato av södra vattenstammen kommer att ställa allt i sin rätta ordning.
Ryu ville tro på dem orden. Minnesbilden av hans ansikte fick henne tårögd mn hoppet och tilltron till honom stärkte henne. Den unga mannen som inte såg ut att vara en dag över 20, kastade sig om hennes hals. Tårar rann ned längs med hans kinder och blötte hennes axel lätt. Hans grepp var stadigt och behovet av närhet resulterade i att han drog henne lätt till sig i all omedvtenhet.
"Får jag kalla dig mamma?" krystade han fram i desperation och sorg samt rädsla.

Sorry for sad moment but it had to be done