You have to have your eyes wide open. [THG.] [SV]

Jag skrev på den här igår att han skulle bli skjuten i axeln, så Charlie fick bära honom och båda blev jätteutmattade men det blev jättedåligt. Även om jag slår mig själv för att jag skrev det kapitlet, tyckte jag det blev bättre så faktiskt.
Lite onödig fakta. xD

TwT
Nu får du väl mig att gråta ännu mer Ò.ó

Nej gud jag vill inte att du ska gråta Åh varför skrev jag det där kapitlet.
Men öhö, tack ändå när jag översatte det du sa på förra sidan.
(Nej, jag kan inte franska - Google didn't let me down.)

Haha! xD
Nejmen, det blev som det blev
Får gråta om jag vill, du skriver ändå fantastiskt^^

MIN BÄSTIS FICK EN LÄNK OCH LÄSER TREDJE KAPITLET NU
hej, bästis. du är bäst för du läser det här.

Och du säger att jag skriver bra? O.O
DU ÄR HELT FANTASTISK♥

Jättebra!

Kapitel 4 - I don't know where I am.
Jag hade så klart mardrömmar från synen av min bundsförvalt plågas, vad annars? Jag såg den enda jag kunde lita på i spelen plågas, jag kunde ha gjort så han kunde ha överlevt. Jag kunde ha hoppat in i allt, försökt kämpa emot dem och räddat honom. Men istället sprang jag fegt därifrån, med hans skrik i öronen. Det spelades om och om igen, hela tiden. Men jag skulle vara tvungen att fortsätta kämpa för att vinna, jag kunde inte fortsätta sitta varje dag och tycka synd om mig och trycka in naglarna i armarna så hårt att det smått blödde. Jag fortsatte vandra, jag fortsatte jaga, jag fortsatte gömma mig. Jag hade hört två kanonskott samma natt vi hade sprungit genom lägret, och det visade sig att vi hade dödat en karriärist med fågeln. Men det fick mig inte på bättre humör.
Några dagar efter katastrofet i lägret hade jag faktiskt insett en sak – jag hade dödat en eller flera spelare. Hur många hade jag dödat? En enda tror jag. Rian, från distrikt två, som jag hade dödat av ilska. Jag hade gjort samma sak han hade gjort, jag hade gjort precis samma sak. Jag var inte bättre än han. Jag hade ju dödat honom, för det han gjorde mot Chyle. Hans familj hatar mig säkert för det jag gjorde – och jag fattar ju varför. Jag visste ingenting om honom, och jag hade dödat honom. Super. Är jag, som nästan alla som har deltagit i Hungerspelen utan dem som överlevt utan att döda och de vid blodbadet, en mördare nu? Charlie Bradshaw, distrikt åtta, mördare. Trevligt att mötas.
Dagarna pågick, och jag hade faktiskt inte stött på en deltagare och det var självklart lätt att få tag på mat. Fast jag hade ingen större matlust, efter att ha sett en deltagare plågas så mycket var det svårt att äta med den bilden i huvudet.

Men dagarna som ensam och utan att möta någon ändrades snabbt. Med vattenflaskan i handen och en kniv i andra vandrade jag efter mat att äta, och jag måste säga att det finns väldigt duktiga deltagare i skogen. Precis när jag passerade ett stort träd, såg jag upp mot de gröna löven som plassrade svagt. Men så dum jag kan vara som kan vara riktigt seg på att komma på tankar ibland, låtsades som ingenting och fortsatte gå mot skogen. Eller, jag hade gjort det, om inte en deltagare hoppat ner på mig från trädet jag hade tittat upp mot. När jag tittade upp mot deltagaren som tryckte ner mig mot marken, såg jag två vilda, uppspärrade ögon med en brun nyans och ett blodigt leende. Ja, ett blodigt leende. Hennes ansikte var så nära mitt att hennes lockiga, bruna hår hängde ner i ansiktet på mig. Även om tanken ”jag kommer dö, jag kommer dö” upprepades gång på gång i mitt huvud behöll jag mitt lugn och andades tungt med isande ögon på henne.
”Beredd på att dö nu, åttan?” sa flickan med hes röst och jag kunde skymta ett spjut i hennes hand.
”Försök bara” svarade jag och spottade henne i ansiktet. Ögonen krympte ihop och hennes spjut höjdes med sikte mot mig, och jag förslökte höja min hand med kniven men hon hade suttit sig i position så jag var orörlig.
Allt hade slutat där för mig, om det inte var för den kaotiska händelsen som hände. Både flickan över mig och jag uppfattade ljudet, och flickan vände sitt ansikte med lockarna som slog mig lätt i ansiktet och lämnade sin plats över mig på en sekund. Hon hade skrikit till med panik i rösten och jag förstod varför. Framför mig var det en våg med vatten, på väg mot mig med våldsam fart. Det var tur att jag kunde springa snabbt åtminstone, även om jag utan att hade märkt det fått ett knivhugg i foten. Särskilt djupt var det inte, det blödde mycket men detta var på liv eller död. Jag hoppade snabbt upp och sprang det fortaste jag kunde, och framför mig sprang flickan som hade försökt döda mig. Hon hade tappat spjutet när hon sprang, så på vägen böjde jag mig ner medan jag sprang och tog upp det. Jag hann ifatt flickan, och kastade hennes spjut vilt mot henne. Hon skulle försöka döda mig om hon överlevde översvämningen. Hon vek undan den, men hon klarade sig inte ändå. Vågen hann ifatt henne och spolade undan henne, och fortsatte jaga mig. Jag skulle säkert ledas in någonstans där alla andra deltagare är, och jag gillade det inte. Men jag skulle aldrig överleva genom att klättra upp i ett träd för då skulle vågen hinna ifatt mig ändå, så det enda jag gjorde var att fortsätta springa.
Det kändes som om att jag sprang i evigheter, men till slut så sprang jag utan vågor som jagade mig. Jag var i utkanten av skogen, framför mig såg jag högt gräs där varenda fiende kunde ha bra användning av. Jag tog några steg ut mot gräset, när plötsligt två händer tar tag om mina ben och fällde mig.

Oh yeah! xD

Superbra!