The portals

Kan inte göra annat än att hålla med de andra. Jättebra!

6. Information hidden in a riddle

Kerri iakttog den silvriga ugglan ett tag, och vände sig sedan kvickt mot maten. Hon stoppade varsamt ner dem i ryggsäcken. Den lilla skinnpåsen och brevet väntade hon med till sist. Påsen klirrade när hon lyfte den. Kerri öppnade den och flera mynt blänkte under ljuset från hennes stav som nu var tänd igen. Hon knöt fast den i byxorna och vände sig mot brevet.
Med försiktiga händer öppnade hon kuvertet och satte sig ner på golvet och lutade sig mot grottväggen. Orden var nu inte lika vackra, utan de hade blivit skrivna i hast. Fjäderpennan hade knappt lyft från pappret mellan vissa ord, och Kerri kände hur nervositeten steg inom henne.

Kerri.
Den här grottan är du säker i för en natt.
När du har gett dig av, lita inte på någon.
Trolldomsministeriet kommer snabbt att få veta på att du är borta, och då behöver du använda varenda hjärncell du har för att överlista dem.
Men du klarar det.
Du får en karta, som du kan använda under ditt uppdrag.

Ditt uppdrag går ut på att stänga portar över världen.
Portar mellan flera världar.
Det är genom dem som mörkret kommer ifrån.
Det som både du och jag har bevittnat.
Du kommer att behöva hjälp, men jag vet inte hur du kommer hitta den.
Det enda jag vet är att det är en man med ”silvrigt försvar och med en mindre greppning”.
Vagt och dunkelt, jag vet.
Utan honom klarar du inte av uppdraget. Han har något som kan stänga portarna.
Kompassen hjälper dig att hitta honom.
Anledningen till att Trolldomsministeriet jagar dig är att de avskyr stoft.
De försöker hitta ett sätt för oss att klara oss utan det.

Kerri öppnade förvånat munnen.
”Utan stoft?” Kerri vände sig mot Patch som såg oroligt på pappret. En våg av oro slog Kerri och hon drog Patch närmare sig. Alla daimoner bestod av stoft, och utan stoft skulle ingen ha någon daimon. Eller någon själ.

Lita inte på dem, oavsett vad.
Jag är ledsen att jag inte har bättre information, men det här får duga.
Om jag får reda på något mer ska jag försöka ta kontakt med dig utan att det utsätter dig för fara.
Håll Patch borta från andra människor som du inte litar på.
Jeremiah Cruice

Hogwart’s symbol prydde den sista delen av pergamentet. Kerri strök ena fingret över det, och suckade. Ingen återvändo.
Hon såg på Patch som hade förvandlat sig till en mörkbrun collie. Han slickade Kerri på kinden.
”Jag visste inte ens att han hette Jeremiah i förnamn…” viskade Kerri och vände blicken mot månen.
”Vad tror du han menade med det sista? Att du skulle gömma mig?” frågade Patch och lade huvudet i Kerri’s knä. Kerri rynkade på ögonbrynen.
”Jag vet faktiskt inte.”
Det var olagligt att röra någon annans daimon, så hon förstod inte varför hon var tvungen att skydda Patch. Fast såklart, det var även olagligt att döda. Men ändå hade flera folk hamnat i Azkaban på grund av mord.
”Jag vet inte…” viskade Kerri och sjönk in i en tom sömn.

YEAH! BÄST!

7kt bra

Lika bra som alltid! Du är väldigt duktig. Jag gillar handlingen, känns liksom typisk för mig. Skriv mer när du hinner och orkar!

7. Bright, shining light

Kerri vaknade med ett ryck. Patch satt och puffade på henne mjukt med sin vita nos. Han var en svart hund med vit nos och vit mage. Kerri hade för sig att hunden hette något med laika. Men hon var ingen expert på hundraser.
Hon satte sig med brevet igen. Hon fixk även fram sitt block och sin penna. En ful etta fick bli det första hon skrev.
Kerri började sen skriva ner saker som hon borde göra, i ordning.

