Hemligheten om Haymitch- THG fanfiction

bra! bevaker!

Jag är en hemsk fanfiction skrivarE! Jag skriver ju aldrig något!


>>Förlåt...<<
Min systers bleka hand snuddar vid min axel. Jag ryggar oförvilligt till. Noelle suckar.
>> Snälla May, förlåt mig. Jag....<<
>> Du vad då? Drabbades plötsligt av en feghet som tvingade dig att inte ställa upp för mig?<<
Jag andas häftigt. Mina läppar skakar och jag känner att gråten är nära.

Och detta skulle föreställa ett kärleksfullt farväl din mina nära och kära?

>> Men snälla Maysilee! Förstår du inte mig....?<<
>> Nej! Jag skulle ha ställt upp för dig! Om...om din lott dragits hade jag överlämnat mig som frivillig! Om du behövt åka till huvudstaden hade jag tagit din plats. Om du behövt....behövt...b-behövt å-å-åka dit skulle j-jag tagit din p-p-p-p-plats! Nu är d-et jag -s-som ska åka till à-arenan o-o-och d-döda människor!<<
Tårar börjar häftigt rinna ner för mina kinder. Inte gråta, inte gråta! Jag tvingar tårarna som faller från mina kinder att försvinna. Jag torkar mig i ögonen.
>>May....<< kvider Noelle och slår armarna om mig. >>J-jag ä-är så ledse-en! Förlåt!<<
hon börjar också gråta och min axel blir alldeles blöt. Min tvillingsyster skakar i hela kroppen.
>> Snälla May, vinn!<<
Jag tänker att det är tur att de inte sänder ut på TV vad som händer när spelarna tar farväl. Jag skulle inte stå ut vid tankern på att alla trodde att jag var en gråtande mes.
>>Seså.<< mumlar mamma med grötig röst. >>Allt bli bra.<<
Hon torkar sig försiktigt i ögat och snörvlar till.
>> Jag älskar dig, min älskade älskling.<<
Hon går fram och kramar mig.
>> Lova att du kommer tillbaka, eller iallafall försök.<<
Mammas ögon är fuktiga. Hon är på gränsen till att brista ihop.
Hennes ord trycks stenhårt in i mitt hjärta. Jag lovar att göra mitt allra, allra bästa. Men det kommer bli svårt.


Den varma chokladen i min mugg plaskar mot kanterna i takt med tågets skumpande. Mitt huvud värker av det starka solen som lyser genom glasrutan.
Allt i min kupé är sprillans nytt och modernt. Till och med lakanen i sängen är skapade med en ny teknik som gör dem alldeles glansiga och lena som vatten. Jag måste medge att jag älskar det ! Så mycket lyx på ett och samma ställe! Även om jag alltid har ingått i en ganska rik familj, min pappa var ju möbelsnickare och vi ärvde mycket pengar när mormor dog, så har jag aldrig sätt så här många dyra saker i samma rum på en gång. Det är fantastiskt. Mest av allt gillar jag de olika plattorna med olika kontroller. Med dem kan man styra allting! Fönstret, höjden på sängen och massa annat.

Det är iallafall en bra sak denna dag.

Plötsligt öppnas dörren och Haymitch Abernathy kommer in. När han ser mig blir hans ansiktsuttryck förvånat. Han backar ett steg.
>> Förlåt, jag tog fel dörr.<< skyndar han sig att säga och drar en hand genom det bruna lockiga håret. Troligtvis en ovana.
>> Det gör inget.<< säger jag likgiltigt och vänder bort ansiktet.
Jag tror att Abernathy har gått men plötsligt hör jag honom förvånat säga:
>> Har du också läst den?<<
Han nickar mot boken som ligger bredvid min chokladmugg. Jag lånade den ur bokhyllan i mitt rum. Det är en av mina favorit böcker och att Haymitch, en kille från sömmen, har läst den förvånar mig.
>>Ja...<<
>> Det är min favorit bok. Jag visste inte att den fanns här?<<
>> Jo,<< svarar jag. >>Den stod i min bokhylla.<<
>> Då kanske den finns i min också. Det skulle vara kul att skingra tankarna lite från Hungerspelen.<<
Jag nickar och när jag öppnar min mun igen förvånar de ord jag säger mig.
>> Om du inte hittar den så kan du få låna min.<<

Abernathy kommer tillbaka senare. Han har inte hittat boken och begär att få låna min. Jag står självfallet kvar vid mitt erbjudande. Han får låna den.
Direkt efter att Abernathy gått kryper jag ner i min säng och släcker lampan. När mörkret kommer krypande och hemska tankar på mord och olika arenor smyger sig in i mitt medvetande ångrar jag att jag gav den till honom. Som han sa hade det varit skönt att skingra tankarna lite.

Från mord.

Och död.

Liv.

Vapen.

Blod.

Och såklart min familj.

Bra super

JÄVLAR VAD JAG ÄLSKAR DET!!

bra!

Azum!

