Hungerspelen (Rollspel)

Charles hör gonggongen men vill egentligen inte vara där han står nu. Han springer fram till en kniv som han tidigare har sett och som var ganska nära honom och tar med en bit bröd och springer sedan ut på berget. Han har ganska svårt att springa på berget då han mest brukar springa i terräng.
Charles kastar en hastig blick bakåt och ryser till vid synen och fortsätter att springa tills han kommit en bra bit från alla andra. Säkert två kilometer i alla fall.
Han lägger sig under et träd och pustar ut. Han var säker i alla fall en liten stund.

Elli hörde gonggongen och började springa. Hon skulle bara ta ett svärd och vänta på dom andra karriäristerna. Hon skulle vinna det här. Det var hon ganska säker på. Killen från distrikt åtta kom i mot oss för att hämta saker. Jag tog mitt svärd hårt och drog igenom svärdet genom hans hals. Hon föll ner på marken, blodet bara rann ner och han var död. Jag sprang ut i skogen med dom andra karriäristerna.

Kattie hörde gonggongen och sprang. Hon tog en liten ryggsäck som låg nära henne. Det finns säkert nåt användbart i den tänkte hon. Hon såg flickan från Distrikt 9 genoborras av ett spjut. Flickan hade en pilbåge och ett koger i händerna. Ingen annan värkade bry sig om det så Kattie sprang fram och slet dem ur hennes händer. Sen sprang hon. Hon sprang och sprang, så fort hon kunde. Hon stannade inte förens hon var långt borta från dem andra. Då vände hon sig om och pustade ut lite. Hon tittade sig omkring. Det var ett bergit område med skog. Hon gick till det högsta träd hon kunde hitta och klättrade upp i det. När hon var så högt upp hon vågade, vilket var väldigt högt, satte hon sig och tittade ner. Här är det nog säkert ett tag tänkte hon. Hon spände fast sig i en tjock gren med bältet som hängde runt midjan. Hon la pilbågen nära sig och kogret hängde förståspå axeln. Sen tittade hon i väskan.

Melanie hörde gonggongen och slängde åt sig något lite fort, det var en ryggsäck. Melanie sprang och sprang så långt hon kunde, hon stannade och kolla sig omkring. Igen var där det var helt tyst. Det kändes nästan som om hon skulle börja gråta när som helst. Hon tänkte nämligen på hennes familj. Varför just jag? Det finns ju tusen tjejer i mitt distrikt! Okej kanske inte direkt tusen...Men många! Nä, här kan jag inte stå och tramsa! Tänkte jag. Och gick till ett högt träd, och klättra upp.

Rosemary står som förstenad där hon blivit uppskjuten ur jorden för bara några sekunder sedan. Ljudet från gonggongen ekar fortfarande i öronen på henne och för ett ögonblick kan hon inte göra annat än att stirra på blodbadet framför dig. Det känns som om hon just trätt in i sin värsta mardröm. Rosemary skakar bestämt på huvudet. Hon kan inte bara stå här om hon vill överleva. Hon börjar springa bort från hornet samtidigt som hon noggrant granskar marken under henne. Några meter från hornet ser hon en liten säck i grått tyg. Hon fiskar snabbt upp den och springer vidare, så långt från de andra deltagarna som möjligt.

I väskan låg det lite bröd, en sovsäck, en kniv och...och en flaska vatten! Prisa gud tänkte hon. Katties första tanke var att hitta vatten och nu hade hon en flaska full av det i handen. Hon tog en jätte, jätte, jätte liten klunk och stoppade den i väskan igen. Hon spände fast väskan i bältet men lät den ligga kvar i knät. En kvist bröts en bit bort på marken. Kattie reagerade snabbt och tog pilbågen och spände en pil i den. Hon tittade ner mellan grenarna, men inget syntes till. Hon var på helspänn och väldigt rädd. Tänk om det var karriäristerna. Hon andades knappt. Ett rådjur gick förbi under henne. Hon andades ut. Bara ett rådjur tänkte hon. Men hon vågade inte klättra ner, det kanske fanns nån mer en rådjuret.