1. Dölj vistelse
2. Gå igenom ryggsäck - rensa
3. Studera kartan
4. Matranson
5. Hitta medhjälpare

När hon inte kom på något mer, lade hon ifrån sig sakerna och började röja i grottan. När doften av mat nådde hennes näsa, struntade hon med punkt ett på listan och åt frukost. Hon åt inte för mycket, eftersom hon skulle ransonera maten.
Med en banan och en brödbit i magen fortsatte hon att städa i grottan. Alla hennes tillhörigheter samlade hon ihop och lade i öppningen.

Efter få minuter var hon färdig. Hon strök första punkten och läste nummer två. Kerri drog fram ryggsäcken och hällde ut innehållet framför sig. Allt hon hade fått med sig var något som hon själv ansåg var nödvändigt. Hon vek ihop kläderna noga och lade ner dem i ryggsäcken igen. Hon tog även av sig ett par av de strumporna hon hade på sig på grund av värmen som smög sig fram.
"Det här går för fort..." mumlade hon för sig själv. Patch gav henne kartan, och hon lutade sig mot väggen medan hon såg på pergamentet. Hennes ögonbryn riktades neråt. Patch kröp upp jämte henne.
"Vad är det här?" frågade hon högt. Det var mer som ett konstanterande än som en fråga, eftersom att det inte fanns någon som kunde svara.
Det var nästan som en vanlig karta. Det fanns olika städer utmarkerade, några vägar, sjöar, berg, och så vidare. Alla städer hade namn, likaså de största av sjöarna och vägarna. Men sen fanns det små stjärnor utmarkerade här och var. Det såg så slumpmässigt ut att Kerri undrade om inte ett galet barn med en stämpel hade fått tag i kartan. Kerri skakade på huvudet. Flera linjer gick även kors och tvärs över allt, utan någon speciell riktning.
Kerri lade ifrån sig kartan och gnuggade ansiktet. Av allt det hon hade gjort, var det inget som gjorde henne klokare. Och nu skulle hon hitta den där mannen med silvrig greppning eller vad det var.

Efter en lång stund av tystnad, tog Kerri fram kompassen ur jackan. Utan att riktigt ha bestämt sig för vad hon skulle fråga, började hon ändra på visarna.
Mannen.
Flickan.
Kompassen.
Ett svagt ljussken väckte Kerri's uppmärksamhet men hon ignorerade det i väntan på ett svar från kompassen.
Den sista visaren pekade på endast en symbol.
Kartan.
Kerri kastade sig över sin karta, och drog ljudlöst efter andan när hon märkte att ljuset kom därifrån. När hon vecklade upp kartan såg hon att ljuset kom från en speciell plats. Det var inte som en lampa, mer som ett ljus under pergamentet.
Kerri förstod. Det var där hon skulle hitta mannen.

Superbra.

8. There's no such thing as magic

Värmen var obarmhärtig.
Kerri satt på ett tåg och torkade svetten ur pannan. Hästsvansen var en enda tova.
När hon hade förstått kartan hade hon genast tagit sina saker och rusat iväg. Till en början hade det varit svalt och skönt, men när solen kom fram efter ett tag blev det outhärdligt. Kerri hade fått svettfläckar över hela tröjan, och hon kände sig ofräsch. Skogen hade fördröjt henne. Grenar höll tillbaka henne. Rötter fick henne att falla till marken. Patch hade hjälpt henne så mycket som möjligt, men hon ramlade och fastnade ändå. Men hon satt nöjt på tåget och njöt av en fläktande vind som kom från en mans trollstav.
"Florence and Dive."
Kerri såg upp mot en liten skärm. Florence and Dive stod det med snirkliga bokstäver. Kerri reste sig och sträckte ut sin arm mot Patch. Han hade ändrat sig till en liten koala, så värmen var inte så farlig för honom. När hon klev ut ur tåget kunde hon knappt andas. Syret i luften var borta. Efter några få sekunder började hon leta sig upp till ytan.

