Army, War and hard friendship. (Rollspel)

XD vem vill börja då? *Mitt inre: Du kan börja! D:*

*funderar*
Du kan börja!^^

Du får börja AlexZz!

*läsa igenom min mall igen... (min char är ganska krånglig egentligen, feg och hänger bara på andra...)*
-----------------------------------------------------------------
Objekt 90231, även kallad Olivia går tyst runt i de ödsliga korridorerna på barnhemmet. Hon har inte förvandlat sig på år nu, men ingen vill ha henne iallafall. Mutanten, längst ned på statusstegen lika mycket värd som ett djur. Olivia suckar djupt och sätter sig i sitt lilla hörn i den ödsliga korridoren. Den är ofta tom och det är bara folk här ibland. Men Olivia, mutanten, är här jämt och ständigt. Olivia har knappt några vänner trots det tror hon inte det skulle göra någon skillnad om de fanns några hon kunde prata med. Så fort de fick reda på att hon är en mutant skulle dem ändå äcklat gå därifrån. Tanken får Olivia att krypa ihop ännu mer.

Kol tittar på barnhemmet med en skeptiskt blick utifrån gården, han hade bott där i fyra år och varje gång han såg på det så blev han lika irriterad.
"Fånga då Kol!"ropade en kille och kastade bollen mot honom. Smidigt hinner Kol fånga den på bråkdelen av en sekund innan han gör ett hoppskott så att bollen flyger i en halvcirkel och träffar korgen med ett litet ljud. "Hur lyckas du alltid träffa?" killen är två år yngre än Kol, han hade honom som förebild.
"Jag är bäst?"skämtade Kol och tog emot bollen för andra gången.

Jacob gick uttråkad genom korridoren. Han brukade ströva runt fast det var förbjudet. Snart skulle väl någon släpa tillbaka honom till hans rum och slå honom. Han var van vid det men det smärtade ändå mycket när någons näve for rakt på honom och fick honom att gny av smärta. De hade fortfarande inte upptäckt att han var halvmutant. De trodde av någon anledning att han var av någon annan sort. De visste att han bara var halvmänniska och just därför hade de låtit honom stanna på barnhemmet. Annars skulle han kunna packa väskorna och åka tillbaka till hans mor. Jacob rös vid tanken. Plötsligt såg han en flicka med blont hår och blå ögon sitta vid ett hörn. Jacob närmade sig intresserat.

"Kol, stick, övermannen kommer!"väste killen och Kol vände sig mot dörren. Mycket riktigt öppnades den med hård fart, kvickt hade Kol hoppat upp i trädet bredvid sig och krupit fram till det öppna fönstret som han nådde från en viss gren. Där hoppade han in genom fönstret och hann nätt och jämnt stänga fönstret innan övermannen hann se det.
Eftersom han var endast en halvmänniska så hade han inte lov att vistas på gården tillsammans med de förstaklassiga, idiotiska regler, enligt honom. Då han vände sig om märkte han att två andra fanns på samma ställe, en kille och en tjej.

Olivia hör inte att någon kommer förrän stegen är nära då tittar hon rakt upp och ser en rödhårig pojke hon känner igen från förut. Snabbt reser hon sig och funderar på att gå iväg, den här personen är väl helmänniska? Olivia beslutar sig till slut att stanna, ett tag. Men om han blir fientlig kommer hon gå. Hon är mindre värd än honom, väsentligt mindre. Oroligt tittar hon ned på sina fötter och väntar på en eventuell förolämpning eller till och med ett slag. Vissa tjejer slog henne fast de inte ens visste att hon är en mutant.

Jacob rynkade pannan.
"Är du rädd?", sa han lågt.
Det var antagligen helt fel att säga men han tyckte synd om den här människan på något sätt.
"Du vet att jag inte vill göra dig illa, va?", sa han och försökte låta lite tröstande, vilket inte var så lätt eftersom han inte brukade göra sig vän med människor.

Olivia sväljer, killen verkade försöka på något sätt att trösta henne.
"D-Det s-sa dom andra också." Säger Olivia hackigt med hennes svaga röst och hon talar sanning. Tjejerna som slår henne sa åt henne att de inte skulle göra henne illa, men de gjorde dem iallafall. Olivia ser en annan kille över axeln på honom som pratade med henne. Han verkar inte heller 'normal' så att säga. Han har långa öron. Men Olivia tänker inte störa.