Allt för dig, Elina [SV]

Jättebra!!!!

Aw, ni är så snälla! Jag tar gärna emot negativ kritik också, är det något jag borde tänka på eller förbättra?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 4

Jag såg ner i lådan. Den innehöll barnkläder. Små olikfärgade klänningar och kjolar i söta små mönster och spetsar. Besvikelsen låg som en stor svart tyngd i magen på mig. Var det allt? Vad jag än hade väntat mig var det i alla fall ingenting lika ointressant som gamla babykläder. Jag lyfte ändå upp ett av de små plaggen som låg överst. Jag vek upp tyget och granskade den lilla klänningen. Hade den här varit min en gång i tiden? Jag fortsatte av ren nyfikenhet att att vika upp de små kläderna. Alltefter innehållet i lådan krympte hittade jag också lite andra saker, som en stor brun nallebjörn som jag antagligen måste ha haft när jag var ungefär fyra år. Så gammal som jag hade varit när mina föräldrar dog och jag och Elina varit tvungna att flytta till vår fasters hus.
Nya tårar rann nedför mina kinder när jag tänkte på Elina. Jag torkade kinderna torra med en flik av min ärm och svalde en otrevlig klump som dykt upp i halsen. Jag stoppade ner handen i lådan igen och trevade bland tygerna. Plötsligt kände jag något konstigt i handen. Det kändes svalt och liksom silkigt, nästan som vatten... Men när jag kände på det mellan tummen och pekfingret kändes det lite strävt, nästan som gammalt läder.
Jag tog tag i det och drog upp det ur lådan. Min första tanke var att det jag höll i var flytande silver, men jag insåg efter ett snabbt ögonblick att det var omöjligt. Jag höll upp vad det nu var framför mig och granskade det. Det var något slags mantel. Den var mörkt silvergrå och såg nästan flytande ut trots att jag såg att den måste vara gjord av något slags tyg.
Jag lät det silkeslena tyget glida över händerna innan jag svepte manteln om mig. Jag såg mig om i rummet och upptäckte en stor gammal spegel son stod lutad mot väggen en bit ifrån mig. Spegeln var täckt av ett så tjockt lager damm att jag knappt kunde se glaset. Jag sträckte fram armen för att torka bort det med min ärm när jag såg att något var fel. Jag kunde inte se riktigt vad genom allt dammet men det var definitivt något. Misstänksamt drog jag ändå armen över det svala spegelglaset, för att sedan förskräckt hoppa tillbaka från den med ett litet skrik som jag kvävde i händerna.
Jag fanns inte i spegeln. I alla fall inte hela jag; mitt huvud syntes fortfarande och en arm svävade snett under det, helt i tomma luften.

Jättemegasuperawesome!!

Jättebra ^^

Super *bevakar* Me gusta eh, eh, okey, jag kan inte mer av meningen på spanska så vi tar den på svenska Jag gillar din ff

Förlåt att det inte har blivit något på ett tag. Till mitt försvar kan jag säga att jag började skriva igår, men sen kraschade min dator och jag orkade inte börja om just då. Ska försöka skriva lite nu i alla fall.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 5