Kerri gick och muttrade i skogen. Hon var trött på skog. Allt som hade med naturen. Ilsket knuffade hon undan grenar och sparkade på stenar. Hon förstod inte varför mannen hade gömt sig mitt ute i en skog! Kerri drog fram kartan. Hennes humör bättrades smått när hon såg att hon inte hade långt kvar. Hon stannade och tog fram sin lilla vattenflaska. När kylan spred sig i hennes ådror blev hon genast piggare och gladare. Patch fick även lite vatten. Koalaformen hade han gett upp tidigt när de kom in i skogen igen. Istället var han en liten apa igen. De fortsatte fram en bit innan deras sökande gav resultat.

Kerri klev in i en mer öppen del av skogen. En ung pojke satt ner vid en stor sten. Hans armar var virade runt benen och hans huvud vilade på hans knän. Kerri gick långsamt fram. Hade han gått vilse? Och var var hans daimon? Kerri saktade ner. Pojken reste blicken när han hörde henne. Den ljusbruna luggen döljde nästan de havsblå ögonen. Hans hy var svagt brun från solen. Hans blick var tom. Inte ett spår av nyfikenhet, rädsla eller ilska. Ingenting.
"Vem är du?" frågade Kerri. Hon fick inget svar. Hon himlade med ögonen och tog fram sin karta. Hon rynkade ögonbrynen när hennes blick hamnade på ljuset som strålade från den. Istället för att vara lätt gyllene som innan, var det nu blodrött. Kerri funderade. Den enda skillnaden från förut var pojken. Kerri vände sig tvärt om. Kunde det verkligen vara så? Var pojken den mannen hon hade letat efter? Hon försökte dölja besvikelsen. Hon hade väntat sig en ung man med stora kunskaper inom magi. Istället hade hon fått en pojke som var i hennes ålder. Hon vek ihop kartan och gick fram till pojken.
"Vem är du?" frågade hon igen.
"Varför skulle jag säga det?" Hans röst var stadig, men Kerri kände av en nervös energi som strålade från honom. Hon satte sig ner mittemot.
"Jag är Kerri Johnson." sa hon lugnt.
"Alex Hawthorne." Kerri studerade pojken. Han satt rakare och lutade inte huvudet mot knäna. Han drog ena handen genom luggen och hans ögon syntes helt.
"Kan du förklara för mig varför jag är här?" Kerri rynkade på ögonbrynen igen och skakade på huvudet. Alex verkade då plötsligt närmare bristningsgränsen.
"Jag vet inte vad som hände. Jag var på väg hem från skolan och..." Kerri avbröt honom.
"Skola? Det ligger ingen skola här uppe. Den närmaste är Hogwarts, och den ligger en bra bit härifrån." Kerri började fundera på att han kanske var psykiskt sjuk.
"Får jag förklara färdigt?" fräste Alex tillbaka. Han hade nog märkt Kerri's ton och hon kände en svag skam som hon kvickt tryckte bort.
"Och sen när jag gick nära skogen så bara... Försvann allt."
Kerri sneglade på Patch. Nära skogen? Han var i skogen.
"Sen dök jag upp här. Jag har ingen aning om var jag är." Alex kröp ihop ännu mer. Då förstod Kerri. Han var faktiskt inte i den skogen från första början. Han hade inte inbillat sig.
"Har du något silvrigt?" frågade Kerri tvärt. Alex såg konstigt på henne.
"Något som man kan använda som försvar?" Alex svarade inte. Istället sneglade han på Patch. Hans ögon blev stora.
"Hur har du lyckats tämja den?" frågade han och sträckte långsamt fram ena handen.
Kerri satt stum. Patch såg på handen ett tag och vände sig sedan mot Kerri.