Är det okay om jag hoppar mycket i tiden i nästa kap?

No problem

>>Aj!<<
Assistenten drar loss ett till litet hårstrå från mitt ögonbryn. Hon har säkert redan slitit loss halva . Hon mumlar ett förlåt och drar loss ett till hårstrå. Jag biter mig i läppen. Plötsligt backar min assistent som jag tror heter Gwen. Hon ler ett felfritt leende med sina illröda läppar.
>> Så, det är klart.<<
Hon drar en lättnads suck och jag lika så. Jag var nog jobbig att fixa till.
>> Din stylist kommer snart<<
Gwen går iväg och lämnar mig ensam. Egentligen ska man ha tre assistenter till en person, men eftersom det är dubbelt så många tävlande i år har man bara en. Jag tycker det är bra. Det är överflödigt annars.
Plötsligt öppnas dörren igen och en grön man kommer in. Han ler stort åt mig och sträcker ut armarna. Jag ser på hans ansiktsuttryck att han inte vill ha distrikt 12.
"Han kommer göra oss till gruvarbetare igen," tänker jag och suckar högt.
Stylisten ler ännu mer.
>> Min lilla gruvarbetare,<< säger han och nyper mig i kinden.
Det bekräftar det jag trodde.
Vi blir kolgruvearbetare.

Jag, Miranda, den bleka som tydligen heter Max och Haymitch Abernathy står i en och samma vagn. Vi har gråa smutsiga kläder och lampor i händerna. Ååå, vad jag hatar det här, tänker jag ideligen. Snart kommer vagnen börja rulla och då ska vi le och vinka som fån.
Vagnen sätter igång, jag suckar men tvingar mig på en glad min och tittar ut över den ivriga folkmassan. Miranda bredvid mig sätter igång att vinka glatt och hon ser så söt ut att jag tror hon kan vinna tävlingen på bara sponsorer. Publiken jublar när hon kastar en slängkyss till dem. När jag provat på samma sak händer ingenting.
"Jag hatar det här," tänker jag och hoppas bara att allt kommer gå över snart.

Väldigt snart.



>>Så, gå till en station och börja öva. Vi avslutar klockan 5.00.<<
Presentationen är äntligen klar och vi får öva på olika stationer. Alla skingras långsamt. Jag funderar på vart jag ska gå.
Där borta vid knoparna står de två tjejerna från distrikt 4, vid kampsporten karriäristerna, kamouflage är Haymitch (vilket förvånar mig) och där borta vid 'vad man kunde äta stationen' är Miranda. Jag gillar henne. Efter att vi klätt ut oss till gruvarbetare i går pratade jag lite med henne. Hon är snäll, hon påminner om hemma. Hennes familj äger skobutiken i tolvan. Det är en liten affär men de har många kunder.
Jag går mot Miranda. När jag kommer närmare hör jag att ledaren där pratar om Nattskatta, ett bär som är väldigt dödligt. Jag känner igen namnet. Mina ben rör sig ännu närmare och tillslut är jag framme vid Miranda. Hon tittar upp på mig och ler.
>> Hej<< säger hon.
Han som pratade om farliga bär tystnar förnärmat av att ha blivit avbruten mitt i ett föredrag.
>>Hej<< svarar jag och sätter mig bredvid Miranda.
Vi börjar lyssna på talet om Nattskatta igen. Det är tråkigt. När han äntligen är klar reser vi oss upp i en tyst överenskommelse och går till kasta kniv stationen. Miranda tar upp en kniv och försöker träffa dockan vi ska sikta på. Hon missar med ungefär en meter.
>>Min tur,<< säger jag och tar upp ännu en kniv.
Men innan jag ens svingat armen för att kasta kommer en dolk svischande och träffar mitt i bröstet på dockan. Jag vänder mig förskräckt om och ser in i ett par gröna ögon.

Haymitch.


>> Hej, tjejer,<< flinar han och kastar en till kniv mot dockan.
Den träffar.
>> Hej...<< tvekar Miranda.
Jag står helt tyst.
>>Vad är det med dig då, Donner? Har du blivit stum?<<

Vad har hänt med honom? I förgår på tåget var han inte så här?

>> Jag är inte stum, Abernathy.<< svarar jag.
>> Jasså<< säger han och kastar en kniv. >> Det verkade som det.<<
Han flinar.
>> Vad ler du åt?<< kan jag inte låta bli att fråga.
Han rycker på axlarna och kastar med huvudet så att luggen som kommit i ögonen flyger bakåt. Just då lyser solen in genom fönstret och landar på hans ansikte. I det ljuset och med den rörelsen ser det riktigt coolt ut. Nästan som en ängel.
Om det inte var för att jag vet att han vill döda mig skulle jag tänka mig att kunna bli vän med Haymitch.
"Han ser väldigt bra ut," tänker jag.
Ååå, jag vill slå till mig själv! Hur kan jag tänka så. Han är min fiende!

Vad är det med mig idag?

AWSOM#!