Jag blundade hårt i några sekunder i hopp om att jag bara hade sett fel och att när jag öppnade ögonen igen skulle allt vara normalt. Men när jag slog upp ögonen var det samma skrämmande syn som mötte mig. Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag innan jag höjde, den fortfarande synliga, armen och strök den över min axel. Jag gav till en suck av lättnad när jag märkte att jag fortfarande kunde känna min kropp, även om jag inte kunde se den.
Sakta grep jag om det svalt silkiga tyget och drog av mig manteln. När jag åter såg mig i spegeln upptäckte jag att min spegelbild var tillbaka där den borde vara. Jag insåg med ett ryck vad det var jag höll i mina händer. Bara för att försäkra mig om mina misstankar drog jag på mig manteln igen och såg hur min kropp omedelbart försvan i spegeln. Jag höll upp den silverglänsande osynlighetsmanteln framför mig och lät den skimra i månskenet.
"Wow..." viskade jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende. Nu förstod jag varför lådan hade varit så väl gömd och inlåst. Det här var verkligen något värt att undanhålla någon man inte ville skulle kunna försvinna spårlöst och ge sig iväg. Och i min fasters fall, mig. Jag flinade brett när jag tänkte på hur mycket det här oväntade lilla fyndet skulle underlätta mina flyktplaner.
Just då slog det mig att jag fortfarande inte hade hittat min kvast, som var en om något ännu viktigare del i min flykt än osynlighetsmanteln. Jag såg mig omkring längs väggarna och upptäckte min kvast hängande ovanför dörren, fastlåst i kedjor. Jag flinade bara ännu bredare när jag såg ytterligare bevis på hur ovetande min faster var om min nyttiga lilla färdighet med hårnålar. Problemet var hur jag skulle komma ditupp. Jag granskade golvet tills jag upptäckte en trave med gamla dammiga böcker som stod under fönstret. Jag gick fram och tog tag om de översta böckerna i traven och bar bort de till dörren.
När jag hade hämtat tillräckligt många för att nå upp till låset på kedjorna klev jag försiktigt upp på det lilla torn jag byggt. Jag stod ostadigt men det gick bra. Snabbt lirkade jag upp låset och tog tag i kvasten. Just då rämnade boktraven under mig och böckerna föll till golvet med ett ljudligt brak. Jag greppade snabbt om kvastkäppens skaft och lyckades på det sättet undvika att själv falla till golvet. Men nu var det bråttom, det förstod jag. Braket måste ha hörts i hela huset, och min faster måste alldeles säkert ha vaknat.

Åh, Safrina vad duktig du är!! kapitlet var jättebra

Jätte bra!

Tack för era jättefina kommentarer! Blir glad i hela mig ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 6

Snabbt hoppade jag ner på golvet med kvasten hårt i handen och osynlighetsmanteln hängande över axeln. Jag skyndade mig det snabbaste mina tunna ben bar mig nedför trappan. Jag sköt snabbt igen vindsdörren bakom mig och satte mig snabbt på huk framför den medan jag trevade i fickan efter hårnålen, för att kunna låsa efter mig. När jag letat i några sekunder, som kändes som en lång och stressad evighet, insåg jag att jag måste ha tappat den.
Jag ryckte till när jag hörde det nedersta trappsteget knarra i andra änden av korridoren, där jag kommit från tidigare. Jag förstod direkt att det var min faster som kom. Jag såg mig desperat omkring efter en flyktväg eller ett gömställe medan jag hörde stegen i trappan komma allt närmare. Just när jag visste att det var kört kom jag på det.
Jag kastade mig upp på kvasten och täckte snabbt både mig och den med osynlighetsmanteln. Jag flög tyst genom korridoren, fram mot trappan, precis lagom för att möta min nattrocksklädda faster vid toppen av trappan. Jag vågade nästan inte andas när jag svävade förbi henne, sakta för att inte orsaka någon fartvind. Jag fortsatte flyga nedför trappan och så snart jag inte längre kunde höra min fasters steg ökade jag farten.
När jag kom fram till min sovrumsdörr öppnade jag den fort och smög in. Jag tassade snabbt fram och öppnade ett av de stora höga fönstren på vid gavel. Jag grep tag i min varma resmantel, som jag lagt i beredskap bredvid, den nu stängda och låsta, kofferten. När jag satt på mig den och knöt sedan fast min koffert och tomma ugglebur vid kvastkäppens skaft. Efter att noga ha täckt både mig, kvasten och packningen med osynlighetsmanteln klev jag upp på fönsterbrädan och skulle precis sparka ifrån när dörren slog upp bakom mig.

bra!