Ellen och Leionos val

Kap 7 - Dejt

Ellen

Rykten sprider sig fort på Hogwarts. Plötsligt visste alla vad som hänt. Men en del överdrev genom att bland annat säga att pölen var blod istället för tårar. Men jag förstår inte. Det var som att katten visste att den skulle dö. Den gav mig stöten. Ville den säga mig något? Det känns läskigt.
"Amanda!" ropade jag. Jag hade ju glömt Rickard helt.
"Vad är det!" sa hon och närmade sig.
"Rickard vill på dejt med dig."
"VA!!!!????"
"Ja! Ikväll klockan åtta. Vill du?"
"JA! Klart jag vill."
"Bra! Jag säger det till honom da."

"ELLEN!" Amanda rusade mot mig och gav mig en kram.
"Ta de lugn, du väcker hela slottet" jag hade suttit och väntat med en sovande Alexander som sa att han skulle vara vaken och prata med mig hela natten. "Hur gick det?"
"Förts kom jag en kvart sen" började Amanda. "Jag bad om ursäkt och han sa att det inte gjorde något sen så hade vi lite fika med oss och pumpasaft och så tog vi ett tomt klassrum och fika och prata." Amanda pratade så snabbt att man kunde tror att hon var en skvallrande reporter.
"Är ni ihop eller?" sa jag ihop om att min lugnhet skulle smitta av sig.
"Ja!" sa hon. "Typ iallafall. Han sa åtminstone att han älskar mig." Misslyckat.
"Kom!" sa jag och kolla klockan. "Vi har vart uppe så länge att det är frukost." På vägen till frukosten s fortsatte hon att pladdra.
"Artorio!" viskade jag och peka med trollstaven mot Amanda. Artoro är en av dem trollformlerna som jag märkt jag besitter. den får en person att lugna ner sig.
"Jag såg dedär" viskade Alexander. "Amanda blir inte glad när hon märker vad du nyss gjorde." Jag ger honom en puss på kinden vilket får honom att bli lugn. Vi går tillsammans och Amanda pratar något lugnare men förtrollningen börjar avta.
"Jag hade bakat chokladbollar" sa hon. "Och ni vet ju att dem är asgoda... ELLEN!" Ropade hon. Förtrollningen var slut. "Du får inte!"
"Men har du blivit av med öronen?" frågade jag. "Det var när att jag blev det." Jag argt från henne och hon gjorde samma sak. Mellan oss stod Alexander och visste inte vad han skulle göra.

Bra!

Superbra!

Kap 8 - Punkten

Amanda

Jag fortsatte att vara sur på Ellen. Jag vet ju att det var mitt fel också men vill inte erkänna det. Nu har vi varit osams i tre dagar. Jag vill be om ursäkt men något hindrar mig. Som att min kropp inte bara styrs av mig.
"Amand?" sa Rickard. "Hu mår du?" Jag är tyst. "Är det Ellen?" Jag nickar. "Du vill be om ursäkt? Eller hur?" Jag nickar igen.
"Hur visste du det?" frågar jag tyst.
"Jag känner dig. Varför ber du inte om ursäkt?"
"Jag vet inte. Jag tror jag är rädd. Tänk om det är för tidigt? Tänk om vi aldrig mer blir vänner?"
"Det är aldrig för tidigt." Han har rätt. Om det tar slut får jag ta en ny väg. Börja om från början. Börja med Hogwartsexpressen.
"Men om jag börjar om, så kommer väl...?" Rickard avbröt mig.
"Nej, inte så tidigt som innan döden. Börja vid förlåtets punkt."
"Du har rätt."

Kap 9 - Skridskoåkare

Ellen

Det var kalt ute. Det var oktober och snön var tidig. Eleverna hade tagit fram sina skridskor och gott upp tidigt trotts att det var Söndag. Klockan var nio nu och det var bara elever i första och andra årskursen kvar på sjön. Elever hade börjat ställa sig på kö till inskrivningen för elever som ska till Hogsmead. Amanda stod några personer framför mig när jag kom dit med Alexander. Amanda ville träffa mig idag på tre kvastar klockan ett. Hon sa det inte till mig utan skickade en förstaårselev med en lapp till mig. Jag tänkte så mycket att jag inte ens märkte att jag skrev in mig. Jag märkte inte ens att vi var utanför Godisbaronen. Jag kom åter till medvetandet och gick in med Alexander.

"Är du säker på att jag inte ska följa med?" sa Alexander.
"Det stod klart på lappen att hon ville vara ensam med mig" sa jag.
"Men..."
"Inge men" fnissade jag och gick därifrån. In på tre kvastar.
"Jag har väntat" sa Amanda.

Bra

Jättebra!

Kap 10 - Rune

Amanda

"Jag har väntat" jag hoppar till av min röst. Den låter som en skurk som väntat på att hjälten ska komma och ge tjuven det den vill ha.
"Förlåt" säger jag och vi börjar båda fnissa.
"Två hunugsöl" säger Ellen när vi sansat oss.
"Visst" säger bartendern Rune. "Här!!" Han bankar hunugsölarna på vårt bord så att man skulle kunna tro att borde skulle gå i tusen bitar. Han brukar inte vara så hårthänt.
"Vad är det?" frågar jag och kollar upp i den står 29:åringens ansikte.
"Inget" suckar han och kollar på Sonya som är servitris. Jag vet inte var han fick sitt lugn ifrån. Var det Sonya? Medan han går iväg går det upp för mig och tydligen för Ellen också.
"Han är kär i Sony!" viskar hon till mig. Jag behövde inte ens be om ursäkt för att få tillbaka henne. Vi satt och pratade i en timme innan vi letade upp Alexander och Rickard och gick alla fyra till Weasleys vassa varor medan vi berättade vad vi hade märkt. Allt var bra.

Jättebra!

jättebra!

Kap 11 - Ungdomens minnen

Ellen

Solen lyser men det är långt ifrån varmt. Jullovet har börjat och Hogwartsexpressen går en gång om dagen. Detta för att några ville vara på Hogwarts halva lovet och hemma resten. I år skulle jag, Amanda, Alexander och våra familjer fyra jul hemma hos mig. Förra året var hos Alexander så i år hos mig. Vi ville gå upp lite olika tider och göra olika saker och sen träffas på stationen. Det är en timme kvar tills tåget går så jag är ute i god tid. Sjön är full an skridskoåkare som inte åkt hem än. Jag ser två förstaårselever åka tillsammans. Dem håller varandras händer. Han står på stadiga ben och hon vinglar. POFF! Plötsligt är det jag och Alexander som åker där som vi gjorde första året. Hand i hand...
"AJ! Se dig för!"
"Förlåt" säger jag och kollar upp. "Jag ska var mer... MEN! Det är ju du!"

Vem är det som Ellen råkar putta? Ska hon hinna med Hogwartsexpressen? Vad händer med förstaårseleverna? Å! Jag kan int vänta! Just det! Jag vet ju alla svar!