Lily~James - Always and forever [SV]

Jamen jag är ju bra och du är ju bra x100



Kapitel 4
Spionage, krossad vänskap och kyssar.

-Tagghorn? Hallå? Är du vaken?
James vände sig i sängen och tittade rakt upp i Sirius ögon.
-Nu är jag det. Vad är klockan?
-Klockan är fem på lördag eftermiddag, dina läxor är gjorda och vi måste packa upp.
-Vi håller oss till schemat iallafall, sa James och reste sig upp. Han gned sig i ögonen och sträckte sig sedan efter sina glasögon.
-Det är middag nu, sa Remus. Vi kan äta först. Släng på dig något och skölj ansiktet Tagghorn, så kan vi äta ’’frukost’’.
James gjorde som han blev tillsagd. Under tiden funderade han på nattens händelser. Han kom inte ihåg så mycket, men han hade känslan av att det var något som inte stod rätt till sen den här månadens fullmåne. Hade Remus dödat något? Bara en fågel, såvitt James kunde komma ihåg. En ynklig sparv, som antagligen ligger någonstans i skogen just nu.
Trots detta kände James fortfarande att något hade hänt, något som han hade glömt. Han bestämde sig för att bekymra sig om det och fundera på det senare.
De gick ut ur sovsalen och skulle precis stiga ut genom porträtthålet när de hörde arga röster utifrån. Det lät som Lily och Snape. Rösterna var högljudda och ilskna, och det lät som om de grälade.
-Du gjorde vadå? Hördes Lilys gälla röst.
-Jag har varit nästan säker i två år, och jag är fast besluten att skaffa bevis!
-Sev, vad Potter och hans gäng gör på nätterna kan du ta och skita i!
-Varje månad vid fullmåne? Av en slump sådär bara?
-Jag vet din teori, du påminner mig så fort vi ser de. Men jag tror att inte ens
Dumbledore låter varulvar gå på Hogwarts, så det är inte så troligt!
James kollade på Remus, som såg tillfälligt förlamad ut. Han var likblek, och ögonen stirrade rakt ut i luften av något som såg ut att vara panik och rädsla.
-Men fattar du inte? Vill du ha de här eller?
-Va?
-Men, om vi får fram sanningen, kan de bli relegerade!
-Sev, DU kan bli relegerad om du fortsätter smyga efter de!
James inser att det är kört. Snape hade sett allting. Varför skulle han hålla tyst? James hade inte hållt tyst om han var i Snapes skor.
Han kollar på sina vänner och viskar förskräckt;
-Han följde efter oss. Vi är körda. Han såg allting.
-Let’s kill him! Väste Sirius argt.
-V-va? Stammade Peter.
-Ingen fara, han skämtar, sa Remus, och James blev förvånad av att han kunde röra sig över huvudtaget.
-Du ser mord som lösning på allt Tramptass, flinar James. Jag kan se framför mig att du hamnar i Azkaban för mord en vacker dag.
-Schh! Väste Remus. Lyssna!
-…men om du ändå inte fick se något så var det väl meningslöst? Hördes Lilys röst.
-Jo, på sätt och vis! Jag skuggade de, och sedan var de borta?
-Sev…sluta nu! Låt de bara vara ifred!
Innan någon annan hinner hindra honom har Sirius öppnat porträtthålet och krypit ut.
-Hejsan, sa han glatt åt Lily och Snape som stod där med förfärade blickar.
-Hur mycket har ni hört? Sa Snape kallt medan de andra marodörerna klättrade efter sin vän.
-Vadå? Pratade ni om något hemligt? Sa James med ett flin.
Perfekt. Tack James, tänkte Sirius, Remus och Peter. Nu klarar vi oss säkert ur den här knipan utan att de misstänker någonting.
-Det rör inte er! Fnös Lily.
-Det angår mig och Lily! Fyllde Snape i.
-Du hänger efter Evans ganska mycket va? Klarar du dig inte själv? Frågade Sirius och hånlog.
-Jag klarar mig bra utan hjälp från någon smutsskalle! Snäste Snape.

Tystnad. Kall som Antarktis mittpunkt. Lily tittade på Snape som om han mördat hennes föräldrar, Snape tittade ner i golvet, James, Peter och Remus tittade på Sirius, vars blick oroligt flackade över scenen. Sirius ångrade sig djupt. Han hade ju tjatat så mycket på James att tagga ner, och nu verkade det som om han hade gjort något tusen gånger värre själv. ’James hade ju gett en kommentar för att låta de slippa ur knipan, det var jättesmart gjort, varför skulle jag tvunget bygga på ännu mer?’

-Då ska jag inte besvära dig mer, sa Lily kort åt Snape, och rusade iväg.


-Känn inte skuldkänslor, Tramptass. Det var han som kallade henne smutsskalle, inte du, försökte Remus muntra upp vid middagsbordet lite senare, vilket inte gick så bra.
-Men om jag aldrig hade gett min kommentar hade han aldrig sagt det, eller hur?
Tystnad.
-Det spelar ingen roll varför han sa det, sa Remus bestämt. Bara han bestämmer vad han kallar sina vänner för. Ät lite nu.
-Var är hon förresten? Frågade James. Lily? Hon mår nog inte så bra.
-J-jag t-tror hon är i-i uppehållsrummet, sa Peter.
-Ska jag prata med henne? Föreslog Remus.
-Jag kan göra det, sa James. De andra stirrar förvirrat på honom. Vad tänker han med?
Tänkar han på fullaste allvar gå och försöka trösta Lily, som har avskytt honom gränslöst i sex år? Tja… det kan ju sluta på olika sätt…
-Visst låter det som en förskräcklig idé? Tillräckligt förskräcklig för att funka? Försökte James.
-Det är ju alltid de värsta situationerna vi klarar oss ur. Gå och visa henne den riktiga James Potter nu.
James nickade och försvann.