"Vad är det med honom?" Alex gnydde och flög upp från marken. Kerri reste sig.
"Den... Den kan tala! Apan kan tala!" Alex hade ställt sig bakom stenen och han skakade lätt. Det verkade som om hans ögon kunde ploppa ut ur skallen när som helst. Kerri's fundering om hans mentala tillstånd kom genast tillbaka.
"Såklart. Var är din daimon?" Alex blinkade förvånat.
"Min vad?" Kerri kände hur hjärtat sjönk ner i magen. Vad var det här för pojke?
"Din själ." Alex stod stilla. Han verkade lika förvånad som Kerri över samtalet.
Kerri slogs av en idiotisk tanke, och halade fram kartan. Det röda ljuset lyste vid en av stjärnorna. Hon behöll blicken vid kartan när hon öppnade munnen.
"Beskriv det ställe du kommer ifrån."
Alex väntade en kort stund.
"Inga så kallade daimoner. Sen är det som vanligt. Bussar, tåg, bilar, jobb, skolor, flygplan... Vad vill du veta?" Kerri höjde långsamt blicken.
"Och... magi?" Alex skrattade.
"Ja, i sagor och berättelser." svarade han. Kerri gnuggade sig i ögonen. Skulle hon berätta om en helt ny värld för den här pojken?
"Okej, så här är det. Du är inte i samma värld. Här..." Kerri gjorde en gest mot skogen. "...finns det magi. Du måste ha kommit igenom en av portalerna som finns lite överallt. Det är mitt uppdrag att stänga dem. Med din hjälp." sa hon. Alex såg allvarligt på henne ett tag. Sedan började han skratta.
"Du är inte riktigt frisk... Nu ska jag härifrån." Han började gå omkring.
"Stanna! Du kan gå vilse! Och jag är helt frisk." fräste Kerri och greppade tag i hans axel. Det tog ett tag, men sedan såg Kerri hur uppenbarelsen sjönk in i Alex. Han vinglade till och Kerri tog tag i den andra axeln.
"Är du okej?"
"En portal, sa du?" mumlade han. Han såg sig omkring och började sen gå omkring med bestämda steg.
"Vad gör du?" frågade Kerri.
"Jag ska hem." svarade Alex sammanbitet samtidigt som han trevade med händerna i luften. Kerri tappade hakan.
"Men jag sa ju att jag behöver din hjälp! Annars kan hela vår värld gå under!" Det sista visste hon inte riktigt, men hon kände på sig att det var bäst att överdriva.
"Det är inte min värld." svarade Alex enkelt.
"Så du ska bara lämna den här världen till onda andar, förstörelse och ond magi?" sa Kerri uppgivet. Alex vände sig om.
"Det finns inte magi." Kerri kände hur ilskan började bubbla inom sig.
"Jaså? Vad är då det här?" Hon drog fram trollstaven och riktade den mot en buske som fattade eld när hon yttrade ett ord. Elden slocknade lika snabbt som den uppstod. Hon riktade sedan trollstaven mot Patch och fick honom att sväva i luften. Kerri gick sedan närmare Alex.
"Tror du mig nu då?" Inget svar.
"Du kommer inte kunna hitta hem utan min hjälp. Och jag har ett uppdrag. Om du hjälper mig med det, lovar jag att jag ska få hem dig." Alex nickade. Kerri log. Alex verkade dock inte lika nöjd som henne.

Ljudet av kvistar som bröts väckte Kerris uppmärksamhet. Hon vände sig om och såg mot träden. Flera män i mörka kåpor iakttog dem. Något på deras bröst blänkte i solen. Ett 'M' i guld prydde kåpan. Långsamt höjde de sina stavar. Kerri kände paniken komma krypandes med skräcken tätt efter. Hon vände sig mot Alex som fylldes av samma känslor när han såg in i Kerris ögon.

riktigt bra inlägg! jag ser verkligen fram emot nästa när du har ett sånt avslut.

Superbra