Borta vid ymnighetshornet fortsatte striden, men skriken tystnade efter några minuter. 6 kanonskott ekade i luften. Än visste tributerna inte vilka som hade dött, men de skulle få veta det under natten.
De som hade stannat vid guldhornet och överlevt började bilda en allians.

Kattie hade räknat till 6 kanonskott. Vilka som dött mer än flickan från nian visste hon inte. Det låg redan några kroppar på marken när hon sprungit från tornet. Men hon tittade inte på vilka det var, liksom hon kände dem inte, men dem var ju bara barn och det är dem som är kvar också. Varför rymde hon inte när hon hade chansen, men dem skulle säkert fångat henne och skurit av hennes tunga. Hon ryste vid tanken. Men det här är väl värre, hon ryste igen. Dumma regimen, dumma öde tänkte hon, dumma värld.

(Efter som att jag är van vid att skriva i "jag-form" så gör jag det.)

Nu hade 6 personer dött. Vi hade gjort ett bra jobb tyckte jag. Under kvällen gick vi runt i skogen för att hitta några småbarn att döda. Vi ville få klart det här så snabbt som möjligt och komma ut. När vi inte hittade någon gick vi tillbaks till Ymnighetshornet. Jag var trött så jag lag med och sov. 6 döda kroppar lag lite överallt och det såg ganska läskigt ut. Jag somnade, och snart skulle jag vakna upp och märka att det här var på riktigt.

(P.S. Efter som att ingen spelar pojken från t.ex distrikt 10 kan man typ göra så här:
-Snälla döda mig inte, sa den lilla pojken från distrikt 10. Jag tog ut mitt svärd och kastade det mot honom. Han föll ner från trädet.
-DÖD!, skrek jag sen skrattade vi. Jag tog mitt svärd.)

Rosemary springer länge, fast besluten att lägga så många meter som möjligt mellan sig själv och ymnighetshornet. Hon håller sig så nära klippkanten hon kan när hon springer, men ser ändå till att det finns träd runt omkring henne som hindrar att hon blir upptäckt. När hon äntligen stannar har det börjat skymma och mellan träden kan hon se solen gå ner över havet. Det är en vacker syn, men Rosemary har viktigare saker att göra än att beundra utsikten. Hon ser sig om för att försäkra sig om att hon är ensam och sedan sätter hon sig bakom en tjock trädstam och tar fram den lilla säcken hon lyckats fånga upp vid hornet. Hon förstår snabbt varför den låg så långt från hornets mitt. I säcken finns bara ett ganska tunt, något elastiskt rep, en liten tilltygad mugg i någon sorts metall som Rosemary inte känner igen och några få söndersmulade kex. Där finns inget vatten. Rosemary suckar och väger det lätta repet i handen samtidigt som hon blickar ut över klipporna. Hon behöver vatten, men det kan vänta tills imorgon även om hennes hals känns onaturligt torr. Just nu behöver hon en skyddad plats att sova på. Hon funderar på att klättra upp i ett träd, men sedan ser hon en liten utskjutande klippavsats ungefär tre-fyra meter nerför de branta klipporna. Rosemary fäster det tunna repet runt en sten som hon täcker med mossa för att ingen ska se det. Sedan fäster hon den andra änden runt midjan och börjar långsamt hissa ner sig själv längs berget. Det tar ett tag, men Rosemary är en van klättrare så det är inte särskilt krångligt. När hon når avsatsen får hon reda på att hon gissat rätt. Där finns en halvstor grotta, lagom stor för ungefär tre personer. Rosemary lägger innehållet i den grå säcken på en sten och brer sedan ut den på grottgolvet. Hon sätter sig ner på säcken och äter några kex innan hon somnar.

(Jag skriver för mycket... o.O)