-Hur mår du? Frågade James försiktigt när han kommer in i uppehållsrummet. Det är ingen där förutom han och Lily.
-Vad vill du, Potter? Fräste Lily till svar direkt.
-Fråga hur du mår, fortsätter han envist. Inte så bra, antar jag.
-Jag borde förstått det med en gång. Alla andra som är som jag kallar han för smutsskallar, varför skulle jag vara annorlunda?
James blir förvånad över svaret. Hon sa det så snabbt, hon växlade så snabbt från att fräsa åt honom till att dela sina sorgsna tankar med honom. James slår sig ner i soffan och söker efter rätt svar. Han kommer inte på något.
-Jag vet inte.
-Vet du vad hans teori är? Säger Lily, och James lägger märke till att hennes röst låter en aning skrattretad.
-Vadå?
-Han tror att… nej, det är så dumt…
-Jomen säg! Envisas James. Nu vill han faktiskt höra om Snorgärsen har haft rätt eller fel i två år.
-Han tror att… han tror att Remus Lupin är en varulv och att du, Peter Pettigrew och Sirius Black är oregistrerade animagusar och följer med honom till den förbjudna skogen varje fullmånenatt då han förvandlas.
Lily säger orden snabbt, nästan spottar ur sig dem. Som om hon skäms för att vara, eller tja, ha varit vän med någon som tror något sånt.
James får aningen skuldkänslor. Kan han ha haft mer rätt eller? Jo, iochförsig, tröstar James sig själv med. De är inte oregistrerade. De bara ljög lite om födelsedatumet…
-Det är inte sant va? Säger Lily och skrattar osäkert. Du blev så disträ?
’Klart det inte är sant, vad sjutton tror han?’ vill James skratta rakt ut, men han kollar in i Lilys ögon och munnen vill inte forma orden.
-Eller? Frågar hon igen, ännu mer osäkert. James?
Han kunde inte ljuga. Han försökte, men lyckades bara halvt.
-Nästan, sa han, och ångrade sig i samma sekund som ordet slapp ut genom hans mun. Vad hade han gjort? Förrått sina vänner? Varför kunde han inte ljuga? Varför? Varför? Varför skulle hon vara tyst nu? Hon kommer gå direkt till Severus. Pang, han hade rätt. Pang, halva skolan vet. Pang, hela skolan vet. Remus blir hatad, hela skolan vet om det. Ministeriet kritiserar Dumbledore. Tidningsrubriker. Dessutom blir de alla fyra utkastade om inte James kan knipa käft om det där med animagusarna nu.
-Vad menar du? Frågade hon oförstående. Vadå nästan?
-Han är en varulv, medgav James. Lilys ansikte var skärrat, hon blev blek som krita på några sekunder och hon såg förstenad ut. James dog nästan av ånger. ''Hejdå Remus John Lupin, även känd som Måntand, ett nöje att lära känna dig, tyvärr är du numera hatad av hela Hogwarts och dessutom alla föräldrar som kommer skicka klagomål till Dumbledore imorgon. De kommer kicka dig ur skolan för att jag inte kunde hålla min stora käft. Med vänlig hälsning James''.
-Men…Dumbledore…va…hur…han är ju prefekt och allt?
-Dumbledore tycker att alla ska få gå här. Visst har han rätt?
Inget svar från Lily. Berodde nog inte på hennes misstycke, tänkte (och hoppades) James, utan mer på chock.
-Sev hade rätt…
-Bara nästan! Nästan skrek James med gäll röst. Hon skulle inte få veta en enda detalj till, han hade redan avslöjat för mycket. Om hon inte hade varit så chockad hade hon genomskådat honom direkt.
-Dumbledore har rätt, sa Lily efter en stund och färgen kom tillbaka till hennes ansikte. Alla ska få gå här. Jag har inget emot Remus, han har alltid varit snäll och aldrig gjort mig någonting. Det borde inte förändras bara för att jag vet om hans sjukdom, eller?
-Såklart inte, log James, lättad att hon tog det bra. Men du säger väl inget?
-Aldrig. Jag svär.
James log ännu en gång.
Han tittade in i Lilys ögon och hon log tillbaka. Hans mun formade ord och han hörde sin egen röst, men allt var långt borta…
-Du har vackra ögon, sa James-rösten någonstans. Dock hann James-hjärnan inte registrera orden, innan allt sa pang bom, fyrverkerier dansade framför James ögon och hjärnan lade av på 0.2 millisekunder.

AHAHAHAHAHHAHAHAHAHAH
Jag älskar slutet xD Vanderföl.

Du skriver jättebra

Vad för sorts häst är en Vander?? xD

P.S Tutta eld på en nybörjarduellerare :0 MOGET

Jag antar att slutet är som jag tror det är, men jag måste älska James i den här situationen alltså xD

Awesome!

Ny läsare!

Superbra du skriver mycket bra!

Herrejävlar vad bra!
Älskar den! Skriv mer snart ♥

OH JA.