De två rikena

Jag är verkligen tacksam för att du läser, men det är ganska jobbigt att du kommenterar någonting så fort någon annan har skrivit något. Det känns som om det kommer att bli ganska mycket spam om du fortsätter. Jag vill inte klaga på mina läsare men jag hoppas att du förstår vad jag menar

mm tack för att du påminde mig

Leya och Rakel bodde precis på gränsen mellan de två rikena. Enligt Rakel var det den enda säkra stället. Men det var inte så säkert så att de kunde bo på samma ställe. Istället flyttade det runt för att inte bli upptäckta. En gång hade Leya blivit upptäckt när hon var ute och plockade svamp. Alven kom från det södra riket. Det var den gången Leya lärde sig hur hårfärgen blont ser ut. Mannen hade stirrat på henne med en förvånad blick och hon hade sett hur han börjat ta fram sitt svärd. Han hade dött av en av Rakels pilar innan han ens hade hunnit ta fram svärdet ur svärdskidan. Efter det hade Leya och Rakel börjat flytta allt oftare. Rakel kallade det att flytta, men enligt Leya var det att fly.

Rakel och alven från det Södra riket var de enda alverna Leya någonsin sett på nära håll. Men nu stod Leya och spejade ut över dalen. Hon hade sett rök och smitit iväg när Rakel sov. Hon ville se fler alver. Hon ville veta hur de såg ut. Rakel hade lärt henne om alvernas städer och hur anda alver ser ut. Men Leya ville inte bara tillbringa livet med att fantisera. Hon ville veta på riktigt. Det var därför hon tog valet att ta sig närmare alvernas läger. Hon hade bara sett röken och elden som betydde att någon hade slått läger. Hon hade inte sett vilket rike alverna kom från. Hon gömde sitt hår under en huva, hon ville inte att främlingarna skulle se henne i mörkret. Hon gick i raskt takt mot lägret men när hon närmade sig började hon smyga och lyssna efter vakter. Hon hade inte med sig något vapen förutom en kniv. Hon hade lämnat sin pilbåge i lägret. Men hon trodde inte att hon skulle behöva kniven. Det var ju inte meningen att de skulle upptäcka henne. Hon ville bara se dem.

Leya stelnade till när hon hörde röster framför sig. Hon kunde skymta eldens sken mellan träden men hon såg inga alver. Hon smög lite närmare och hon tyckte att hon kunde skymta flera personer mellan träden. Alverna pratade med viskande röster så hon kunde inte höra vad de sa. Hon tog några steg längre fram och lyckades äntligen se alverna som satt runt lägerelden. De kom från det Norra riket. Alla hade svart hår. Leya hajade till när hon fick syn på blont hår. Det satt en alv från Södra riket fastbunden vid en påle. Leya kunde inte se om det var en man eller en kvinna för personen tittade ner i marken så att håret hängde ner över ansiktet.
”Vad har vi här då?” hördes en dov röst bakom Leya och två händer lades runt hennes hals.

Bra

Två superbra kapitel

Jätte bra!

Awesome
*bevakar*

bra

Leya vred på sig och försökte sparka personen som hade gripit tag i henne. Personen var så stark att hon knappt kunde röra sig. Det fick henne att gissa på att det var en man som höll fast henne. Mannen verkade tröttna på Leyas simpla flyktförsök för han armbågade henne i magen så hårt att hon tappade andan och föll ner på marken. Någon band fast hennes hände medans hon kippade efter luft.
”Vem är du?” skrek en person och gav henne en örfil. Leya fick tårar i ögonen av slaget och tittade ner i marken.
”Var försiktig Botoq. Hon kanske är än av våra.” sa en av männen. Mannen som hette Botog muttrade fram något som var omöjligt att tyda. Han sträckte fram handen för att ta av Leyas luva. Hon backade men någon grep tag i hennes axel så att hon inte kunde komma bort från den framsträckta handen. När Botoq drog av hennes huva så att hennes hår syntes hördes det flera flämtningar. Leya tittade fortfarande ner i marken. Hon ville inte se de andra alvernas blickar.
”Ett halvblod.” viskade någon men hans ord ekade nästan i tystanden.
”Vad ska vi göra?” mumlade någon. Leya kände allas blickar och rodnade. Hon hade aldrig varit så här nära så många alver på samma gång.
”Vad heter du?” sa Botoq efter en stunds tystnad. Leya bet sig i läppen och sneglade försiktigt upp på Botoq. Nu såg han mannen för första gången ordentligt. Han hade svart hår och mossgröna ögon. Han hade höga kindben, ett vanligt drag hos de flesta alver. Leya sneglade runt på resten av männen. Alla var ganska lika med långt svart hår. Botoq var den enda med kort hår.
”Leya.” viskade hon nervöst. Alverna sneglade på varandra men sa ingenting. Alven från det södra riket som var fastbunden vid pålen hade nu lyft huvudet och tittade mot henne. Ansiktet låg i skugga så hon såg fortfarande inte hur personen såg ut.
”Hur gammal är du?” frågade Botoq och synade henne noga. Leya svalde.
”Jag fyller arton om ett månvarv.”
”Du menar hundraåttio.” sa Botog skeptiskt. När Leya skakade på huvudet såg hon hur förvånad Botog blev.
”Hon är bara ett barn.” sa han och vände sig till de andra.
”Jag är inget barn.” protesterade Leya. Medveten att hennes ord fick henne att låta precis som ett barn. ”Du kan inte vara mycket äldre.” sa hon till Botoq. Han höjde ett ögonbryn och hon såg att han försökte hålla tillbaka ett leende.
”Jag är sjuhundrafyrtiofem .” Flera av alverna skrattade vilket fick Leya att rodna. ”Bind fats henne bredvid han där.” fortsatte Botoq och viftade åt alven från det Södra rikets håll.
”Men han är ju en lönnmördare. Vi vill ju inte ha halvblodet dödat, än.” protesterade än av alverna.
”Han är bunden och nästan misshandlad till döds. Jag tror att hon klarar sig.” sa Botoq och satte sig ner på en stock för att studera en karta. Alven som hade gripit tag i Leyas axel band fast henne vid pålen precis bredvid lönnmördaren.

Super!!! Hon skulle behöva Rakel nu♥